Övriga texter

Från Lekplats Till P12.

Mitt namn e Tim G. och jag e född i 1990. Mina föräldrar e från Ungern, har aldrig träffat min riktiga pappa. Jag e född i en förort i Växjö. Min mamma var alkoholist när jag var barn. Socialen och polisen tog mig när jag var 6år gammal. Fick flytta till en fosterfamilj. Gick i skolan och hade kompisar där. Bodde där i 3 år ..- jag hade assistent i skolan pga att jag var stökig. Jag fick åka hem till min mamma var tredje helg ungefär.

När jag var 9 år så fick jag flytta hem till min mamma igen, då bodde vi i en annan förort i Växjö. Jag började i 3:an på en skola som heter x-skolan. Hade assistent där med. Efter ett tag så började jag skita i skolan och sprang runt o snattade på konsum. Bråkade ganska mycket i skolan också.

När jag var 11 år fick jag börja i en special skola. Där gick det ungefär tio elever. Jag blev hämtad och lämnad varje dag. Skolkade och bråkade där med, hade börjat lite smått med brott. Sen började jag 7:an på en annan skola, gick i liten grupp där med, ungefär fem elever. Där började det skita sig. Sket i skolan hängde i korridoren, slogs och gjorde brott. Sen fick jag börja i en skola på BUP, gick där 1-3 timmar varje dag. Var ungefär 3 elever. Jag började med grövre kriminalitet, rån, inbrott, misshandel, klotter, våld mot tjänsteman m.m. var ute på nätterna ficksade pengar, sket i allt. Efter ett tag fick jag LVU igen, fick flytta till min pappa, fick börja om 7:an, skolkade och bråkade. Bodde där 1,5år , fortsatte med kriminalitet, började med större stölder, mopeder & bilar. Jag rökte på med. Sen december 2005 fick jag LVU på eget beteende, fick flytta till ett akut/utredningshem i Skåne, Hässleholm. Det var fuckt där, slog personal misskötte mig, isolering, rymningar. Bodde där i 4månader. 2månader utredning sen 2månader akut. Sen den 23 mars 2006 fick jag flytta till ett annat P12 i Eksjö. Långanässkolan. Det var fuckt up där med i början, skötte mig inte. Efter några månader började jag sköta mig. Det var bättre än Hässleholm, där fick jag gå ut i en Rastgård bara. Bodde på Torpet i 5 månader. Sen fick jag flytta till en öppen avd , Lilla Torpet. Där fick jag min första permission sen december 2005. Nu får jag åka till stan tre gånger i veckan om jag sköter mig, får vara där 2 timmar utan personal. Det e rätt okej. Har börjat få permisar med. Ska bo här till sommaren 2007 sen ska jag få flytta till ett Hvb-Hem. Har bott totalt på Långanäs Ungdomshem nu i ett år. Jag har fått slutbetyg i Engelska och Bild. VG. Det kändes skönt. Vi går i skolan varje dag. Vi har bild, träslöjd, teori.

Nu ska jag börja ta tag i mitt liv, kan inte sitta inne hela livet. Vill vara fri, frihet behöver alla människor, det e det bästa som finns, ingen e värd att förlora friheten.

Till alla ni på Ungdomshem och Lvu stämplade, sköt er skit i alla andra. Det e fuckt att sitta inne, men vi har inget val. Hoppas ni förstår…

Älskar min familj och mina vänner. Tim G.

Förlåt!

Det var en gång en liten vilsen flicka som trodde att hon var häftigast i världen. Men hon insåg inte att det var tvärt om. Hon trodde att det var coolt att röka och vara ute med sina ”vänner” hela nätterna. Hon förstod inte att dom som älskade henne saknade att ha henne hemma. Hon älskade sin mamma mer än allt i hela världen, men dum som hon var visade hon inte det. Hon står nu på sina knän och ber om att dom som en gång älskade henne ska ge henne en chans till. Hon är så trött på att bara såra alla hela tiden. Hela tiden får hon höra att alla kommer hem någon gång, men när är det hennes tur? Ska helvetet aldrig sluta? Det enda hon vill är att visa vad hon går för, bara få lämna Långanäs och komma hem igen. Men kommer det någonsin att bli så? Kommer det någonsin att bli hennes tur att få sätta sej i en bil och åka hem till sin älskade mamma?

Nä du, jag tror inte det, för varför skulle hon få göra det. Hon är ju bara ett socfall, eller hur? För så som hon har betett sig är hon inte värd den där chansen. För så många som hon har sårat kommer hon aldrig att kunna hela.

Så nu står hon här, tror ni att hon kommer bli förlåten? Det tror inte jag.
JonnaBanan

Ni tror ni vet allt!

Ni vet inte vilken sorts människor ni är, men har ändå en tydlig bild av vilka ni vill vara. Ni vill tänka stora tankar och säga smarta saker. Ni vill vara originella och framförallt intellektuella. Sedan blir ni frustrerade när era tankar har blivit tänkta förut och någon redan har sagt alla smarta saker som ni vill säga och det visar sig att ni kanske inte är så originella eller intellektuella ändå. Av rädsla för att sedan inte bli uppfattade som de smarta och handlingskraftiga auktoriteterna som ni tror att ni är, så låser ni in era små ”problem”. Detta, eftersom ni vet att ingen annan kommer att förstå varför eller våga ifrågasätta. Det är först när era ”problem” har tystats ner, som ni äntligen kan börja känna er trygga igen.
Marcus ”187”

Minnen från förr

Fredagen den 17 november 1995. Det skulle hända mycket innan min mormor tillät mig slippa gå till skolan. Hon tvingade mig alltid att gå upp ur sängen, äta frukost och pallra mig iväg hur trött jag än var. Den här fredagsmorgonen däremot var det annorlunda.

Först och främst hade strömmen gått hemma hos oss så våra väckarklockor ringde aldrig som de skulle och både jag, min mormor och mormors sambo vaknade inte förrän framåt tiosnåret. Det var min mormors sambo som väckte mig och fastän jag var nyvaken så såg jag, i hans ansiktsutryck, att det var någonting som inte stod rätt till. Folke, som han heter, sade till mig att det var snöstorm och att all ström hade gått.

Jag steg upp, satte på mig kläder och gick ut till köket. Där stod min mormor och hade gjort i ordning en provisorisk frukost. Alltså, ingen gröt, inget te och ingen varm choklad som alltid brukar finnas vid vårat frukostbord under den här årstiden men som nu inte var med på menyn på grund av snöovädret.

I alla fall, förberedd på det mesta som min mormor tycks vara, så hade hon en hel del batterier hemma. Dessa satte hon in baktill på radion medan jag sörplade i mig min kräm med mjölk. Radion sprakade igång och genast började de prata om ovädret och vad det hade ställt till med. Hela kollektivtrafiken, med sina resenärer, hade varit fastsnöade i flera timmar, vägarna var oframkomliga och fulla med bilar som inte kom loss ifrån stora snödrivor, och runt om i hela Göteborg satt befolkningen insnöad utan sina morgontidningar.

Det ska även sägas att det ska mycket till innan våra härdade tidningsbud ger upp kampen om att dela ut allas våran älskade morgontidning. De är riktiga hårdingar som inte bangar för lite regn och rusk.

Dessa allmänna problem brydde jag mig dessvärre inte så mycket om, för den största nyheten för mig denna morgon var att alla skolor var stängda. Även om jag bara var sju år och gick i årskurs 1 så var det självklart roligt att få ett litet oväntat lov. Mitt största intresse var alltså att få bege mig ut i de nylagda pulkabackarna med mina vänner. Min mormor skulle förstås vara en riktig glädjedödare och sade till mig att jag inte fick gå ut eftersom när det blåste och snöade så mycket så kunde det vara farligt ute.

Men ut i backarna med mina vänner kom jag, när större delen av ovädret hade lugnat sig. Strömmen kom tillbaks på lördagen och då var det dags för varm choklad efter en heldag ute i backarna.

Hela denna novemberhelg rådde det någon sorts mellandagsstämning. Alla var hemma från jobbet med sina familjer, spelade sällskapsspel och åt upp den resterande maten som fanns kvar i kylen. Stämningen överallt var gemytlig.

Man träffade nygamla vänner när man var ute och skottade snö och för en gångs skull hade alla något gemensamt att prata om.

Det var en rätt så magisk helg så i slutet på november och det var nog inte så många som hade hunnit börja tänka på julen ännu. Men det magiska försvann lika fort som det kom och på måndagen låg morgontidningen i brevlådan och det var dags för mig att bege mig iväg till skolan igen. Marcus ”187”

Vart går pengarna egentligen?

Vart går pengarna egentligen. Det kan man fråga sig. Jo de går till projekt som jag tycker är jätte löjliga t ex rymdprojekt. Ärligt, tänk på hur många miljoner det slängs ut på denna förbannade rymdforskning! Ta ett steg åt sidan och tänk på hur många som verkligen behöver de där pengarna. Gatubarn i Rio, prostituerade mammor som säljer sina kroppar för att kunna ge mat till sina barn, folk dör dagligen i AIDS och folk i svältländer som Sudan dör varje dag i brist på näring. Jag säger inte att man ska ge alla sina pengar till allt detta. Men om man inte ger de behövande människor pengar så behöver man inte leka runt i rymden som en tönt. Jag fattar inte ens hur man kan ha samvete att göra något som de tycker är kul, och dyrt för den delen också när man vet att det är så himla många som mår dåligt och behöver de där pengarna istället. Fick jag bestämma skulle jag ge de där pengarna till bröstcancerforskning, AIDS forskning, mat till svältländer eller organisationer som hjälper 3:e världen. Nej vakna upp säger jag bara. Det är bara fjolligt att ignorera allvarliga problem i min värld! Kärlek och respekt Elena

19. Februari 2005-2007

På min 12 års dag var det året jag flyttade till mitt första familjehem, jag bodde i Norge det gick inte sp bra hemma hos mamma så jag fick flytta inte mot min vilja eller nått jag trivdes jätte bra där dom var snälla och allt men efter några månader så var jag tvungen att flytta hem för de var bara ett akut ställe. Så bodde jag på många andra ställen men stack till och från mamma hela tiden. Tillslut så skickade hon mig till pappa november 2005 för mig så var det helvetet för pappa hade aldrig ringt eller nått när jag bodde i Norge så varför skulle jag flytta till honom?

