Vinnarbidraget: Farsan

Farsan

Sara vaknar upp i en av de två blå sofforna som står i vardagsrummet. Hon sätter sig upp alldeles för snabbt, hela hennes värld snurrar för ett ögonblick. Hon känner hur huvudvärken dunkar bakom tinningarna. Hon suckar och drar sig upp ur soffan. Hon sträcker sig efter en tofs som ligger på vardagsrumsbordet och sätter upp sitt blonda hår i en ovårdad knut.

Sara smyger in i köket förbi sin lilla dotters sovrum, som alltid sover så lätt, hon vaknar av minsta ljud. Sara sätter på kranen och väntar på kallvattnet. Medan hon fingrar i det ljumma vattnet som kommer ur kranen, tänker hon tillbaka på igår. Hela hennes kropp fylls av skräck, och hon märker inte ens hur vattnet börjar kallna. Hon påminner sig själv om att Tom, hennes make, inte är hemma, utan åkte iväg igår efter kvällens kalabalik.

Sara rycker till när en av dörrarna smäller igen. Hennes lilla sexåring kommer ut i köket med sin lilla vita filt, som hon alltid bär med sig, i handen.

”Hej gumman”, hälsar Sara på sin dotter Milla. ”Hej mamma”, hälsar Milla glatt tillbaka. ”Var är pappa?” frågar Milla lite nervöst efter en stunds tystnad, och hennes små fingrar kramar den vita filten hårdare. ”Pappa är ute gumman…” säger Sara och får ett dystert uttryck i ansiktet.

Sara vänder sig om och tar fram ett glas ur köksskåpet, hon för glaset under det iskalla vattnet och fyller glaset till hälften. Sedan tar hon en Treo och stoppar i glaset. Sara stirrar ner i glaset och hennes ögon blir tomma. Hon får minnen från gårdagen.

Milla börjar bli otålig. ”Mamma, jag är hungrig”, säger Milla.

Sara rycks ur sina tankar och tvingar på sig ett leende, hon drar fram cornflakes och filmjölk på köksbordet. Milla sätter sig på sin stol och ser äcklat på cornflakesen.

”Kan jag inte få något annat?” undrar Milla. ”Du ska vara glad för det du får, Milla! Tänk på barnen i Afrika!” predikar Sara för Milla. ”Skicka cornflakesen dit då!” protesterar Milla irriterat. ”Jag är trött på cornflakes! Jag vill ha nåt annat!” fortsätter hon.

Sara höjer rösten. ”Mamma har ont i huvudet och orkar inte just nu, Milla!” säger hon irriterat. ”Du orkar ju aldrig! Och du har alltid ont i huvudet!” klagar Milla besvärat. ”Om det inte passar kan du vara utan mat!” skriker Sara på sin sexåring.

Millas underläpp börjar darra och hon springer in på sitt rum med tårarna rinnandes ner för hennes runda kinder och hennes vita filt släpandes efter henne. Sara sjunker ner på en stol och begraver ansiktet i händerna. Så där skulle det ju inte bli, tänker Sara och känner sig som världens sämsta mamma.

Hon sveper Treon och tänker just gå in för att trösta Milla när hon stelnar till av skräck. Nyckeln sätts i dörren och det kan endast vara en person, Tom. Sara rusar ut i köket igen och börjar diska frenetiskt, allt måste vara perfekt innan Tom kommer hem.

Dörren öppnas och en aspackad Tom kommer invacklandes i hallen. Han snavar över ett par skor som står på hallmattan och ramlar in i väggen. Sara störtar ut för att hjälpa sin make.

”Älskling…”, börjar hon nervöst, men får inte avsluta meningen. ”Rör mig inte kvinna! Jag klarar mig själv!” sluddrar han, och drar sig upp med hjälp av byrån som står i hallen.

Tom tittar på sin fru med glansiga ögon. Sara har en blåtira och en sprucken läpp. Tom puttar undan henne och vacklar ut i köket.

”Det ser förjävligt ut här”, klagar han. ”Jag visste inte att du skulle komma så tidigt…”, säger hon nervöst.

Tom tittar hotfullt på henne. ”Förlåt”, piper Sara och gör sig så liten som möjligt. Tom går hotfullt emot henne. Saras ögon tåras. ”Snälla…”, är allt hon hinner få fram innan hon träffas av ett hårt slag med handflatan i ansiktet utav Tom. Hon vacklar till och faller till golvet.

Milla rusar ut ur sitt sovrum för att se vad som står på, men när hon ser sin pappa måtta ett slag mot hennes mammas mage, trycker hon sin vita filt mot ansiktet och öronen och sätter sig mot ett hörn och vaggar fram och tillbaka. Hon vill inte se, hon vill inte höra.

”Sa vi inte att huset ska vara städat och maten ska stå på bordet när jag kommer hem!?” skriker Tom till sin fru. ”Jo…” gråter Sara. ”Ser du någon mat på bordet eller är huset städet!?” fortsätter han skrika. ”Nej…”, viskar Sara med gråten i halsen. ”Men klockan är bara åtta på morgonen älskling”, försöker hon desperat. ”Och!?” skriker Tom. Sara tittar vädjande på Tom, och försöker hitta någon sympati i hans ögon, men de är svarta och tomma.
”Förlåt”, säger hon med darrande röst.

Tom tar omilt tag i sin frus hår och drar henne på så sätt upp från golvet och tvingar henne att stå rakt. Hennes alkoholiserade man greppar tag i Milla, och Sara skriker förtvivlat och försöker desperat få tag på sin ögonsten. Han kastar ner sin dotter i källaren.

Milla skriker förtvivlat efter sin mamma, och Sara får ett tungt slag i ansiktet som får henne att falla nerför trappan som leder till källaren. Tom spottar efter henne och slänger igen dörren. Sara hör honom låsa den från utsidan. Hon vet att det inte lönar sig att be honom öppna. Milla kryper fram till sin mamma som spottar blod på cementgolvet. Sara kramar sin dotter.
”När ska det här sluta, mamma?” frågar Milla. ”Jag vet inte, gumman, jag vet inte”.
Isa