Statens Institutionsstyrelse - till startsidan Det gäller livet.

Fler långa texter

Ett känslomässigt inbördeskrig

Tomhet,, idel tomhet. Vad får människan ut av sin möda under solen? Varför offrar oskyldiga människor sina liv till en makt som sätter systemet framför människan, segern framför livet och äran framför friheten? Jag kan bara utgå ifrån mig själv. trots att min kropp bara är en tunn hud över mitt undertryckta samvete. Jag är ung, jag är bara tjugo år gammal, men jag känner inget annat av livet än förtvivlan, dödsångest och oändligt lidande. Jag är ung till kroppen, men mitt sinne är tungt och tidvis slött – det är krigets vedermödor som jag lider av.

Förut visste jag inte vad krig var, inte heller vilka konsekvenser det förde med sig. Det var en främmande värld som jag och mina jämnåriga kompisar steg in i en sommardag. Kriget tycktes då i våra ögon vara en idealistisk och eftersträvansvärd plats. Men vi var blott tjugo år. Vi var egentligen bara barn, en skara ungdomar, vars framtidsutsikter grusades i och med våldtäkten på vår tillvaro. Vår oskuld byttes mot en oundviklig likgiltighet, som långsamt drog en till sig utan att egentligen möta något motstånd.. Ty vi har gripits av kriget och fängslats i dess bojor. Vi som en gång älskade vår tillvaro, vårt ungdoms land, har drivits på flykt. Vi är inte ynglingar mer, ty kriget har fördärvat oss. Vi flyr från oss själva. Vi flyr från våra liv. Vi flyr från verkligheten därför att vi inte vet hur den skall sluta. Det enda vi vet med säkerhet är att vi på ett egendomligt och vemodigt sätt är förlorade.

Spott och spe, svordomar, förödmjukelser, långa paradmarscher i gyttja var vardagsmat för oss, trots att inte ens den simplaste av oss skulle ha accepterat detta innan kriget. Det skrämmer mig att vi preparerades för kriget. Vi omdanades till levande krigsmaskiner oberoende av vårt tysta trots. Om natten förvandlades vi till rovdjur, men det var inte några bytesdjur som föll för våra händer utan det vi sakta dräpte, bit för bit, var oss själva. Vi sände vårt barndomsland till en ond, bråd död.

Trots att faran var lika närvarande som skuggan vid vår sida, såg vi inte åt faran en gång – den var bara luft för oss. Vi andades ideligen in den och fann oss själva beroende av den, ty vi kunde inte leva utan den. Inte ens när döden kom smygande eller överrumplade oss blev vi fria. Fruktan kände vi inte, men väl dödsångesten då vi inte ville något annat än att få leva. Vår strävan efter att få leva lönades inte sällan med döden. Vi var sju från min klass i början på sommaren, men på hösten var det bara jag som återvände. Jag överlevde inte i ordets rätta bemärkelse – jag återvände endast.

Du förstår livet är väldigt komplext. I mitt hemland stred vi pga att vi inte accepterades utan förtrycktes och när jag kom till det "förlovade landet" Sverige upptäckte jag att en del inte accepterade oss där heller. Jag kunde varken språket eller sederna – men jag kände genast igen hatet, det där hatet som en gång fått mig, som så många andra, på flykt.

I det nya landet kunde jag höra hur havet brusade medan jag gick utmed stranden. Jag märkte rätt snart att inte ens stranden var min vän, ty varje gång jag vände mig om hade vågorna redan utplånat mina steg. Känslan, som följt mig lika troget som skuggan om dagen, bekräftades obarmhärtigt. Jag insåg att lika obetydliga som mina steg föreföll vara i jämförelse med havet – lika betydelselös visste jag att jag var i människornas värld.

Emedan jag ännu gick där på stranden, ljöd en mistlur klart och tydligt genom tystanden. Jag kunde inte undgå den ty jag kände den alltför väl: brandlarmet på flyktingförläggningen ljöd åter igen. Havet som tidigare brusat i form av för mig okända människors ord, byttes genast oundvikligen mot skräckens kraftfulla stämma. Vinden som tidigare slitit i mitt hår i form av gliringar och hånfulla leenden, avtog för en stund.