Jag började hänga på plattan i Rinkeby, Sollentuna och alla dom ställena. 19 februari 2006 verken pappa eller hans fru. Jag stack ut till Stockholm med mina vänner stack på fest hos min dåvarande kille och 2 dagar senare fick jag flytta till ett familjehem.

19 februari, 2007 ja jag sitter ju här inlåst på Långanäs skola…
Angelica B

Min bror

Tanken av att jag har sårat dig – orkar jag inte Tanken av att du kanske inte bryr dig längre – Knäcker mig Tanken av att du aldrig kommer tillbaka – Dödar mig

Om jag hade lyssnat på dig så hade jag inte varit här nu. Om jag hade gjort som du sa så hade jag inte haft dom problemen som jag har nu. Du har varit med om samma sak, dom jävlarna låste in dig också socialen tog dig men du kom ut ur skiten. När du fick veta att socialen var efter mig blev du skitsur och villa bara hjälpa mig, i början bodde jag på öppet men rymde från ställen hela tiden du sa att jag skulle sluta och skärpa mig bara 2 dagar efter att du sa det så stack jag igen och hamnade på låst jag ringde dig men du ville inte prata med mig, efter det har du aldrig velat prata med mig och det får mig att vilja dö.

En ny tjej på jorden existerar, hennes liv var skit redan från början, den enda hon kunde lita på var hennes storebror, och några vänner när tjejen blev 13 var hennes bror 28, tjejen hade börjat hänga i stan, var ute hela nätterna och gjorde saker som hon inte borde ha gjort. Hon hamnade på behandlingshem och familjehem men tjejen ville bara hem till sina vänner så hon rymde om och om igen. Hennes bror hade också bott på ett behandlingshem och hela skiten så han visste hur hans syster mådde och hade det. Brodern försökte prata med sin lilla syster men hon ville inte lyssna på sin bror. Tjejen rymde igen från ett HVB-hem även om hon hade lovat sin bror att inte rymma igen. När polisen tog flickan vid busstoppet i Märsta (Saturnusringen) så körde de henne till en P12a (inlåst). Flickan ringde till sin bror och i telefonen började dom bråka (tjejen och hennes bror hade ALDRIG bråkat förut) helt tills nu, och det var tjejens värsta mardröm. Flickan och hennes bror har inte pratat med varandra på 5 månader och tjejen går runt varje dag och hoppas att henne bror skall ringa.

Efter att ha bråkat med sin bror i 5 månader så ringde hon till honom 6.12.06 på hans födelsedag. Och 2 veckor senare kom han och hälsade på henne för första gången och sen 3 veckor efter det igen så kom han igen. Och efter bråket och allt med sin bror så har tjejen lovat sig själv att aldrig rymma igen…
Angelica B

Liten söt saga!

Jag tänker fan inte skriva någon liten söt saga. Jag kan ingen SÖT saga, den sötaste sagan måste ha varit den gången då jag fyllde 13 år. Ingen i famljen pratade med mig. Dom enda som brydde sig var mina dåvarande kompisar ”från plattan”. Jag gick runt på plattan hela jävla dagen, satte mig på Burgerking och glodde på min lilla jävla mobil.

Allt jag ville va att få ett sms. ”hej Bea grattis på födelsedagen, vi älskar dig! Pappa”.

Men nejdå, istället fick jag ett sms. från min dåvarande kille Johnny åkte dit på fest. Har min familj glömt mig eller vad?

Aja ingen som bryr sig, då stannar jag väl ute i natt då. Det är väl ingen som märker om jag är borta en natt eller tie nätter. Efter de har jag alltid sprungit, sprungit från vad? Mitt liv? Eller min familj? Kanske springer jag från det som är sant

Varför sitter jag här? Plockade dom ut mig från någon jävla skolkatalog elelr? Här sitter jag på ett jävla paragraftolvhem, och får inte mina jävla piersingar. – halåp vakna! Fan det är ju min jävla kropp. Livet var helt jävla perfekt helt tills jag kom in i socialens lilla värld.

Varför skall man alltid börja med DET VAR ÄN GÅNG? Aja de tänker inte jag göra så då börjar jag med att inte var än gång de var NU… Jag är en tjej på 13bast som har levt hela mitt liv själv med mina kompisar…

Jag har flyttats från familjehem till familjehem från behandlingshem till behandlingshem… Flera ställen på bara nått år… Jag blev deprimerade hängde med fel vänner, vänner på Plattan… Dom förstod mig å kände till mina problem… Börja röka, supa, och förstöra mitt liv mer än vad de redan var… Men när jag väl hade fattat det så var det försent… nu sitter jag på ett paragrafs tolvhem och ångrar allt jag har sett, hört, varit med om å känt…

Jag har rymt från mitt liv hela jävla tiden helt tills nu…
Angelica B

Varför självmord?

Två vägar finns det, • för det första att ta självmord • och för det andra att lösa sina problem, • för det första så går problem inte att lösa,
• och för det andra så hjälper självmord inte, • självmord gör så att människor blir ledsna, • när man löser sina problem så blir alla människor nöjda, • så det bästa är att leva och lösa sina problem, vad det än är • Varför har jag problem? • Varför skär jag mig? • Varför tänker jag på självmord? • Varför vill jag skada mig själv? • Varför vill jag ta slut på mitt liv? • Varför tänker jag på allt, tills jag skadar mig? • Varför kan jag inte äta? • Varför kan jag inte dricka? • Varför kan jag inte sova? • Det är väl klart för att jag behöver hjälp, jag måste lösa mina problem Din bästis

Min Kärlek För Mamma Och Pappa

Jag har alltid älskat er av hela mitt hjärta, och ni har alltid varit allt för mig, men när allt började så krossade ni mitt hjärta riktigt hårt, det känns som att jag inte har några föräldrar

För att dom föräldrarna har svikit mig, krossat mitt hjärta, ni har fått mej och känna att jag är en död människa, jag vill inte känna så jag vill fortfarande känna att jag har föräldrar så jag ber er håll inte på med nåt dumt annars så blir det bara skumt Din bästis

Problem

Jag tycker att problem är det värsta som finns, problem gör så att man blir ovän med sina föräldrar, vänner, lärare, det ända jag hatar är problem, för att det får mig och tänka på självmord och massa farliga saker till exempel skära mig, hålla på med nålar, gå över en bro och tänka hoppa det är fan så jävla farligt. Jag fattar inte vad det är som händer, jag fattar inte vad jag ska göra för att ta slut på alla dessa farliga saker. Va fan ska jag överleva för, men om det är en dålig idé va fan ska jag annars vända mig till psykolog, kurator, lärare, socialen, vänner men jag känner fortfarande på mig att ingen i hela världen skulle nånsin kunna hjälpa mig inte Pia heller. Jag förstår att Pia försöker göra sitt bästa för att kunna hjälpa mig, till och med Caroline, Carla, Sandra, Nicolett jag vet att ni alla gör ert bästa för att kunna hjälpa mig, Sanna vill också hjälpa mig Sara och Birgitta. Sanna är min advokat och Sara och Birgitta är dom på socialen och Pia är den bästa jag har sett under hela mitt liv hon och hennes kandidater. Pia nu har du försökt hjälpa mig i typ i ett år och ett halvt, men alla dessa gånger har aldrig funkat, men till sist så funka det och jag vet inte hur jag ska tacka dig för det men någon dag så kommer jag tacka dig innan jag dör, jag ska tacka dig Caroline, Sandra, Carla Nicolett, Caroline det du har gjort är också mycket och jag tackar dig för, jag kanske har varit lite kaxig mot er alla men jag tror ni vet varför, och jag hoppas att du och Pia har kvar de muggarna jag gav er innan du sluta på en dag, jag hoppas det verkligen. Sandra tack för all hjälp, speciellt Jonas du som vetat för första gången att jag har problem jag tackar dig också så jätte mycket, Carla du har också hjälpt mig till räckligt så jag tackar dig också. Och Sanna du är den bästa advokaten jag har sett under hela mitt liv jag tackar dig också tackarrrr allllaaaa och adjöööö Din bästis

Det glömmer jag aldrig

Jag har en lille bror som heter Yosef och han är speciell på nåt sätt jag har så mycket känslor för honom. Men det kan vara för att jag har fått ta hand om honom när han var jätte liten han var bara några månader gammal. Men när jag fick ta hand om honom mycket var han 1år. Själv så var jag 8år när Yosef föddes. Jag minns att det var jag som tog honom till lekplatser och jag nattade honom när han skulle sova. Men det var inte alltid det gick så bra. Yosef grät ofta sig till sömns. Det kunde bero på att han inte hade ätit nåt han var oftast hungrig. Vi hade ingen mat hemma på grund av att mamma hade mycket skuld som hon skulle betala med vårt barnbidrag som vi fick av socialen. Jag tror att mamma gick på droger för hon sov nästan alltid på dagarna. Yosef blev oftast slagen av mamma när han grät. Hon ville att han skulle sluta gråta det hände att han slutade gråta för att han blev så rädd. Jag var alltid jätte ledsen när hon slog honom. Jag ville hjälpa honom men jag kunde inte. Jag var för svag.

