Vinnarbidraget

Vit jul

Klockan var två på natten. Jag satt klarvaket i köket med radion inställd på The Voice och tuggade febrilt på min egen tunga, blodets beska smak fanns där men jag kunde inte riktigt känna den, bara lite svagt. Vid det här laget hade redan mitt paket med cirka fyrtio tuggummin tagit slut sedan imorse och en tand var halvt lös så jag var tvungen att fortsätta tuggandet på den redan såriga tungan. De svarta, glasartade ögonen var spända i korsordshäftet ena sekunden, för att sedan flaxa mot radion, klockan, dörren, pennvässaren osv.
Utanför fönstret var det kallt och i gatulampornas gula sken dansade tjocka, kalla snöflingor ned mot den snötäckta gatan. Själv satt jag och svettades med snabb puls och iskalla händer. Med ett ryck kastade jag mig upp från köksbänken för att sedan smyga överdrivet tyst de fem metrarna till kylskåpet.
”Jag måste få i mig fett!” sa jag om och om igen samtidigt som jag klickade ner 50 gram smör i ett glas och ställde in i mikron. Jag gick återigen smygande med hela kroppen till diskbänken, jag höll till och med andan för att inte riskera att min mamma skulle vakna, hon låg och sov i andra änden av lägenheten, i rummet vägg i vägg med badrummet. ”Yes yes yes, ja!” sa jag snabbt och upphetsat när Flypsides låt Happy Birthday spelades upp i radion. Jag löste några ord i korsordet och tänkte på hur jag skulle smyga in till badrummet så tyst som möjligt. ”Fan, kan tiden gå fortare så jag slipper smyga” sa jag irriterat till mig själv och kände att jag började bli sjuk. I nästa ögonblick reste jag mig upp igen och gick till dörren, jag tryckte örat mot den och hoppade högt av dörrens knarrande ljud. Jag hade råkat komma åt handtaget, snart var jag istället på väg mot kylen igen och tog en klunk mjölk som riktigt tjocknade i halsen på mig. ”Smöret!” Mina tankar flaxade tillbaka till mikron och jag öppnade den. Konstigt nog var smöret fortfarande lika klumpigt som innan och jag svor irriterat när jag insåg att mikron inte varit igång. Snabbt ställde jag in tiden och följde smältningsprocessen. Ganska snart var smörklumpen omvandlad till puttrande fett som jag kylde med vatten och sedan drack upp i ett svep. Jag öppnade köksdörren så tyst jag kunde och smög hastigt ut i korridormörkret rakt mot badrummet. Med darrande hand tände jag lyset och låste in mig i badrummet.

Ivrigt fiskade jag upp sprutan ur mina säckiga byxor, de satt lösa runt min beniga kropp. På sprutan stod märket CODAN tryckt med röda, halvt bortfingrade bokstäver. Jag visste inte hur länge verktyget hade använts, det var redan gammalt när jag hade köpt det för hundra kronor under torkan tre månader tidigare. Nu hade de flesta siffrorna på pumpens sidan suddats ut med mina svettiga fingrar. Nålen var det största problemet, kanyludden var både sliten och krokig så att få ett snabbt och smärtfritt svar var krångligt.
Därför var jag tvungen att fylla mina sönderstuckna vener med nytt gift innan jag ens börjat känna brist på det som redan cirkulerade i min slitna, dött levande kropp.

Så tyst jag förmådde mig rotade jag fram skeden ur skåpet, fyllde pumpen med vatten och skakade försiktigt ut 0.5 gram tjack i skeden, sedan tryckte jag ut lite mindre än en meter vatten ur pumpen och löste upp det hela med kolvens baksida. Vattnet blev grumligt och utan att filtrera drog jag upp lösningen i pumpen igen och satte sedan på kanylen. Jag skakade verktyget mellan pek- och långfingret. Kanylen var riktad uppåt, några luftbubblor kämpade sig upp mot nålen och med ett löst tryck på kolven befriade jag dem. Nu var den klar. Redo att hacka sig in i mitt tjocka blodomlopp. Jag knöt ett läderband runt min beniga handled, blodådrorna svällde upp och jag tröck in den trubbiga nålen under mitt blåröda skinn. Ytan var sårig, full av små hål, gamla som nya.
Venen rullade hela tiden undan från nålens krokiga udd. Till slut var jag tvungen att hugga in den i venen för att den inte skulle hinna rulla iväg.
En våg av lättnad och glädje sköljdes över mig när jag såg det svartröda, trögflytande blodet göra entré i pumpen. Snabbt lossade jag på läderbandet och tryckte sakta in lösningen för att ingenting skulle komma ut i vävnaden ur de andra hålen. När hela innehållet var tömt så drog jag upp halva pumpen med blod igen för att försäkra mig att inget blev kvar i pumpen. En rivande skön rush drog rysande genom min kropp från tårna upp till hårbotten. Jag sjönk ner på toalettsitsen och njöt. Sedan spolade jag verktyget i kallt vatten. Än en gång fick jag kraft att bestämma mig för att lägga ner. SSR Stockholm