Nu är årets SiS-bok här: "Den som såg mig"

När SiS-ungdomar får skriva sina berättelser väcks stolthet, självinsikt och hopp. Asima, lärare på ett av SiS ungdomshem, beskriver hur skrivuppgiften, SiS unga berättar, ofta blir ett viktigt steg mot förändring.

Varför är boken viktig för eleverna?

– Många känner att det är viktigt att andra får en riktig bild av hur de har det. De vill få sin story hörd. De är stolta över sin text och tar boken med sig när de kommer ut från SiS. De vill visa att de kan bättra sig, och boken visar det. Den ger dem en stolthet. Det är häftigt att vara med i en tryckt bok som andra läser.

Påverkar uppgiften på något sätt de ungas vård och behandling på SiS?

– Ja, behandlingspedagogerna har till exempel använt texterna i sin ART-behandling (Aggression Replacement Training), där de gör rollspel kring de svåra historierna. Och när en ungdom var väldigt ”anti” skrivuppgiften hade vi samtal om det. Då framkom en uppgivenhet; att det ”inte är någon poäng med skrivuppgiften, eller nånting alls, för det finns ändå inget liv efter SiS”. Men pedagogerna fick ungdomen att öppna upp och börja ta emot hjälp. Det är därför boken kan verka som en liten uppgift, men har en stor och viktig betydelse för ungdomen.

Hur upplever du som lärare skrivuppgiften?

– Jag har haft projektet i många år, och gillar det verkligen. Denna uppgift är något eleverna alltid lyckas med, vilket är viktigt. Har de skrivit en text som är bra, vilket dessa texter ju alltid blir, börjar de redan på plus. 

Hur har eleverna upplevt temat ”En viktig person i mitt liv”?

– Det var svårt att välja en person att skriva om. Men alla har ju minst en viktig person i sitt liv. För mig som lärare har temat gjort att jag kommit närmare eleverna. När vi har pratat om texterna och det som har varit, har vi lärt känna varandra bättre. Det har underlättat undervisningen framåt. Vi lärare kämpar med att vi inte får samma kontakt med de unga som till exempel behandlingspedagogen har. Det känns som att vi bara sätter ”press” på dem genom skoluppgifter och betyg. Så texterna blir ett slags quick-fix till en relation med eleven.

Vilka utmaningar har du och eleverna stött på?

– Vårt hem har fått en höjd säkerhetsnivå med många unga som befinner sig i en dålig spiral, där de har tappat gnistan. De är arga på samhället, myndigheten, socialtjänsten, allt, och ser ingen poäng med en sån här uppgift. Våra många dyslektiker, och elever med flera diagnoser och språkstörningar, har dessutom en utmanande livssituation. Deras energi räcker knappt till att få ett betyg, än mindre att skriva i SiS-boken. Men vi jobbar med dem och löser det på olika sätt.

Har du någon extra stark upplevelse kopplat till projektet?

– När jag läste texten som en elev hade skrivit och ställde frågor, framkom hur psykiskt dåligt personen mådde, och hade mått länge. Vi hade bra samtal. Jag kände att ”här är vi bara två personer som vill ta del av varandras livssituationer, inte lärare–elev”. Jag läser inte alltid trevliga berättelser om de ungas liv; de är ju på SiS av en anledning. Nu blev jag inbjuden till en svår period, och dessa samtal gjorde mig hoppfull och varm i hjärtat. Jag kände att jag kanske kunde vara till lite nytta. Det är en karamell som jag kommer suga på länge. 

Känner eleverna att de kan skriva ocensurerat?

– Många är rädda att deras text inte kommer med, efter allt arbete de lagt ner på den. Men jag förklarar reglerna kring vad de inte får skriva, eftersom de ska vara anonyma. I slutändan kommer alla texter med i boken om reglerna följs.