När jag var i skolan så var jag alltid orolig för Yosef om hur han hade det hemma. Så jag brukade gå hem på rasten och kolla till honom. Men han brukar inte vilja att jag lämnar honom. Då har det hänt att jag har struntat i att gå i skolan. DÅ tog jag med Yosef till en djurpark som var en liten bit från vårt område. Yosef tyckte om alla djur. Det hände att Yosef kallade mej ”mamma” han trodde jag var hans mamma. Yosef betyder mycket för mej. Vi kunde ha det roligt tillsammans men inte alltid för Yosef mådde inte så bra och det gjorde inte jag. Det gjorde nog ingen i familjen. Vi var 3 syskon till som bodde hemma. Det var jätte dåligt hemma vi hade inte ens bra kläder eller hygien vi var oftast smutsiga. Jag minns inte så mycket av mina andra syskon dom var nog med sina kompisar. Pappa var dömd för misshandel, för att ha slagit oss alla syskon så han bodde i ett fängelse. Men det jag tyckte var konstigt var att mamma också slog oss så varför hamnade inte hon i fängelse? Men det fanns nog inget bevis på det. Mamma var med barn då den tiden. Vi fick en lillebror. Mamma bodde på sjukhuset med honom. På sjukhuset såg dom att han mådde dåligt han var underviktig och hade droger i kroppen. Då anmälde sjukhuset till socialen. Och dom tog honom efter någon vecka. Mamma var jätteledsen. Jag blev ledsen över att jag hade förlorat min lillebror.

Men han flyttade till ett familjehem. Socialen var hemma hos oss och såg hur vi hade det hemma dom blev oroliga. Mamma orkade inte mer så hon sa till socialen att hon ville att Yosef och min andra bror (Adel) som var 7 år gammal skulle bo på ett annat bättre ställe. Men socialen ville inte det. Jag vet inte varför dom inte ville det. Men jag kommer ihåg att jag och mamma gick med Yosef och Adel till socialförvaltning och mamma sa att jag skulle vänta utanför. Hon hade med sej Yosef och Adel till socialen och lämnade dom där. Och mamma bara gick där ifrån. Hon sa till mej att Yosef grät. Jag och mamma gick hem. Jag trodde Yosef och Adel skulle komma hem snart. Men socialen tog dom till ett famljehem. Jag blev jätteledsen när Yosef ch Adel inte bodde hemma mer. Men samtidigt tänkte jag att det är bra att dom kommer till ett ställe som är bra för dom. För hemma var det inte så bra. Men jag saknade Yosef jätte mycket. För mej gick det bara dåligt i skolan jag kunde inte koncentrera mej på lektionerna för jag tänkte på hur Yosef och Adel hade det?

Men jag glömmer aldrig den kärleken jag och Yosef hade och hur det var hemma. Sedan bodde bara jag och min lilla syster Leyla som var 8år gammal hos mamma. Alla andra syskon blev omhändertagna. Så jag, Leyla och mamma flyttade till en annan stad. Mamma mådde bättre och vi hade en hemmahosare från socialen som var hemma hos oss och hjälpte mamma. Mamma började gå i skolan. En dag så fick vi träffa Yosef det gick jätte bra. Jag lekte med honom. Samtidigt så var jag ledsen för att jag saknar honom. Han var med mamma också. Men när vi skulle åka från honom så ville han inte lämna mamma han grät så mycket å klängde på henne. Jag började gråta när jag såg det. Sen så lugnade han ner sej och vi åkte hem. Och vi levde vidare.

Men inte lyckligt för jag hamnade på institution och sammanlagt har jag bott på institution i 4 år. Utan att få veta nåt om mina små syskon dom vet inte ens vem jag är… Men efter tiden här hoppas jag att jag kan bygga upp relationen igen och bo nära dom alla bor i Skåne utom jag. Och min önskan är att bo i Skåne nära mina syskon… Av libanestjejen

Inte igen!

Nu sitter jag här igen. Det var ju inte så det skulle va. Vad tänkte jag på? Jag hade en frihet, allt kunde jag nå. Från hem till hem till P12:a. Jag trodde, liksom som alla andra. Att jag fattat och förstått. Men nu sitter jag här på samma place. Jag var en månad ute i det fria sen kom jag tillbax. Men jag åker imorn igen. Det känns skönt, jo visst. Men det tynger att jag inte kunde fixat det förra gången. Men nu blir det hvb på vardagarna och fosterfamilj på mina helger. Åh gud när ska allt ta slut. Jo, när jag visat att jag verkligen kan sköta mej. Jag har ett svårt och kämpit jobb framöver. Men jag klarar allt om du vid min sida vill stå, Robin?! Michis/B+M för alltid

Robin – Förlåt

”Nu bevisade du vad jag betydde för dej. Inte ett skit för du lyssnade inte på mej eller nått. Men ring mej imorn så får vi snacka om detta och du ska tänka över vad du gjort emot mej. Om jag betyder något i dina ögon så ringer du.”

Jag fick detta meddelande av dej när jag var som mest förstörd, nyss kommit tillbaka från en P12:a. Men läste det inte förens en vecka senare, när jag bad min mamma checka mina meddelanden på mobilen. Oh vännen, gissa om jag var ledsen då eller?

Det går inte i ord beskriva hur mycket du betyder för mej Robin fastän det kanske inte verkar så. Du fick mej att skratta när jag helst ville lägga mej ner, sparka och slå. Det hjälpte med ditt underbara leende, sen fanns det ett leende på mina läppar också. Jag vet att jag sårade dej och det känns tungt för fick jag välja nu så skulle jag gärna slängt drogen i väggen och varit någonstans med dej nu. Kanske hade vi suttit hemma hos dej nu i lilla nässjö. Men det är sånt vi aldrig kommer få svar på. Vad mycket mer kan jag göra än att säga förlåt till dej? Men jag hoppas det löser sig snart. Och att du orkar vänta på mej. För som du förstår kommer det inte vara så lätt att träffas nu på ett tag. Men det kanske bara är bra? Så vi båda hinner tänka på hur vi vill ha det, mest är det du som ska tänka. Och jag. Michis

Den krossade ängeln

Hon satt där så tyst och stillsamt, hon var så vacker… Jag älskade henne så himla mkt, hon var som luften jag andas, som min ängel… När jag inte var med henne kändes det som om jag kvävdes i en svart sörja som ville att jag skulle dö! Men jag var alltid med henne för annars kommer någon av oss att dö.

Jag satt och iakttog henne medans hon tog fram sitt rakblad som hon har i sitt mobilskal, hon pressade rakbladet mot handleden, jag ville skrika att hon inte skulle göra det men jag kunde inte, för jag var så deprimerad att jag inte kunde öppna min mun, det var som om jag hade hamnat i dödens svarta värld, jag ville verkligen bara dö, men jag kunde inte lämna min ängel!

När jag tittade på henne igen hade hon skärt ett flertal djupa sår i armen, jag kände hur tårarna kom, det gjorde så ont att se henne som jag gjorde.
Jag önskade att jag kunde hjälpa henne men jag visste inte hur eller vad jag skulle göra?

När hon hade slutat med den hemska synden kom hon och la sig i min famn, nu kunde jag prata igen , jag sa till henne att jag inte ville att hon skulle göra så mer, men hon svara bara, mitt skärande är min drog, mitt liv, min ångest, min största rädsla men det är även mitt sätt att förstå att jag fortfarande lever. Smärta är det ända jag har kontrollen över i mitt liv!

När hon sa det kom en svart dimma över mig, jag ville så gärna hjälpa henne att må bättre.

Jag tog min lilla ängel i handen och tog med henne ut, ut i den underbara värld, som är ljus och lycklig, detta gjorde jag varje dag för att hon skulle se allt fint i världen, när vi hade varit ute i vår vackra värld i flera veckor så sa hon; jag tror jag börjar tycka om denna värld, den har blivit annorlunda än vad den var för några veckor sen.

Jag kollar hennes armar varje dag så jag vet om hon har skärt sig eller inte. Hon har inte ens rört sina rakblad, jag tror att hon börjar bli lycklig igen, men jag vet inte om hon kommer vinna kampen mellan henne och rösterna i hennes huvud… Men hon försöker ju i alla fall nu. Hon brukar till och med ge mig ett litet svagt leende ibland!

Men en dag hitta jag henne med rakbladen igen, jag frågade henne varför så sa hon; dom tvingade mig, dom sa att dom skulle döda dig om jag inte gav dom det dom ville !

Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag va så dum jag lämnade henne i lägenheten och gick ut och tände en cigg.

När jag gick upp till lägenheten igen låg det en lapp i hallen, i lappen stog det ”du vet att jag älskar dig, förlåt, men dom sa att om jag inte gjorde det skulle dom ta dig”.