Jag lyssnade med hela kroppen då en mans läppar rördes, men jag famlade efter ett strå i stacken, likt en man utan händer. Om jag ändå fick vara med i samhällets gemenskap, tänkte jag i samma stund som mitt öga svepte över staden. Om jag bara fick delta en minut…

Klockan tickade envist vidare och tiden föreföll vara det enda som jag egentligen delade med landets invånare. I mitt hemland var geografi mitt favoritämne, men nu för tiden när jag kastar en glimt på kartan över Sverige som hänger en armslängd ifrån mig, drömmer jag mig bort för en stund. En tår pressar sig fram och faller ned på min kind ty jag vet att utanför förläggningen skrattar och leker barnen – det gör de inte här.

Det smärtar att vara en främling. Jag lever i det skimrande Sverige, men trots det är jag inte en del av landet. Jag är blott tjugo år, men det är vintern jag känner vid namn ty jag är utfryst på ett subtilt plan. Jag lever i ungdomens land, men jag känner det inte. Jag är ung men samtidigt obönhörligt föråldrad. Jag är förlorad i min ensamhet. Jag bor i landet utanför, men längtar till landet i fjärran. Till den värld som existerar blott en handsbredd ifrån mig.

Vi lever, men vi är levande döda. Vi äter, men vi blir aldrig mätta. Vi dricker, men vi blir aldrig fulla, fulla av glädje. Trots krigets fasansfulla omständigheter föll vi aldrig någonsin samman. Vi anpassade oss och ute i fältet stegrades vår samhörighet till det absolut bästa som kriget frambragte: kamratskap.

Det är egendomligt vad människor gör mot varandra. Orsaken ligger inte i uniformerna utan i människans natur för att om hon erbjuds en bit makt, hugger hon efter den. Människan verkar ännu först och främst vara ett djur som man likt en smörgås brett på lite civilisation. Men jag vet att inte ens djur är så grymma. Inte ens djur dödar bara för vinnings skull – det är bara vi människor som gör det.

Jag kan än idag se min vän, en av mannarna i min pluton dö. Bilderna är ur mitt förflutna. De kommer inte tillbaka men viker heller aldrig från min sida. Han var visserligen inte den förste som jag såg, men vi hade vuxit upp tillsammans och på något obeskrivligt sätt blev allt annorlunda. Jag minns att han grät. Hans tårar vattnade hans kinder likt regnet. Han var ensam med sitt nitton år unga liv, och gråten den kom för att det lämnade honom.

Jag undrar vad som egentligen är värst: att dö kroppsligen eller andligen. Än så länge har jag bara mött den senare, ty kriget gjorde mig endast sjuk av hopplöshet, det tog inte mitt liv. Nu när jag har flytt från kriget försöker somliga ta mitt liv bara för att jag är av en annan hudfärg. Jag har inte förlorat något därför att jag aldrig ägt det. Men ändå är mina tjugo år för alltid borta. Nu är jag en främling i en annan värld. I en värld som jag förut tog för given. Jag är ung men föråldrad, erfaren men nedstämd. Tiden som varit vänder aldrig tillbaka. Mitt förflutna vänder mig ryggen. Jag var en soldat. Nu är jag ingenting. Sanningen är att jag som så många andra är förlorad. Nycken till mitt inre är begravd precis som lyckan och många av mina vänner. Min kropp är ett hav av sorg där barnet inom mig sedan så länge drunknat i saknaden efter gemenskap.

Som liten när skriken började minns jag min avundsjuka på fåglarna som kunde breda ut sina vingar och flyga ifrån alla problem. Men eftersom krossades drömmen om en fristad då kriget påvisade att rovdjur tar små fåglar de dem. Jag fann rätt snart på min vandring genom livet att ungdom är en underbar gåva, synd bara att den slösas på de som inte är vuxna. Jag kan inte ändra på det förflutna, men det viktiga är inte vart vi kommer ifrån – utan vart vi är på väg. För jag vet nu att en drake lyfter endast i motvind.
Jessica

