Vinnarbidraget Förbjuden kärlek

Horisonten var färgad rosaröd med gula ränder i. Jag satt på bryggan med knutna händer och bad för att någon skulle komma och ta min hand.

Allt började för ett och ett halvt år sen när mamma bestämde sig för att hon inte kunde ha mig hemma längre på grund av att vi bråkat mycket på sistone. Jag skulle få komma till ett hem för ungdomar som hamnat snett och få hjälp med min attityd gentemot andra.

Själv visste jag inte så mycket om det där med hem utan tog det som något positivt. Eftersom mamma inte orkade med mig hemma och pappa var död sen tio år tillbaka var det ju lika bra att se till att jag kunde hamna rätt igen.

Mina kompisar Danne och Erika tyckte att jag var helt dum i huvudet och föreslog att jag kunde komma och bo hos dem istället. Men det tyckte inte min social var ett bra förslag och inte mamma heller för den delen. "Du är ju bara sexton år gammal" hade de sagt och bara rent av lett med hela ansiktet för att försöka se bra ut. men det visste de inte var lönt eftersom jag redan hånat dem och absolut inte hållt med dem alls.

Jag skulle få komma hem till mamma igen efter något år och allt skulle gå mycket bättre, sa de. Jag trodde ju i och för sig på det men det var kanske inte lönt.

I början var det jobbigt att försöka komma in i en grupp med sju andra tjejer. De ville veta allt om mig och varför jag satt här. Jag försökte undvika att säga för mycket. Alla skulle säkert tyckta att jag var dum i huvudet. Jag hade ju inte gjort så mycket, mest bråkat och stuckit hemifrån. Andra ungdomar som satt här berättade om sina problem som om det var en självklarhet för dagens samhälle. T ex att dricka sprit, göra inbrott och gå på tre olika sorters droger. Själv hade jag aldrig ens testat och var inte särskilt intresserad av det heller.

Det fanns en tjej som hette Nina där. Hon var ett år äldre än mig och hade varit med om mycket mer än en ungdom i hennes ålder i vanliga fall skulle ha gjort. Hennes mamma och pappa hade druckit och hon hade fått bo hos olika familjer och socialen trodde att hon trivdes där nu, så där skulle hon få stanna. Men de hade fel. Hon avskydde det här stället. 

Vi snackade rätt mycket med varandra och när jag bott där ett tag fick vi ut och gå tillsammans. Nästan alla som bodde där hade fått vänta ett långt tag innan de fick komma till ett friare ställe som detta. En del hade suttit på låst i över två år och jag, jag kom hit för att jag inte hade någon annanstans att bo och behövde komma in i samhället igen.

Nina berättade om nästan hela hennes liv för mig och jag tror faktiskt att det kändes skönt där inne i hennes hjärta. Det liksom lättade trycket på något sätt. Man berättade i vanliga fall inte så mycket för varandra här inne utan tävlade mest om vilka som var värst eller inte.

Jag och Nina brukade sitta på en brygga vid havet. Den låg cirka tre kilometer från avdelningen, där snackade vi om allt möjligt. Jag berättade om hur mitt liv har varit och hon babblade på om sitt som vanligt. Ibland tror jag faktiskt att jag är rätt glad att jag träffat henne. Hon är liksom annorlunda och kan vara sig själv.

En eftermiddag började vi snacka om killar. Hon berättade att hon nästan aldrig haft någon kille. Enda killen hon haft var när hon var fjorton. De åkte runt överallt och han spelade med i ett band. Men det tog slut mellan dem efter ett halvår. Efter det har hon funderat på om hon faktiskt är intresserad av killar överhuvudtaget. Kanske var hon lesbisk?

Den frågan har jag aldrig ställt mig själv. Men eftersom jag nästan aldrig heller haft en kille kanske jag skulle göra det. Jag berättade det inte för henne utan sa istället att jag haft många killar som jag hade tröttnat på.

Hon vände sig till mig och tittade på mig. ”Ska vi rymma?” frågade hon och log mot mig. Den frågan har jag aldrig heller riktigt funderat på, men jag nickade bara. Det skulle få vara en dröm att rymma tillsammans med någon som Nina. Hon hade svart, lockigt hår och blå ögon. Jag tänkte mig henne som i en dröm. Hon var vacker när hon inte hade spacklat ögonen och ännu vackrare när hon inte hade smink överhuvudtaget.

Jag längtade efter att få krama om henne och säga att jag älskade henne. men gjorde jag det då? Jag visste inte riktigt. Jag hade fått något lustigt pirr i magen varje gång jag såg henne på sistone. Jag längtade efter att få kyssa hennes rosenröda läppar och bara vara kvar där i några minuter.