Jag gick in i sovrummet och där låg hon så tyst, stillsamt och hon var så vacker men hon var död! Zara

Saknar dig

Zanna gumman saknar dig.

jag saknar dig o kan inte göra någonting utan att du finns i mina tankar. jag sätter mig för att äta men jag kan inte. Jag tittar upp mot himlen och vill gråta men jag kan inte gråta. en tår faller till sist på min kind när jag går o lägger mig för att sova men jag somnar inte. Mitt hjärta saknar dig. Det är över 2 månader sen vi sågs. vi ska ses igen, så lätt ger jag mig inte. ÄLSKAR dig gumman. Puss o kram storasyster Nathalie (Taggen)

denna text är till dig gumman Zanna... jag sitter här på mitt rum helt ensam. vi har inte setts på 2 månader nu. jag saknar dig gumman. jag sitter här o väntar o längtar efter att få träffa dig igen. jag skulle så gärna vilja ringa dig o få höra din röst igen. Jag hatar att inte få vara hos dig. ingen eller inget skulle få skilja oss åt det skulle vara vi mot resten av världen sa vi… vi hade så kul ihop. Fan ta alla som särade på oss. Jag hatar dom alla som sabbade det här för oss. Du var och är min lillsyrra o kommer alltid att vara en del av mitt hjärta. När du mår dåligt så vill jag bara dra härifrån o komma o få ta hand om dig. Slå varenda jävel som gör dig illa. När du är glad så är jag glad. Jag tänker på dig varje dag. vi kommer att ses igen. jag lovar dig det. jag kommer tillbaka men inte på samma sätt som förut. jag kommer fortsätta att längta efter dig tills vi ses igen. Jag älskar dig lillsyrran. Jag vet att vi inte fick säga Hej då men vi kommer ju att ses nu ändå. Puss o kram storsyrran Nathalie

Dagsläget

Året var 2006 01 26, klockan 10:00. Då såg jag mitt hem senast. Jag drömmer ofta att jag är hemma men vaknar sedan av ett mycket jobbigt ljud. Det tjuter, klockan är 08:00, och det är min väckarklocka som piper. Jag måste vakna för att komma i tid till morgonmötet. Om jag kommer för sent får jag ett ej förtjänat block, det vill säga jag får inte hela min veckolön som består av 280 kr. som jag ska använda till snus och telefonkort. Varje morgon är lika jobbig. Varje morgon är samma morgon, det jag menar är att det finns inte så mycket som skiljer sig. Jag gör samma saker varje morgon, dag och kväll. Allt består av regler och rutiner som behandlingsassistenter borrat djupt in i min hjärna. Jag sitter på Klarälvsgården, en sluten ungdomsvårdsanstalt, på grund av mina felsteg ute i samhället. Dom har samlat in mej bredvid resten av deras insamling med unga människor som trampat snett. Nu är vi på omprogrammering för att sedan kunna passa in i samhället vi lever i. Ibland drömmer jag mig iväg till nåt varmt och fint ställe. Men vaknar lika snabbt igen av den där rösten igen, den där rösten som skär i mina öron. Det är en personal, en kvinna, med en röst som tar sig genom väggar, brandsäkra dörrar och rakt in i mitt huvud så att det ilar i hjärnan och då vet jag var jag är igen. Sebbe

Jag ska in

Den fjärde september fick jag veta att jag skulle inställa mig på Klarälvsgården ett straff på 6 månader fick jag. Just den dagen jag fick veta så kändes det ganska bra jag hade ju väntat ett ganska bra tag på att få sitta av mitt straff men när jag verkligen fattade att jag skulle in den 8 september så tänkte jag på allt jag kommer att missa jag fick ångest och tänkte jävlar det är ju bara 4 dagar kvar.

Vad ska jag göra, det vart så att jag börja supa och det var inte bara jag som ville dricka utan alla mina kompisar och vi satt och drack och prata minnen. Dagarna rullade och vi var mycket hos min kusin och kolla film.

Hemma hos min kusin igen och jag kollar på film jag och Angelica sitter bredvid varandra men ingen av oss vågar göra något jag är blyg som satan och det är säkert hon med tänker jag. Så jag måste ju försöka med nåt, bara för att inte vara på för mycket så försöker jag få tag på hennes hand och hålla i och jag får tag i den och hon tar tag i min och jag smeker hennes hand. Hon kollar och ler och säger jag vill inte att du ska åka hon ger mig en kyss och dan efter var det dagen jag skulle in och en gick jag med en tår i ögat.
Robin

12 år

Jag var 12 år första gången jag åkte in på ungdomshem, det var den tolfte mars 2003. Nereby skolhem var stället jag kom till och avd. Hällen på akut och utredning. Efter tre månader kom jag till Trappan en låst avdelning och där blev jag ett tag. Det var mycket bra där och jag trivdes sen skulle jag flyttas hem efter två år ungefär. Men då var jag för van att vara på institution. Kanske lärde jag mej inget av vistelsen på Nereby utan fortsatte med kriminalitet. Efter det följde det en rad andra behandlingshem. Och nu är jag här på Klarälvsgården och kom hit 2006 den fjärde oktober. Idag är jag 16 år och ser på saker och ting mycket annorlunda än jag gjorde förr. Snart lämnar jag Klarälvsgården och får en egen lägenhet, skaffar jobb och tar det lugnt. Ingen är född till att vara kriminell utan alla är olika och gör olika val. Alla kan få ett bra liv bara man vill. Det har varit väldigt tuffa dagar och år men man måste vara stark och ta sej genom alltihopa. Man kan inte skratta varje dag. Det är bara att kämpa sej uppåt mot toppen. Lever man så här så blir det hårdare och hårdare för varje år som går. Varför ska man slösa bort sitt liv när det finns så mycket där ute att göra? Varför sitta på en avdelning med sju grabbar på julafton då man kunde vara med familj och flickvän istället? Det har hjälpt mej mycket att komma till Klarälvsgården, jag har gått i skolan och fått betyg i olika ämnen, haft praktiskt arbete. Det har vart en bra tid, det har vart bra sex månader. Men nu vill jag se friheten jag orkar inte mer, orkar inte se taggtrådar och galler mer. Kom ihåg alla är värda mer än galler men man gör sina misstag unga som gamla. Wisam

JAG EN FLICKA PÅ 14 ÅR

Jag började med att skolka från skolan, sen rymde jag o alla sa att jag skulle sköta mig och jag låssades ta åt mig, men egentligen tyckte jag att alla bara snacka skit vad fan vet dom om mig egentligen?

Vi vet mer en du tror, fan vilket skit snack.

Efter ett tag börjar jag röka på o ta tabletter och jag får en kille som jag älskar mer en allt han var helt underbar. Men ändå rymmer jag skolkar o tar tabletter han förstår att jag mår dåligt så han står vid min sida och jag börjar skära mig han blir besviken och ledsen och frågar vad fan jag höll på med jag säger att jag lovar att jag aldrig mer ska göra om det efter några veckor ligger jag på sjukhus och har tagit en massa tabletter han följer med mig jag ser besvikelsen i hans ögon och han frågar en gång till varför?

jag sa att jag inte mådde bra och han förstod mig några dagar senare hamnar jag på Nereby allt var fuckt upp jag fick panik jag bad min advokat att han skulle hjälpa mig att komma ut, min pappa och resten av familjen hjälpte mig så jag kom ut. Jag lovade att jag skulle sköta mig men efter en vecka rymmer jag och börjar skära mig igen Och sen dricker jag o massa skit och min kille orkar inte mer han lämnar mig mitt i allt men jag förstod honom Men jag fortsätter och allt blir värre tillslut flyttar soc mig till brätte gården och jag mår skit dåligt.

Men nu är jag nästan helt säker på att jag fixar det här, jag bor där en månad sen flyttar jag till ett öppet behandlingshem jag har bott där tidigare med min familj så jag tyckte att allt värka bra. sen blev det sommarlov och allt gick bra i början sen börja jag att dricka igen och blir små dryg sen på hösten rasar allt jag börjar göra inbrott och massa skit tillslut beslöt soc att jag skulle flytta till högantorp i södertälje

Och jag börjar gråta jag skulle vara där i två månader på utredning tiden där inne var bra jag började inse att jag har andra tankar om livet o allt sen efter utredningen beslöt soc att jag skulle flytta till björkbacken. Och nu sitter jag här och har bott här i snart två månader och jag har helt andra tankar allt går bra för mig jag har ingen lust att rymma jag vill inte skära mig eller hålla på som jag gjort nu har jag gjort mitt val,

Det är tråkit att jag har vart tvungen att flytta runt så mycket för att inse det här att jag helt enkelt inte orkar hålla på längre,

Mamma pappa bea o mattias kenth lene-britt jag vill tacka er för att ni har ställt upp så mycket som ni gjort <3 Älskar er mvh: jeanette

Ge tillbaka mitt liv

Såren blir större år efter år. Smärtan inuti mig dunkar och slår. Varför är det aldrig någon som förstår? Jag vill hem. Orkar inte sitta här längre, tjänar inget till att bara lunka runt här på avdelningen dagarna in och dagarna ut. Jag har kommit till den delen av behandlingen att jag förstår att detta nog var det bästa för mig just då, men det var fyra år sedan!?!?! För fyra år sedan vad jag i ett riktigt dåligt skick och jag kan hålla med om att jag behövde LVU och allt detta då. Men nu? Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Staten har tagit fyra år av mitt liv och jag kommer aldrig att förlåta dem för det.

Istället för att jag sitter här och kostar pengar för samhället så finns det faktiskt andra som behöver denna hjälp mer än mig. Väldigt onödigt också alltså.

Under hela 8 månader fick jag inte ha kontakt med någon annan än min familj, det är helt sjukt för när man är ung så behöver man vänner och människor runt omkring en som visar att de finns där för en. Jag hade ingen. Bara massa vuxna som klampade in i mitt tillfälliga hem och satte mig i massa samtal med tanter och gubbar som jag inte hade någon aning om vilka de var. De jävla idioterna presenterade sig inte ens för mig. De bara gick in med skorna på, på det golvet som jag var tvungen att skrubba varannan morgon innan skolan började. Helt jävla respektlöst. Efter en väldigt lång tid kom vändningen. Jag skulle få flytta till en öppen avdelning, eftervården, där jag bor nu. Jag tyckte att det skulle bli assoft. Man fick ha mobil, Internet, man fick gå ut, permission varje helg. Helt underbart alltså.

När jag flyttade in så bodde det redan 2 ungdomar där som jag känt sen tidigare (vi hade bott på samma avdelning innan) och jag trivdes jättebra. Det kändes lite ensamt i början, jag var ju väldigt van vid att det alltid var massa vuxna runt mig hela tiden. Nu har jag bott där snart i fem månader. Min soc säger att jag ska få flytta till en egen ungbo- lägenhet. Men det är bara en jävla massa bullshit. Jag kommer aldrig att komma ifrån detta livet. Börjar bli jävligt trött på alla vuxna som säger till mig vad jag får och inte får göra. Jag vill bara hem, hem till halmstad och leva ut mina ungdomsår, alla dessa år staten har tagit ifrån mig. Så, ge tillbaka mitt liv nu tack.