Joucen

Cindy Nygren var ett före detta LVU barn som efter LVU placeringen börjat leva livet. Detta gjorde hon så framgångsrikt att hon fick ett fint pris av sina vänner, som aldrig hade sett henne lyckligare. Det blev en succé med Cindy på stan igen. När Cindy fyllde sjutton år fick hon en fin lägenhet i ett frifullt område på Hisingen i Kville. Lägenheten var inredd med en kakelugn. Cindy gillade den. Hon eldade inte med behandlat fridlyst machoocko träd men hon var nöjd ändå. Cindys bästa vän hette Carmen. Dom hade bott på ett § 12 hem tillsammans. Dom kom ut därifrån ungefär samtidigt. Medan Cindy ordnade upp sitt liv, följde Carmen bara sitt gamla mönster. Det gick bra i början, men till sist tappade hon greppet. Drogerna åt upp henne smärtsamt men fort. Det var Cindy som hittade henne på en toalett hos Carmens kille. Hon såg för jävlig ut. Det var en liten begravning. De enda som var där var Cindy och Carmens bror Mackan. Det var dom enda hon hade. Det var ett år sedan nu. Cindy har fortfarande kontakt med Mackan, fast han sitter inne nu. Han ringer med jämna mellanrum. Ibland får hon långa brev. Fast hon är dålig på att svara.

Cindy var en charmig ung tjej på arton vårar med massor av planer och alltid något på G. Det var alltid feta fester med justa killar med deras dyra bilar.

En morgon i juni vaknade Cindy av att radion sattes på full volym. Cindy hade nämligen programmerat stereon så att den slår på när hennes favoritlåt spelas. Cindy hoppade ur sängen med ett skutt. Fönstret var öppet i sovrummet och hon kände den ljumna morgonluften strömma in i rummet. Hon studsade upp ur sängen. Cindy älskar denna låten. Hon drog på sej ett linne o dansade ut i köket. Cindy började alltid dagen med jouce.

Hon ryckte upp kylen med en hastig rörelse o greppade Joucen. Precis när hon skulle föra den till munnen upptäckte hon en trasig kille som låg i soffan. Hon stirrade på honom, föremålet hon höll i sin hand föll till golvet.

Hon tittade ner på det smuliga golvet och upptäckte en blodig solbränd hand. Antagligen var det killens hand. Hon stirrade på den. Sedan gick hon fram till killen. Hon kände paniken växa och en ruggigt obehaglig känsla spred sig i kroppen. Hon kände hur hennes kropp skakade av rädsla. Känslan av att vilja springa därifrån var stor, men något hindrade henne. hennes blick föll på killens ansikte. Hans ögon var öppna. Hans blick var fylld av skräck. Han hade ljust kort hår. Han hade på sej ett par svarta Nike byxor och en vit tröja som hade blivit röd av blod. Hans högra hand saknades.

Hon tittade häpnads fullt på hans hals, hon upptäckte att han bar hennes halsband. Halsbandet hade hon fått av Carmen när hon fyllde sexton, hon hade alltid burit det sedan dess. Hon sträckte sej bort mot det. Hon tog tag i det och ryckte det till sej. Det gick av. Halsbandet var blodigt, hon gick ut i köket för att skölja av det.

Cindy gick sedan in i sovrummet. Hon stängde av musiken och stängde fönstret. Hon kröp sedan ner i sängen och borrade ner sej under det svala duntäcket. Tårarna började rulla ner för hennes kinder. Andetagen blev till sist jämnare o tunga. Sedan sov hon. Hon drömde en väldigt underliv dröm. Hon drömde att hon satt hemma en kväll framför tv-n. Hon var trött efter Spanien resan. Precis när hon höll på att somna vaknade hon av att det ringde på dörren. Hon ryckte till, klockan visade 23:07. Hon ropade kom in. Ögonblicket senare stod det en fruktansvärt snygg kille framför henne med två vita matpåsar i handen. Han sa,

- hej Cindy. Hon kände inte igen killen.

Cindy visste inte vad hon skulle säga, hon bara stirrade på honom. Han var så vacker. Han frågade henne om hon var hungrig, och hon nickade. De slängde upp maten på bordet. Det var kinamat. När Cindy kände doften av den varma maten kände hon också hur hungrig hon var. Hon stängde av tv-n och öppnade en flaska vin sedan tände hon två ljus som hon placerade på bordet.