Dagarna gick och vi blev rätt tysta. Kanske det var slut där. Kanske vi redan visste allt om varandra.

”Ska vi åka in till stan?” frågade hon mig när vi satt och tittade på tv i allrummet. Jag svarade tillbaka att det kunde vi göra. Hon skrev något på ett papper som hon kastade över till mig när inte personalen såg. På pappret stod det att jag skulle ta på mig extra underkläder och byxor. Antagligen för att vi inte kunde ta med oss någon väska ut för att de skulle misstänka oss annars. Jag visste vad som gällde. Vi skulle inte vara kvar här en minut till.

Jag gjorde som hon sa och vi cyklade in till stan. Jag hade inga pengar men det hade Nina. Hon hade sparat alla sina veckopengar för att kunna rymma. Men att jag skulle hänga med var nog inte inräknat. Nu fick hon betala för mig också.

Vi ställde våra cyklar på en parkering och tog bussen till Stockholm. Hon berättade för mig att vi skulle träffa en kille som hette Erik på tunnelbanan. Hur hon hade fått tag på honom visste jag inte, men nu stod han där i alla fall. Han hade ett par svarta finbyxor och ett vinrött linne. På huvudet hade han ett par glas-ögon och när vi kom närmre fram till honom såg jag hans bruna, stora ögon lysa. Han var hög.

Han körde oss till en lägenhet. Tre trappor upp var vi framme. Lägenheten vi kom in i var stor och det luktade rök. Inte vilken rök som helst utan söt rök. Antagligen hasch. Erik presenterade oss för två andra killar som också var höga. Det verkade nästan som om vi redan kände varandra när de tog oss i handen. Där stannade vi ett par veckor och hade skitkul.

I Stockholm kommer aldrig någon att hitta oss. Tänkte jag för mig själv när vi var hos frisören. Nina tyckte att vi skulle klippa oss för att ingen skulle känna igen oss. Vi klippte oss nästan likadant och faktiskt blev jag rätt nöjd med det. 

Vi brukade fika på ett café som jag inte riktigt kommer ihåg namnet på men de hade världens godaste semlor där. Erik körde oss vart än vi skulle ta vägen och Nina drog med mig överallt. Vi brukade stanna vid hamnen och titta ut mot det stora havet där alla båtar åkte omkring.

Vi började snacka om drömmar. Jag tittade på Nina. Hon var så vacker när hon satt där. Håret blåste åt alla håll och glassen hon höll i handen hade nästan smält. Hon titta på mig med oh våra blickar möttes. Hon drog fingrarna genom mitt hår och kysste mig. Kyssen var varm och het och jag kysste henne tillbaka. Det kändes skönt.

Erik som hade suttit i bilen och väntat på oss hojtade till. Vi avbröt och gick upp till bilen. På vägen dit höll vi varandra i handen och vi sa inte ett skit. Bara log och var glada. Det var bara hon och jag. Det hade det varit ända sedan jag hade träffat henne första gången. Det kändes liksom rätt.

På vägen tillbaka stannade vi på en bro för att titta ut på alla båtarna i hamnen. Nina stod nästan längst upp på broräcket och jag kände något obehag i kroppen. Tänk om hon skulle trilla. Hon vände sig om till mig och log. ”Sabbe, jag älskar dig” sa hon och hoppade upp helt på broräcket. ”Är du inte klok?” skrek jag. Alla bilarnas ljud överröstade mitt skrik. Deras motorer gjorde mig galen. Mer hann jag inte skrika förrän det var för sent.

Hon hoppade ner för bron och jag hann inte ens krama om henne och få henne på andra tankar. Jag skrek på henne och det ekade i hela huvudet på mig. Jag hörde något svagt skrik bakifrån och en bil parkerade precis bredvid mig. Det var en polisbil. Jag försökte springa men det var för sent. Jag kunde se Eriks vita bil köra därifrån och på väg tillbaka till hemmet grät jag hela vägen.

Ninas kropp har inte hittats än och det har gått ett och ett halvt år. Jag kommer aldrig att glömma henne. Hon lever fortfarande inuti mig. Även om jag aldrig kommer att träffa henne mer kommer jag att gråta och skrika på henne i alla fall. Jag saknar henne otroligt mycket men samtidigt kan jag förstå henne. Det är inte många som fått flytta till hem till hem och ingen lyssnar på en.

Redan första dagen jag träffade henne sa hon att livet har ingen mening. Jag har hört många människor säga att livet inte har någon mening. Men de har nog aldrig menat det som hon gjorde. Jag flyttar i morgon till en egen lägenhet och ovanför min säng kommer kortet på henne och mig sitta. Jag kommer aldrig att ta ner det. Sabbe