“She shines in a world full of ugliness, she matters when everything is meaningless” // Göteborg – Halmstad 2007

Fuckers

Jag vill inte vara kvar på denna fucking planet. Livet ska väl vara lycka, inte sorg. Jag vill bara bort. Jag får inte ens leva mitt egna jävla liv så vafan är det För mening? Livet suger, vem fan mår bra av att sitta inlåst. Vafan är det för liv egentligen. Bara massa bortkastad tid. Jag orkar inte mer hur i helvete ska jag bevisa? Ni lyssnar ju Fan inte, ingen undrar vafan jag vill, det är ju förfan mitt liv. Ni sitter och bestämmer om mitt liv och jag vet fan inte ett skit. FUCK OFF FFS, Jag pallar inte mer, pallar inte med denna fuckade Värld. Idioter vafan, dumma jävla idioter. Ni kan väl sitta där med Eran fucking kaffekopp och fortsätta bestämma över mitt såkallade ”liv” Tror ni att jag ändrar mig för eran skull eller, Pff fuck you. Ni är äckliga kryp och ni fattar fan ingenting, Ni får pengar för
Att låssas förstå oss, fyfan ta er lön och kör upp i röven. Sociala, och behandlingsassistenter och sån skit, ni har feta Jävla problem. Idioter allihopa förfan. Ni är inte ett skit. Fyfan på er, jag vill leva ett liv utan soc och sån äcklig skit. Emelie

Den fastspända flickan

Vi kan kalla henne för Nora... Hon var sjutton år och hade redan gått igenom för jävliga och otroligt tunga saker. Men tydligen så var det ändå inte tillräckligt. Väntan inför rättegången emot sin pappa kändes jobbig och hon tvivlade så på sig själv, även fast resten utav hennes familj fanns vid hennes sida och kunde styrka allt som pågått under hennes 13 år hemma tills socialen blev indragen. Då inleddes en bup-kontakt på öppenvården och det sattes då igång med medicinering ganska direkt.

Hon hade redan i 12 års ålder börjat skada sig genom att rispa upp sig på handlederna tills blodet tittade fram och ibland så tog hon en mindre överdos med tabletter som fanns hemma eller hos sina morföräldrar. Det var då socialen såg till att hon placerades i olika jourfamiljer. De märktes att Nora började må bättre av att komma ifrån hemma-problemen. Så efter ett år så hade hon i stort sett slutat att skada sig. Men som sedan resulterade i att socialen flyttade hem henne igen och satte in familjebehandling och kontaktperson.. vilket inte ledde någon annanstans än åt fel håll. Hennes pappa blev bara jävligare och gjorde det mer och mer diskret för att undanhålla det så att ingen utanför familjen skulle förstå och se vad som pågick i deras familj, egentligen.

Hon blev i femtonårs ålder omhändertagen av socialen enligt paragraf 3. Då sattes det in nya och starkare mediciner gång på gång men det ledde ingen vart utan hon fortsatte sitt självdestruktiva beteende och fortsatte bara neråt i den onda spiralen och fick tillslut anorexi. Hon blev då inlagd på sjukhuset för sondmatning och sedan för att få i sig näringsdrycker och näringslösningar för att få igång aptiten. Noras anorexi förbättrades men hon började då att ta till med andra metoder som att skära sig ordentligt med rakblad och ta kraftigare överdoser med receptbelagda, starka mediciner. Hon åkte in och ut på sjukhus med ambulans och in och ut på Bup-akuten för alla sina överdoser och självmordsförsök.

Därefter insåg socialen att det inte räckte med den hjälpen hon hade fått utan blev då placerad på behandlingshem. Därifrån avvek hon och blev av med sin oskuld genom att bli lurad av en 35 åring att han var yngre och skulle ge henne ecstasy om de skulle ses. Nora började rymma till Stockholm och rökte då på för första gången i sitt liv. Hon var på rymmen i stort sett hela tiden och till slut låstes hon in på ett paragraf-12-hem i Falkenberg. När hon i samma veva kom dit ner så skildes henne föräldrar äntligen och det fick Nora att verkligen känna en stor lättnad. Hon fick då en mycket bättre relation med sina syskon och sin blinda mamma under den tiden som hon bodde på paragraf-12-hemmet i Falkenberg. Där gjordes en utredning i nästan sex månader. Under den tiden fortsatte hennes självdestruktiva beteende att förvärras även fast hon hade lättats enormt av att de tagit ut skilsmässa. Ändå så gjorde hon sig själv enormt illa med alla vassa rakblad som hon smugglat in. Hon blev isolerad varje dag under en period för att de var sådan turbulens där hon var bland alla eleverna. Där fanns det dessutom en hel del droger och vissa av de som bodde där var ganska så kriminella. De tände på teven en dag och försökte sedan slå sig igenom plexiglaset för att rymma, men lyckades inte. De kallades dit fyra patruller bara den natten, men det var inte den enda gången det var kaos där Nora bodde. De tillfällena då det blev så oroligt och våldsamt så blev Nora ofta så ångestladdad och sådan fara för sig själv att de ofta fick köra henne till psyket. Där hon fick en massa starka lugnande som dessutom klassades som narkotika.

Resan därefter till andra behandlingshem och till nya paragraf-12-hem var slitsamt och körde slut på hennes psyke. Det blev ju så otroligt mycket nya människor hela tiden. Tillslut stannades allt flyttande upp när hon kom till ett behandlingshem utanför Stockholm. Där trivdes hon till en början rätt bra, men allt slutade i ett helvete och en livsfara för henne. Hon hade innan varit nära döden så många gånger, men denna gången var den mest extrema.

Hon och en tjej, Linnea kallar vi henne. Hon och Nora kom väldigt snabbt nära varandra i en lättsam vänskapsrelation på det behandlingshemmet som låg utanför Stockholm. Till en början tyckte Nora att hon var väldigt rolig och helt okej att umgås med. Det visade sig sen att dom inte var bra för varandra alls. Linnea började dra med Nora med att boffa, röka, dricka och sedan att Nora skulle banta och om hon åt något onyttigt eller för mycket enligt Linnea så såg hon till att Nora spydde upp allt.

När Nora hade bott på det behandlingshemmet i lite mer än två månader så drogs hon med i en helvetes tung röra. Linnea tyckte att Nora behövde få bli erfaren inom sex och skaffa sig ett sexliv eftersom att hon inte haft det tidigare. De blev att de började prostituera sig tillsammans och pengarna gick delvis till Linnea. Allt slutade sedan med att Nora blev fastspänd, slagen och våldtagen av en 59årig gubbe. Efter det drogade hon ner sig en hel del och började skära sig igen, som hon inte hade gjort på sju månader. Sedan placerade soc henne på ett paragraf-12-hem igen.

En polisanmälan har gjorts och Nora väntar nu på att det ska inledas två rättegångar. Hon kämpar just nu för sitt liv och bara för att klara av att överleva detta helvete som hon gått igenom. Glasduvan

Morris I

Ett fyrkantigt liv fyllt av trianglar. Cirklar som går in varandra och skapar ett mönster. Det mönster som du ska leva för att vara värd din frihet. Men är det frihet att följa ett mönster, som att läsa sina repliker. Någon bestämmer på vilket sätt du ska vara och hur du ska tycka och tänka om vissa saker och ting. Hur skadar det dig om alla fick leva sitt eget liv utan att tänka på vad som står i manuset. Manuset till ett liv, till era liv, allas liv även mitt.
Morris

Morris II

Jag kliver på bussen, det sitter en kvinna längst fram. Hon ser bortkommen ut som om hon inte riktigt vet vad som är verklighet och inte. Jag går längre bak jag ser på håll att längst bak sitter det ett gäng. I mitten av gänget sitter den som pratar, alla i gänget skrattar och lyssnar. Det ser ut som att dom gör allt för att fånga hans uppmärksamhet. Sen ser jag att killen som sitter bredvid gängets ledare varken skrattar eller håller med. Det ser ut som att han egentligen inte vill vara där, att han drömmer sig bort kanske in i en förbjuden famn. Sen ser jag mannen som alltid fångar min uppmärksamhet. Han sitter alltid på samma plats, den vid första dörren där man stiger av. Har ett skissblock i knäet, han följer allas steg och rörelser jag har alltid undrat vad han gör. Bakom honom sitter en man vars hem är bussen. Jag tar mod till mig och sätter mig bredvid mannen med skissblocket även fast det finns många lediga platser. Han tittar upp ifrån blocket.

- Jag undrade just när du skulle sätta dig här. Säger han och ler. Jag förstår att han har sett hur jag sneglat på hans skissblock varje gång jag har gått förbi - Vad menar du?. Säger jag och ler tillbaka. - Vill du se?. Säger han och håller upp skissblocket. - Ja gärna.

Jag öppnar skissblocket och får se en underbar vacker teckning, det är en kvinna som omfamnar sitt barn kärleksfullt. Jag bläddrar vidare, jag förstår att det måste vara människor som han sett på bussen. Det är en bild jag faller för direkt. Det är bilden längst bak i blocket, det är en kvinna som gråter, hon är mycket vacker, hon har långt lockigt hår och en väcker fjäril i håret. - Vem är det?. Frågar jag - Jag ska stiga av nu. Säger mannen, jag möter honom med blicken och ser att ögonen börjar bli blanka.

En tår faller ifrån hans kind och han kliver av. Jag sitter som förstummad kvar, allt omkring mig blir tyst jag hör inte längre gängets skratt eller motorns vrål. Mina tankar försvinner långt bort. Jag tänker på kvinnan i skissblocket och mannens blanka ögon. Kanske var det hans stora kärlek eller kanske en kvinna som inte längre ser månens sken eller känner vinden i håret.
Morris

Han!