De åt under tystnad. Det enda ljus som fanns i rummet var ljusen på bordet. Det var dom två nu. När ljusen hade brunnit ner och vinet var slut, sa Cindy att det var sent. Han svarade med ett skratt.

- Nej, Cindy klockan är bara barnet. Hon kände hans hand vid sin kind. Hon fick en underbar känsla i hela kroppen. Hans hand letade sig in i hennes hår, och han drog henne till sej och kysste henne ömt. När hans läppar mötte hennes var det som att allting stannade upp det fanns ingen tid det fanns ingenting förutom dom två. Och hon som inte ens visste vad han hette. Hans armar runt henne, han bar upp henne i sin famn och började sakta gå ut i hallen mot badrummet. Hon blev inte förvånad, Cindy var som förtrollad.

Inne i det lilla blå badrummet var det kallt, väldigt kallat. Hon ryste till och obehaget spred sej. I nästa sekund bokstavligen kastade han henne i badkaret. Cindy slog i huvudet i badkarskanten det blev svart för en sekund och hon kände smärtan i huvudet. Hon skakade av rädsla. Hon kunde känna hur varmt vatten omslöt henne och hur dom starka armarna tryckte henne under ytan. Hon stretade emot men det var lönlöst. Cindy höll andan fastän paniken var nära på att överta allt. Tänk, tänk…det ligger en sax på badkarskanten.

Cindy sträckte sig efter den, precis när hon tänkte ge upp fann hon det hon sökte. Hon tog saxen och höll mot händerna som höll henne under ytan. Efter ett kort tids kämpande gav det resultat. Cindy ställde sej med ett ryck upp ur badkaret. Efter att ha tagit ett djupt andetag, tittade hon på killen som nu satt upp på golvet. han sa inget han tittade på sina händer med en konstig blick. Cindy for upp ur badkaret. Hon flög på killen med saxen i ett säkert grepp, han föll bakåt hon hörde hans be gå av. Det lät som om någon knäckt en gren. Saxen for med snabba hastiga rörelser in och ut ur hans kropp hon förstod att killen var död. Hon satte sig bredvid honom, han var fortfarande vacker hon tog av sej sitt halsband och satte på det på honom…

Cindy vaknade av att hon hörde sej själv skrika. Hon satte sej med ett ryck upp i sängen. Känslan av rädsla satt kvar men nu var det för framtiden. För nu förstod hon. Cindy spran ut i vardags rummet och stirrade på soffan. Ingen kille? Hon tog sej för pannan, hon kände sig varm.

- Japp, sa Cindy högt.

- Feber på g, inte konstigt att jag yrar o drömmer, haha.

Cindy lade sej på soffan och kurerade sej hela dan. På kvällen kände hon sej helt okey. Hon sov gott och drömde sött.

Dan därpå var en måndag och det var jobbet som gällde. Cindy jobbade i en blomsteraffär i stan, det gick att ta vagnen dit, men i dag var hon lat och tog bilen. På strålande humör skuttade hon ut till bilen. Hon satte en cigarett i munnen och skulle precis köra iväg.

- Var fan e tändan! Cindy öppnade handsfacket. Hon trodde inte det hon såg. En solbränd hand trillade ut o ner på sätet. Hon vände sig om med ett ryck!

I baksätet på den lilla bilen låg killen. Men uppspärrade kalla ögon!!!!
Rosanna

Min idol

Min idol är Elvis Presley. Han föddes 1935 och när han var barn bodde han på många dresser i Tupilo. Han var väldigt fattig när han var liten och mycket religös. Han sjöng i kyrkan. När han blev äldre så höll han också på med att sjunga.

Vid 21 års ålder år 1956 gjorde han sin första hit som hette "That´s allright". Den inspelningen gjorde han åt sin mamma som en present när hon fyllde år. Efter den inspelningen gjorde han sin första skiva som hette

"ELVIS PRESLEY". Den spelades in i en studio som heter Sun. Den blev känd och spelades i radio och TV. Ett år senare hamnade han i lumpen i Tyskland. Där han tränade självförsvar. Senare i sitt liv fick han rött bälte med tre grader.

