Behandlingsprogrammet STOPPA hjälper unga som har skadligt sexuellt beteende

En studie har utvärderat behandlingsprogrammet STOPPA som ska hjälpa killar på SiS som har begått sexuella övergrepp att inte återfalla. Här berättar en av psykologerna bakom programmet om behandlingen och studiens slutsatser.

Psykolog Mia Jörgensen, en av personerna som har utvecklat och nyligen utvärderat STOPPA, berättar om behandlingsprogrammet och utvärderingen.

Berätta om responsen i utvärderingen?

– Den kvantitativa utvärderingen visar att knappt 80 procent av killarna är nöjda med behandlingsprogrammet. Det är särskilt viktigt, eftersom de är placerade på SiS mot sin vilja och tidigare inte ansåg att de hade problem. I den kvalitativa delen finns svar som ”nu kan jag bättre hantera mina känslor”, ”jag tar hänsyn” och ”jag förstår konsekvenserna”.

Vad visar de mer negativa resultaten?

– Att det var känslomässigt jobbigt att genomgå programmet. Det efterfrågas också fler träffar, praktiska övningar och mer träning i att hantera känslor. Och hela tanken med programmet är ju att koppla teorin till praktiska vardagsövningar och att mängdträna kritiska färdigheter.

En slutsats gäller behov av utökad samverkan?

– Ja, det behövs en vårdkedja som kan få behandlingens effekter att bli långsiktiga och hållbara efter programmet. Så socialtjänsten måste bli inlästa på den sexuella problematiken, och ta hand om killarna efter tiden på SiS. Det finns en oro hos behandlare och anhöriga att killarna inte får hjälp av socialtjänsten när de kommer ut från SiS, och att behandlingens effekter därför inte upprätthålls.

Bildtext: Mia Jörgensen, psykolog

Vad bör SiS göra med studiens resultat?

– SiS bör använda detta arbetssätt i all sin programverksamhet, dvs. att ett team samlas runt ungdomen utifrån olika mål och där varje del krokar i nästa del, samt där alla vuxna runt ungdomen drar åt samma håll. Det är en nyckel till framgången med STOPPA.

Finns det saker att utveckla i STOPPA?

– Ja, till exempel skulle stöd till behandlare och anhöriga delvis behöva byggas ut. Anhöriga behöver också hjälp med hur de ska prata med sin ungdom kring det som har lett fram till brottet. Vidare är behandlare och anhöriga måna om att killarna ska tränas, inte enbart på låst avdelning utan också i öppnare former ute i verkligheten, med behandlaren i bakgrunden.

Varför är anhöriga svåra att få med i programmet?

– I början berodde det delvis på att de unga deltagarna var ensamkommande, med få anhöriga. Då breddade vi anhörig-kriterierna, från ”vårdnadshavare” till en vuxen i ungdomens närhet, som finns kvar i minst ett halvår efter behandlingen. Men killarna har ett otroligt svagt vuxenstöd, det är få föräldrar som orkar engagera sig.