Jag hoppade till när telefonen ringde. Jag visste att det var han. Var han fortfarande arg för i lördags jag hoppas inte – ”Hej gubben”. Han svarade tillbaka med ett glatt ”Hej”. Vi pratade ett tag till slut bestämde vi att jag skulle komma till honom. Jag åkte bussen dit och vi möttes vid busshållsplatsen. Jag såg att han var påverkade av droger men av vad visste jag inte. Han kysste mig på munnen och vi gick mot hans lägenhet. Jag rös till när jag klev över tröskeln till hans rum. Jag visste att något var fel men vad kunde jag inte komma på. Jag satte mig ner i soffan, var rädd, men för visste jag inte.

– Varför? Skrek han mot mig. Vad? tänkte jag, vadå varför, vad är det med honom, vad menar han? – Vad är det? Frågade jag med en lugnt ton. – DIN ÄCKLIGA HORA!!! Hur kunde du med ”Johan”? Han är min bästa vän, vi har känt varandra sen vi var små. Onej, han var arg för det som hände i lördags men vad ska han vara arg för jag rörde inte ”Johan” . Han ville men jag ville ju inte, jag höll mig ju borta. Vad har han sagt? – Jag har inte gjort något med ”Johan” vad pratar du om? Frågade jag med en låg röst som knappt hördes.

SMACK! Första smällen träffade min käke, det kändes som den knäcktes och jag började blöda, tårarna föll ner för min kind. SMACK! Nästa slag på andra sidan. Vad gör han tänkte jag, varför slår han mig? – Hur vågade du suga av honom bara för att han inte ville ha sex med dig så suger du av honom din äckliga hora! – Jag har inte gjort något, han ljuger snälla älskling. Kom det ur mig. Han slog till mig igen med sånt våld att jag flög bakåt. Drog mig i håret så jag skrek högt. – Ge mig din mobil, jag ska ringa ”Johan” så får vi se! Sade han till mig. Jag gav han telefonen han slog upp ”Johans” telefonnummer och ringde, dom prata ett bra tag tillslut la han på. – Vad fan ljuger du för mig ”Johan” berätta allt! Skrek han medens han loskade mig i ansiktet. – Jag har inte gjort något snälla tro mig. Han slog mig över hela ansiktet, jag blödde från munnen och tårarna bara rann och rann. Sedan fick jag den konstigaste idén i mitt liv, jag kan ljuga och säga att det var så som ”Johan” hade sagt, att jag hade sugit av honom. Det var dumt gjort, han slog mig mer än innan och galnare och galnare. Vem var denna kille, var det den killen jag älskade mest i hela världen?

– Ta av dig kläderna! Skrek han mot mig medens han ryckte i min jacka. – Snälla gubben gör inte så här mot mig. – Ta av dig säger jag till dig! Skrek han igen medens en smäll mot huvudet kom mot mig. Jag började sakta klä av mig alltihop jag hade på mig från topp till tå. Vad skulle han göra skulle han våldta mig? Jag fattade inte vad det var han ville med detta. Han gick och rotade i hyllan tog med sig en morakniv och bad mig lägga mig ner på soffan.
– Ligg still och håll käften. Sa han med en röst som lät som satan själv.
Han tog tag i mitt lår. Höll fast det med en sådan styrka att jag inte kunde röra mig. Tog kniven tryckte den mot mitt lår och började sakta skriva ordet ”HORA”. Jag rörde mig och skrek. – Håll käften rör dig inte då hugger jag dig din fitta! Skrek han till mig medan han fortsatte. Det gjorde så ont, en känsla som inte går att beskriva. När han var klar spottade han mig i ansiktet och sade att han skulle sälja mig till folk som skulle köpa mig. Det var hans ljuva hämnd. Han ringde runt till folk sa att han hade en ”Hora” att sälja. Han bestämde att dom skulle mötas i centrum där han kunde leverera över mig, men personen som ville ha mig fick inte åka iväg med mig utan stanna på platsen där vi var. Personen som ville ha mig fick göra vad dom ville med mig för ett trevligt pris som han tyckte var lämpligt. Han sa en tid vi skulle mötas i centrum. När han hade lagt på ställde han sig upp gick mot träningsbänken där det stod en kontorsstol, lyfte upp kontorsstolen och kasta den mot mig, jag lyfte upp mina armar för att skydda mig mot den.

Jag satt kvar i hörnet och grät. Det enda jag tänkte var, om du nu vill att jag ska dö gud gör det nu och sluta med detta lidande. Mitt ansikte såg ut som en krossad tomat, det rann blod från olika ställen i ansiktet och mitt ben sved . Plötsligt la han sig ner på soffan började gråta och då visste jag att han hade vaknat. Han hade vaknat från sin dröm där han varit. Stackaren, jag visste att han inte menade det han gjorde, jag vet att det var satan som hade tagit till ett ställe där han inte visste något. Jag gick emot honom, satte mig bredvid honom och han la sitt huvud i mitt knä. Det sved på låret men jag brydde mig inte.

– Det är lugnt gubben, allt kommer ordna sig, jag vet att det inte var du.

– Förlåt, förlåt, jag älskar bara dig, du är mitt allt. Sade han till mig med tårar i ögonen.

Jag visste att han är en ängel men drogerna gör han oftast till satan det är en stor synd. Vi gick och lade oss i sängen, han höll om mig hårt och kysste min panna med sina mjuka läppar. Jag tog några linor subitex, rökte några gåsar, tog några flödder, somnade in i sängen med killen jag visste har gjort något dumt men att det inte var han i verkligheten.

Det här är en sann historia om mig och min kille som jag fortfarande är tillsammans med vi lever ett bra liv utan drogerna. Han är som en ny människa. Han har aldrig rört mig igen. Satan gör en till en människa men inte vill vara, och som sagt jag förlät honom för det han gjorde för han är min största kärlek.
Den utsatte

Hellre dö än låta mamma göra det

Någon svek mig. Någon satte dit mig. Vilken värld jag än lever i dyker det upp olagliga saker. En liten tjej som är fast i fel atmosfär. Socialtjänsten som jag inte trodde brydde sig om mig gör mig stolt idag. Samtidigt svek jag mina vänner min familj och folk omkring mig. Min mor har rätt att inte lita på mig, jag har inget man kan lita på. Min bror är bara sju år gammal, jag vill vara en bra förebild för honom. Min mamma jobbar inte och har ingen utbildning. Hon går i skolan och får studiebidrag och är allvarligt sjuk. Socialtjänsten vägrar att hjälpa henne fast de vet i vilken situation hon är. Vi är bra tre, jag, brorsan och mor. Hon har haft det svårt med mig. Jag har lovat allt möjligt, som att jag ej ska prata med henne. Jag har också sårat och svikit henne. Hon förstår mig fortfarande, att det inte är mitt fel. Drogerna har satt ditt mig. Jag har blivit en annan person. Jag vill kunna förändra det innan hon åker bort. Vem är det som ska ta hand om brorsan, jag vill ej att han ska hamna i samma situation som mig. Hellre dör jag än mamma. Jag har inget kvar i världen, en liten tjej som mig ska inte behöva vakna på morgonen och vara oroligt över saker och ting som händer hemma men det gör jag. Jag har stått ut med så mycket i mitt liv. För mig är jag ingen människa med hjärta längre. Jag har tappat allt min kraft jag hade. Det bränns och hjärtat svider över att behöva tänka på saker som har hänt mig. Jag saknar mitt liv i mitt hemland. Marie

LÖSNINGEN?

Nu har jag kabben. Det känns som den bränner i min ficka, jag är sjuk och vill ha i mig den fort. Går i på en 5-kroners toalett på Drottninggatan. Tar fram min sked, lägger smacket i skeden och tillsätter vatten. Smacket är så fint att jag inte ens behöver elda utan det löser sig själv med vattnet. Drar upp det i min 5 meterspump o sätter den i armen, äntligen i min värld. Är de det enda sättet att bli fri från min barndom? Meek-A-Mouse

Snubben!

När jag vaknar upp utan att veta vart jag är ser jag att det ligger en man bredvid mig i sängen. Mannen är lika gammal som min mor. Jag reser mig upp och se mig omkring, jag går till köket och sätter mig vid köksbordet och tittar genom fönstret när snön faller ner. Vad är det som händer, vad gör jag här och hur har jag kunnat hamna här? Snubben kommer ut.

– God morgon på dig, vill du ha te eller kaffe? var hans första mening. – Ursäkta! Men känner vi varandra? frågar jag. – Hahaha har inte du vaknat upp än från kokainet, svarade han.

Vaa! Han skrattade ju. Hur vågar han driva om något sådant? tänkte jag.

– Vad pratar du om föresten vad gör jag här? frågade jag. – Du kom i fredags med dina väninnor, aaa du vet Sandra och Jenny, Du var lite full så vi hade inte tid och hälsa, en sak var säkert du gav mig den blicken som fick mig och kyssa dig och du svarade tillbaka på kyssen och det fortsatte till mitt rum. Efter det berättade Sandra om att du hade blivit utkastad hemifrån av dina föräldrar och hon undrade om du fick övernatta här några dagar, en sån söt tjej som dig kunde jag inte tacka nej till, hehe! slutade han meningen med. – Sandra och Jenny känner jag men var är de? Du menar väll inte att de lämnade mig här utan och säga någonting till mig? frågade jag – Mm… jag vet inte du får nog ge dig iväg snart jag har annat för mig i eftermiddag, svarade han oroligt.

När han är inne på toaletten fundera jag över vad det är som pågår här, han har nog någonting han döljer för mig. Jag sitter mitt i en lägenhet i stan med en snubbe som är helt rubbad. Vad ska jag göra, jag måste leta reda på Jenny och Sandra, de har en del att förklara för mig. Samtidigt måste jag ge mig iväg från snubben så fort som möjligt. Nu kommer han ut från toaletten och tittar mig djupt i ögonen, jag måste hitta ett sätt och undvika honom. Nu har han något att säga, men vad?