När han var i lumpen köpte han ett hus till sin mamma. Det kostade 100.000 dollar och hette Graceland och var mycket fint. Elvis mamma Glady dog i 42-årsåldern nåtgåt år senare av hjärtproblem då Elvis var i lumpen. Han hade mycket ångest för att han inte var hemma då, för han älskade sin mamma oerhört.

Tjejerna dog för honom. Han var charmig och hade bra utseende; han hade brungult hår, blåa ögon och ett charmigt leende.

Men 1963 tog han ledigt från sången och började göra film istället. Hans första film hette "Love me tender".  Den filmen blev omtyckt. Men mest känd var han för att sjunga. 1963 började han med droger och sånt skit.

1956 träffade han den som han senare gifte sig med. Hon hette Priscilla Beaulieu och de gifte sig 1967. Då var han 32 år. Ett år senare föddes deras flicka Lisa Marie Presley.

1968 gjorde han comeback med sången och gjorde en egen TV-show. I den showen sjöng han ett par av sina gamla låtar och en ny låt som blev en hit: "If I can dream". Det blev tittarrekord i USA. 1970 turnerade han runt med "Thats the way it is".

Precis efter det började Elvis fru också med kampsport. Hon var otrogen med tränaren och hade det i spel i två år. 1972 började Elvis och Priscilla prata om skilsmässa och gjorde slut 1973. Samma år höll han upp med drogerna för att han ville ha Priscilla tillbaka. Han lovade att inte ta droger mer, han skulle sluta turnera och han skulle ägna sig åt henne. Men hon sa: "Tyvärr, jag vill inte ha dej tillbaka".

I den månaden skulle han göra sin största och första konsert någonsin via satelit. Han ville inte ställa upp för han mådde dåligt för att Priscilla hade lämnat honom och det tog honom väldigt hårt, men han ställde ändå upp för det var avtalat många månader innan detta hade hänt. Konserten på Hawaii blev en succé. Det blev hans enda konsert helt utan droger. Den mest omtyckta konserten som han har gjort. Den visades via satelit över hela världen.

Några dar senare började han med drogerna igen och tog större doser. Från 1974 och frmaåt blev hans konserter sämre. Ibland när han skulle göra shower kunde han bara prata och glömde bort sången.

1975 ( eller 1977 ) träffade han tjej som hette Ginger, hon var tjuga år gammal. Ginger var ingen brud som Elvis litade på. Hon lyssnade inte på honom. Allt det han sa gick hon bara emot. Hon ville inte sova bredvid honom för hon tyckte att han var fet och äcklig.

Under sin allra sista tid blev han mer Elvis, låt säja tjockare. Han kunde äta 22 hamburgare på en dag eller två hela familjepizzor. 1977 mådde han väldigt dåligt. Han var tjock och tog mycket piller. Han var fortfarande ihop med Ginger och vägde ungefär 125 kg. Men ändå skulle han göra en stor konsert för att göra comeback men samtidigt var han rädd för att den misslyckas. Den konserten hette "ELVIS IN CONSERT". Konserten blev lyckad och den blev hans sista. Han allra sista skiva hette "Moody blue" och den sista hiten hette "Way down". Den kom sex dagar efter hans död. År 1977, den 16 augusti, dog han i sitt toalettrum bara 42 år gammal.
Antonio

Payback

Pang! sa det flera gånger utanför Kims fönster. Kim och hans polare sprang ut för att kolla vad som hade hänt. Där låg en kille med två skott i ryggen och Kim hann se vem som sköt skottet. Killen som låg på marken var Kims brorsa Johan!!!

Kim sa till Johan: – Jag hann se vem det var och jag lovar att han kommer att få igen…

- Vänta tills jag är okej, om jag klarar mig sa Johan.

Efter ett tag kom ambulansen men innan ambulansen han komma svimmade Johan av. Kim följde med sin brorsa till sjukhuset. Sen så åkte Kim hem och tog det lugnt och ringde sina polare och berättade vem det var som skjutit hans brorsa.

I stan där Kim och Johan bodde var dom välkända killar, det var dom värsta ungarna i stan. Fastän de inte var så gamla så hade dom den där stämpeln på sig. Kim var 14 år och Johan 16 år gammal. Det var ju deras äldre brorsor som var dom välkända killarna i stan efter allt dom hade gjort.