– Eyo du? har inte du lust och suga av mig lite? fråga han mig? – Du menar att jag ska gå ner på knä och ge dig oralsex? sa jag med en tröttsam min.
– Hahhahaha … Vad skön man kan va! Exakt oralsex. – Mmm… du jag skulle nooog avvvstååå, jag avstår just nu, säger jag och visar min oskyldighet. – Aja, vad tråkigt du blev denna morgon. Men skit i det du, svarade han argt.

Han går ifrån köket oh yes jag lyckades fly undan.

– Jag ska nog gå ner och tränar lite bara tio minuter från lägenheten, klara du av och vara själv en timma här? frågar han mig långt ifrån köket. – Aaa går du bara, jag hittar på nåt själv på den timmen, svara jag snabbt.

Nu gick han ifrån lägenheten, jag har en timme på mig att fly undan härifrån. Jenny och Sandra måste jag hitta först de är fortfarande mina vänner, fast jag inte fattar vad problemet är. Kläder överallt i vardagsrummet, ser mig lite omkring i huset. På toaletten finns det lite tomma drogpåsar utspridda. Jag sätter mig lugnt i soffan startar tv:n, nyheterna börja snart, jag måste se på dem.

– God morgon och välkommen till tv4nyheterna, sa reportern. En man i södra Stockholm rövade bort tre unga tjejer mellan 15 och 17 år i fredagskväll. Mannen är tidigare känd av polisen och nu efterlyst. Mannen är mellan 32-35 år gammal. Har du sett eller känner mannen eller flickorna var god ring polisen på 11*****4… – Herregud de pratar om mig, Sandra och Jenny, Fan också bilden är ju där på tv, skrek jag förbannad. Fy fan, hoppas han inte ser på nyheten just nu.

Jag stänger av tv:n och ser mig omkring. Jag skakar och vet inte vad jag ska ta mig till, nej jag måste ringa polisen. Jag letar reda på mobilen, tittar runt överallt. Jag hör något som bankar, men vart ifrån? Jag följer ljudet och det leder mig in till ett annat rum. Ljudet bli högre och jag tittar in i garderoben. Sandra är uppbunden med tyg och täckt med blod. Hon tittar med sorgset ledsna ögon. Man ser mycket tydligt på henne att hon har kämpat för att hålla sig vid liv och har precis lyckats.

– Åååhh Sandra, jag visste att du fanns i min närhet. – Förlåt mig! Förlåt mig så hemskt mycket men jag behövde bara se dig för att somna. Säger Sandra – Gumman nej, jag vet att du klara det, du klara dig snälla jag ber dig gå inte bort, jag finns här snälla Sandra det var inte ditt fel. – Joo det vad mitt fel, jag borde aldrig har litat på Jenny. Hon tog oss hit, lova mig att glömma det här livet och gå vidare. Glöm drogerna annars hamnar du i samma situation som mig. Jag älskar dig! – Nej Saaaaaaaandraaaaaa……. Hjäääälp Hjäääälp … skriker jag – Jag hittade mobilen, Sandra jag ringer polisen och ambulansen de tar dig till sjukhuset, gråter jag ut.

– Det här är polisen vad kan jag hjälpa er med? svarade en röst från mobilen.
– Hjälp! skrek jag plötsligt. Min vän blöder kraftig jag behöver genast en ambulans hit, skrek jag. – Ta det lugnt. Vad befinner ni er nånstans? sa rösten. – Jag vet inte någonstans i södra Stockholm i en lägenhet, mannen som har lägenheten är en mödare han kommer hem snart och då blir det kört för mig, sa jag gråtande – Jag skickar en ambulans genast, sa du södra Stockholm?
– Jaaaaaa… snälla fort hon kan inte hålla sig mer, avslutade jag.

Efter samtalet ringer någon på dörren, jag undra vad jag ska ta mig till. Nej det var inte snubben utan ambulansen och polisen. De förde Sandra till sjukhuset, och mig med. Polisen var fortfarande kvar i lägenheten och grep snubben efter fem minuter. Vi hade så lite tid kvar, allt snubben berättade var nog lögn. Jag blev aldrig utkastad eller något sådant. Otroligt nog sitter han inne fortfarande för mord, han har 15 år kvar att sitta inne och jag hoppas att han får hjälp. Jennys kropp hittades i källaren kvävds till döds. Sandra har inte kunnat klara av skadorna. Jag saknar dem fruktansvärt och tro att det är mitt fel att de inte är här med mig idag. Men de skulle inte vilja se mig lägga skulden på mig själv. Jag ska uppfylla hennes önskan till mig och henne. Efter 5års hjälp från psyken och allt möjligt mår jag bra, andra ungdomar har fått reda på denna historia och det glädje mig! Min utbildning till barnmorska har gåt bra och jag har den underbaraste pojkvän som alltid är där för mig. Men jag tänker fortfarande på dem och de kommer alltid att ha en plats i mitt ♥♥♥
Marie

Våldtagen till att kunna bli en dum flicka

Det dyker bara upp i huvudet på mig. Berätta berätta vad du har gåt igenom så kanske ungdomar där ute se på dig och tänker nyttigare. Jag skulle göra allting för att får detta saker jag går igenom ändrade. Men det går inte det har redan hänt inget jag kan göra nåt åt det. jag vill inte skada någon inte mig själv ingen. Min mamma har kunnat uppfostra mig på denna sätt hon vill att jag ska bli men det känns som att jag svikit henne i flera år. Svikit henne till nu. Jag måste släppa ut det från mig för att kunna bli fri från min själ. jag har för starka hemligheter som plågar mig så hårt varje gång jag hinner tänka på det . En hemlighet som är alldeles för stark för mig att kunna bevara för mig själv. Men ändå lika envis som jag är har jag bevarat det i 3 år nu. (Vad du än gör vad du än inte vill säga om det ska ta 10 till flera år någon dag orkar du inte bära det mer själv och du kommer att berätta det för någon gör dig fri från detta saker var inte rädd för oss för inget kan hända. Vi lever i en orättvis värld men du gör dig en stor tjänst att kunna befria dig själv. Denna tjänst kan förändra ditt liv för alltid

Vill inte du berätta det kan jag tänka mig att det är du som har velat det, men tänk på att denna person som har gjort dig detta. Om man hade gjort likadant till hans dotter skulle han anmäla det. Jag vill inte att du ska dölja mig nåt. Du kommer att alltid vara min dotter vad som än händer för att jag har inte lidit 9 månader för att få dig att lida resten av ditt liv)

Sa min mor Melissa. Vem hade trott om jag berättade det jag gör nu och som fick mig att hamna i sån situation någon skulle tror på vad jag berätta. Ibland känner jag mig värdelös så dum att jag undra om det är meningen med allt lidande i mitt liv. Ni läser och läser och tänker kan hon komma till punkten varför hon skriver så om sig själv! Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig, det är ingen idé och tänka synd om mig för att jag har ingenting som får er och tänka synd om denna dumma flicka. Du som läser detta kanske säger – jaa men jofan det är ju ditt fel varför gjorde du inget åt det. Varför jag inget gjorde åt detta var på grund av en stor orsak. Okej det är inte så att jag försöker med ursäkter till detta men det är sant! Det nåt som jag inte kommer att skriva men till slut fattar ni nog utan denna orsak. Den här snubben, han är typ lika gammal som morsan, Gift har 2 barn på 11 och 2år gamla. Han bor i Sverige med frugan och han är ganska schyst när man lite känner till honom. Men jag visste aldrig att han kunde vara både snäll och en riktig jävla skit. Ja okej alla människor har två sidor en bra sida och en dålig sida men det jag menar nu med honom. Han var riktigt kallblodigt, Han brydde sig nog om bara sig själv och sket i om du mår bra eller inte. Han kunde nog skada någon utan att tänka klart och jag tror att jag har väldigt tur som inte blev skadad fysiskt. Men jag kan garantera er att jag blev skadad som in helvete psykiskt och det kommer att förbli det resten av livet eftersom jag var fortfarande en liten ängel. En ängel på bara 12bäst och dåliga somrar. Men nu på mina 15 konstiga år har jag blivit en djävul utan hjärta, jag kan verkligen tänka med baken ibland och tack vare socialtjänsten och polisen och de andra tänker jag mer och förbereder mig för mitt nya hjärta som byggs upp. Men jag bits lite då och då när jag blir ledsen och arg och det är därför jag går alltid in på rummet för att hantera ilskan där. Det är inget problem för mig längre jag gjort det nu i nästan 4 år. Så fort jag är arg så hantera jag min ilska på mig själv i mitt rum eller ensam. Men ibland när jag söker bråk då måste du akta dig för då är jag på dig senare när jag lugnat ner mig av mig själv ber jag om ursäkt. Coolt va? Nej, jag förstår att du tycker att man inte ska hantera sin ilska på någon oskyldig person. Men en sak är bara så att jag försöker ändra på det, Jag vill kunna bli en människa igen, Okej jag är en människa det jag säger att en bättre person. En person minskad med synder, inte som denna snubben som våldtog mig samtidigt sexuellt utnyttjat mig psykiskt, det värsta är att han nekar till det. Det gör så himla ont att tänka på att han gjorde det och nekar till brottet. Vadå, skulle jag ljuga om nåt så hemskt? Nåt jag vet ingen skulle vilja uppleva det? Denna fråga ställer jag mig varje dag, varje kväll jag går och lägger mig? Jag har alltid undrat innan jag berättade vad som egentligen händer, vad händer om jag berätta sanningen/händelsen. Kommer de att tro mig?