Efter att Kim hade ringt sina polare så ringde han sin morsa och berättade vad som hade hänt. Hon kom hem direkt hem från jobbet och åkte till Johan och vakade över honom.

Kim satt hemma och ringde sina polare och frågade vilka som ville hjälpa honom med det "lilla" problemet. Deras äldre brorsor var utomlands, så dom kunde inte hjälpa till.

Efter en lång tid på sjukhuset fick Kim och hans morsa veta att Johan skulle överleva och att han skulle få komma hem om typ 3 veckor. Tiden gick och Kim var så sur att hans polare blev lidande. Det hade gått 2 ½ vecka och Johan fick komma hem, men han skulle ta det lugnt. Men Johan ville ju ge tillbaka mot den andra killen. Kilen som hade skjutit Johan trodde inte att Kim och Johan vågade göra nåt mot honom. Han som sköt Johan hette Anders och var 18 år gammal.

Efter en månad hade stygnen från såret nästan läkt. Johan visste ju var Anders bodde. Efter en tid hade såret läkt och Johan var helt återställd. Johan och Kim hade snackat med sina polare om när dom skulle ge igen mot Anders, men Kim och dom hade ett litet problem. Det var att Anders hade en mamma polare han med. Fast Johan, Kim och deras polare bestämde ändå att dom skulle ge igen mot Anders, dom skulle slå ner honom när han var på väg hem helt ensam. Fast dagen innan dom skulle göra det så fick Johan ett samtal från Anders polare som sa:

- Om ni rör Anders kommer vi att döda hela din familj, fattar du det!

- Fast vi kommer ju att döda dig och Anders innan ni hinner blinka! sa Johan.

Det blev ett jävla tjafs i telefonen mellan dom och Johan blev bara ännu mer sur och ville slå sönder Anders och hans polare. Kim, Johan och deras polare väntade lite längre med att slå sönder Anders.

Under tiden som gick träffade Johan en tjej och dom blev kära i varandra "vid första ögonkastet". Hon hette Sanna och var 16 år gammal. Hon blev lite rädd när Johan berättade vad han, Kim och deras polare skulle göra med Anders. Hon sa till Johan:

- Snälla, skit i det där gamla skiten och gå vidare, var med mig istället för att hamna på kåken.

- Vad tror du? Tror du att nån ska få skjuta mig ostraffat eller? sa Johan.

- Nej, det vill jag inte, men gå vidare sa hon.

- Du, du tror på sånt skit. Det är mitt problem, skit i mig du! sa Johan.

Sanna och Johan tjafsade i typ en timma och dom löste det till slut. Äntligen tänkte Johan, nu ska den där jäveln få se att man inte kan göra mig nåt ostraffat.

Johan, Kim och tre av deras polare åkte till Anders komun och gick hem till Anders och låg i buskarna och väntade på att Anders skulle komma hem. Dom hade var sitt baseballträ, förutom Johan, han hade en pistol. Efter femton minuter så såg dom Anders vara på väg hem ensam och vid det tillfället så passade dom på. Dom sprang fram till honom och Anders försökte ringa sina polare men hann inte det för att Johan och dom var så snabba. Där låg Anders på marken med fullt av blod i ansiktet, Johan och dom slog och slog hela tiden. Han blev slagen och sparkad på kroppen och i ansiktet. Dom misshandlade Anders i typ 5 minuter och det sista Johan gjorde var att han sa:

- Nu vet du hur det känns att bli skjuten!

Och vid det ögonblicket så sköt Johan honom, två skott i magen på Anders. Där låg han helt ensam och han var nästan död men det gick förbi två personer och dom ringde polisen och ambulans. Och Anders fick åka in på akuten och fick ligga i en respirator. Men tyvärr så klarade Anders sig inte, han dog för att han hade tappat för mycket blod av skotten.

En dag efter så kom snuten till Johan och Kims skola och sa att dom skulle med till stationen på förhör.

Johan erkände sitt brott, att det var han som gjort allt och skjutit Anders. Han nämnde aldrig att hans brorsa var med för att han ville inte att Kim skulle åka dit. Johan blev häktad i nio dagar och fick sen gå på sin rättegång och han fick en hård dom. Han fick LSU i 2 år och skulle betala 30 tusen kronor till Anders anhöriga och han fick börja prata med en psykolog också.

Efter ett halvår fick Johan ta emot besök och då kom Kim, Sanna och deras morsa och träffade honom i bara 25 minuter. Hans morsa satt och grät nästan hela tiden och han kysste sin flickvän och snackade lite med Kim. Johan fick ungefär 15 besök under tiden han satt inne. När han kom ut så hade allt lugnat ner sig och Johan började på ett gymnasium och tog det lugnt.
Alexander

Steg i mörkret

Therese reste sig hastigt upp från den marinblå stolen i biblioteket. Hon var sist kvar i den stora mörka bibliotekssalen. Hon hörde ett otäckt ljud utanför dörren. Hon hade nämligen haft en konstig känsla av att vara förföljd. För att det kunde väl inte vara så att hon inbillar sig alltihop? Stegen utanför hennes rum? Tassandet i korridoren? Eller den mörka skuggan utanför fönstret? Var det verkligen möjligt?

Klockan hade precis hunnit bli tio, det började nog bli tid för att vandra hemåt. När hon kom ut i den friska vårluften kände hon ytterligare en känsla av oro. Hon gick så fort så att hon nästan sprang. När hon kom in i området där hon bodde kunde hon äntligen pusta ut. Hon gick in på sitt rum och låste dörren omsorgsfullt. Hon hade bott på campus i snart ett år.

Hon saknade alla sina släktingar och kompisar men den hon saknade minst av alla var nog Micke. Hon kände sig precis som om han försökte kväva henne! Han försökte alltid bestämma över henne och sådana pojkvänner ville hon absolut inte ha. Men Markus däremot var en kille som hon verkligen tyckte om. Dom hade träffat varandra på en fest för sju månader sedan, och sedan dess hade dom varit ett par.

Hon gick till sängen, tog fram sin CD-freestyle och lyssnade på lite musik tills hon kände att hon började bli lite sömnig. Sedan släckte hon lampan. Men efter bara två sekunder satte hon sig upp igen. Nu hörde hon det där tassande ljudet igen, som om någon smög försiktigt där utanför. Smög på henne. Det hördes väldigt tydligt ut genom dörren, så nu vågade hon knappt andas.

Hon hörde hur porten slog igen på bottenvåningen. När hon vaknade morgonen därpå trodde hon att hon hade drömt alltihop ända tills hon öppnade dörren. Där på golvet låt en död råtta. Hon böjde sig ner, och med en skakande hand tog hon upp lappen som låg bredvid. Hon läste orden med fasa: "Passa dig, snart är det din tur!…" Hon sprang genast in på rummet igen och ringde till Markus. Det tog bara tio minuter innan han var där.

- Vad är det som har hänt, älskling? undrade han.

Hon tog fram den skrynkliga lappen, och gav den till honom.

- Men det här är ju för fan ett hot! utbrast han. Det här måste vi gå till polisen med.

- Jag vet inte, tänk om dom skrattar åt mig då?

- Skrattar åt dig? Varför skulle dom göra det för? Kom igen nu då!

- Okej, då!

Efter polisen så följde han henne hem. Bäddade ner henne, sa god natt och gick. Han stängde dörren efter sig.

Hon vaknade utav ett oljud när klockan var tre på natten.. Det lät precis som om någon försökte bryta sig in. Hon smög tyst iväg till garderoben och gömde sig. När dörren öppnades var det enda som hon kunde tänka på att bli styckad och mördad som en råtta.

Nu såg hon skuggan utanför garderoben. Dörren öppnades hastigt. Hon blev väldigt snopen när hon såg vem det var.

- Hej, lilla stumpan! sa han med mörk röst.

Det var Micke!

Han höjde kniven, hon var bara tvungen att blunda. Det enda hon kan minnas utav den stunden är att hon hörde hur något gick sönder.

När hon öppnade ögonen igen, var det inte Micke som stod där längre utan Markus. Där på golvet låg Micke medvetslös.

- Det är nog bäst av ringer polisen, sa jag.

Snart hördes sirener utanför huset och polisen kom in och hämtade Micke. Hon kramade om Markus och hon visste att han alltid skulle finnas där för henne.

Nu har dom två barn och har varit gifta i 3 år.
Camilla