Denna hindra mig från att berätta allt inombords mig. Jag vill inte dela med mig något jag är tvungen till och dela, jag vill inte tala om något till dig som du inte vill tro på , jag vill inte dela något om inte du kan hjälpa mig, Jag vill inte säga något till dig om jag inte litar på dig eller känner mig bekväm med. Okej jag säger, Jag vill inte, jag vill inte, o. S. V. Men tyvärr är det så att just nu handlar det om mig, jag berättar för dig vilken sorts människa denna person har gjort mig till idag, Jag vet fortfarande inte vad som är rätt och fel, samtidigt vet jag vad som är rätt och fel, det kan vara sjukt att jag inte kan bestämma mig vilken sorts människa jag vill vara, för det är redan någon som bestämt hur mitt senaste liv ska vara och det är det jag håller på och ändra, om det nu än går. Vill du veta för tillfället hur jag tänker är enkelt.

Jag väntar på någon jag kan lita på, någon jag ska dela alla mina bekymmer med, någon som jag kan förstå och tvärtom, någon jag ska dela mitt liv med, någon jag ska gråta för och tvärtom, jag har lärt mig en sak som jag vill dela med till andra ungdomar vem det än är tjej eller kille. Man kommer ingenvart med dessa hjälpmedel som nu ni än kallar, droger det är det sämsta som finns man mår bra av det en stund men senare vissa denna sak vad den kan göra mot dig. Varför jag säger så är att jag har varit med när man har då och då tagit denna skit och det har inte förändrat nåt för mig än att sätta mig på en paragraf12. Jag ångra fortfarande ingenting av drog stunderna, man lär sig av sina misstag och det har jag gjort. Ja, som att bli våldtagen, sexuellutnyttjat, har fått mig att tro att alla killar är skit på ett tag, innan jag träffade min blivande kille som jag har varit tillsammans i 10 månader. Jony är rysk och alban, han dricker inte, har aldrig testat droger, röker gör han mycket. Jony har fått mig och insett vad en del av livet består och det var min stora kärlek. Det tog mer ett halvt år för mig att acceptera honom, vi träffades i september månaden 2005 efter en 6 månaders kontakt bad jag honom och sluta ringa mig. 2006 i juni sågs vi i stan och sedan dess har vi varit ihop. Jag vet allting om honom/familjen och tvärtom för han med. Han fyller 19 i mars och jag har världens tid att gratulera honom när jag kommer ut. Marie

Mitt Liv

Det började år 1995 när jag var 6 år gammal. Jag blev placerad på St: Görans sjukhus i Stockholm, på barn psyket.

När jag va 7 år så blev jag placerad på ett behandlingshem i Bromma. Jag bodde där i över 2 år. Så när jag var 9 år gammal så fick jag flytta till ett familjehem för min mamma klarade inte av att ha mig boende hemma. Jag bråkade så mycket så hon klarade inte att ta hand om mig. När jag va 13 år så började jag sticka ifrån familjehemmet och snodde bilar, snattade, började röka cigaretter, bråkade i skolan och började testa olika droger.

Sommaren 2004 boffade jag mycket tändar gas och började röka mer och mer hasch. Till slut så blev det mer och mer kriminalitet som tog över. Jag snattade, bråkade, stal bilar, knarkade, rånade folk, gjorde inbrott, misshandlade folk m.m. Jag fick göra utredningar på BUP där dom kom fram till att jag hade koncentrationssvårigheter, beteende problematik, uppförande störningar, emotionell störning, relationssvårigheter och svår ADHD. Jag hade alltså ett flertal olika problematiker.

I slutet av sommaren 2004 så hamnade jag på ett hem i Märsta. Jag bodde där i ca: 3-4 veckor. Sen kom soc och körde ner mig till ett behandlingshem utanför Gnesta. Under min tid där så rymde jag 3 gånger och lämnade flera positiva urinprov. Vi både rökte på och boffade ordentligt mycket under tiden där. Sen så blev jag inlåst på Eknäs Ungdomshem. Under min tid där så rymde jag flera gånger. Jag blev isolerad riktigt ofta där. Jag bråkade med både personalen och ungdomarna som bodde där.

Efter ca 4½-5 månader fick jag flytta till ett öppet HVB hem två mil utanför Västerås. Under min tid där så missbrukade jag mycket tabletter och rökte lite braja lite då och då. Jag bodde där i nästan 1½ år. Under den sista tiden där så rymde jag mycket och baxade en av HVB hemmets bilar. Jag och en annan kille som bodde på HVB hemmet åkte ut på E18 och skulle åka till Stockholm. Men när vi va mellan Västerås och Enköping så fick vi jagen av bengen. Snuten tog oss när bensinen i bilen tog slut. Efter en stund så tog bensinen slut så då torskade vi. Snuten kollade upp bilen och såg att den tillhörde ett behandlingshem så då körde dom oss tillbaka till HVB hemmet. Efter någon vecka så stack jag igen.

När jag vart på rymmen ett tag så åkte jag in på Sirius Avgiftning. Efter 6 dagar på Avgiftningen så blev jag förflyttad till Folåsa Behandlingshem utanför Linköping. Jag va på en akutavdelning där. På ett soc möte så sa min soc att jag skulle ha behandling på en P12:a i 6 månader. Så när jag hade vart på Folåsa i 2 månader så blev jag förflyttad till Stigbyskolan på Visingsö.

Jag har nu suttit här i 9 månader och det går riktigt bra för mig nu. Jag har lyckats få betyg för årskurs 9. Jag har en bra planering. Till sommaren så kommer jag börja jobba med min far i Jordbro söder om Stockholm.
Crystal Ice

Mitt sorgliga liv

Det började någon gång under år 1996. Soc kom hem till mig och hämtade mig och körde mig till ett öppet Behandlingshem i Söderhamn som jag bodde på i 2 och ett halvt år, där jag började skolan. Det var ganska kul för det bodde tre andra killar där som jag kände sedan tidigare från samma stad där jag bor, och vi var sysselsatta hela tiden med en massa bus som vi hittade på. Bland annat hängde vi mycket nere i källaren på sjukhuset och åkte på sparkcyklar, som dem transporterade kartonger med. Sen började vi smygröka, vi fick 50 kronor i veckopeng de pengarna köpte vi cigaretter för. Sen när jag flyttade hem gick de bra till en början men sen började jag träffa fler ”dåliga” kompisar vi började tillsammans elda containrar sen kom några privatpersoner hem till mig, men min pappa slängde ut dem och sa att dem inte va så jävla bra själva! Sen lova jag min far att sluta elda och de gick bra tills min polare tände eld på en hel jävla åker. Sen eldade vi aldrig mer, istället snodde vi cyklar. Min pappa va full varje dag från och till i flera år och om han inte va full va han påverkad av andra prepparat.

Sen rasa allting när jag började slåss i skolan och vart avstängd och började röka Hasch då va jag väl 13 första gången jag rökte hasch. Sen började de öka med haschet då var jag 14 sen gick de bara mer och mer utför inbrott, bilar, stölder, mopeder och massa andra saker. Sen när jag fyllde 15 år testade jag tjack(dos) då började den eviga jakten efter pengar till mer droger. När ja var 16 år sa min pappa som själv missbrukar att han inte kände igen sin egen son längre, då hade de gått för långt det var flödder, tjack och ecxtasy som stod på listan. Och jag vet att mina föräldrar nog undrar än idag hur jag jämt kunde ha så många tusen lappar utan att gå i skolan eller jobba? Jag blev bara mer och mer aktiv inom kriminaliteten och fick mer och mer kontakter. Trots att jag kommer från Sandviken som är en liten stad. Men jag har en gräns som jag inte skulle gå över och de är att aldrig stjäla av min egen släkt, det har jag aldrig gjort heller vilket jag tror dem uppskattar.

Sen under den här tiden har jag gått igenom behandlingshem efter behandlingshem och jag tycker synd om alla de ungdomar som smutsar ner sina liv på det kriminella och knark missbruk. Jag har sett många genom mina år eftersom jag bott i en lägenhet med min far som missbrukar och jag har kompisar som dött av överdoser som hade hela livet framför sej, plus att min storasyster har missbrukat droger. Även hur jävla trög ni tycker personalen är, så gör det bästa av situationen och försök komma bort från droger och skaffa ett bättre liv! Jag gråter varje kväll när jag tänker på alla mina kompisar som har gått bort av droger. Jag blir så jävla arg att de ska behöva sluta med att folk som man verkligen tycker om dör, de är riktigt surt! Men jag har även haft jävligt roligt under mina år, vissa stunder bra, andra stunder dåligt. Jag har legat i min säng på sådana jävla avtändningar så jag har haft lust att slå sönder hela jävla lägenheten, somnat i bilar och vaknat av att snuten stått och knackat på fönstret och ville att jag skulle ta bort bilen, men jag fick inte köra för jag har inget körkort. Jag har haft sådana jävla bra kompisar så jag inte kan fatta hur dom har orkat försöka ta mej bort från skiten gång på gång? Men det har aldrig funkat. Ibland känner jag mig fast i skiten och ibland vill jag ta mig ur, men går åt fel håll.

Sådana jävligt trevliga och söta tjejer jag har sumpat för drogernas verklighet. Jag lämnade min riktigt första tjej bara för jag hade problem, jag ångrar mig än idag för det men jag har aldrig älskat någon tjej så mycket. Men ändå svek jag henne och gjorde henne ledsen på ett sådant fult sätt och om jag kunde skruva tillbaka tiden så hade det aldrig hänt. Jag tror aldrig jag hittar den kärleken jag hade en gång jag tror jag aldrig får se den tjejen på det sättet igen, vi är fortfarande kompisar hon heter Veronica. Jag säger bara ta hand om era liv innan det är försent.. PEACE Trollet

EUROFIGHTER 2007

Jag kom på institution när jag var 14 år, för att jag var ute & levde livet. Men det tyckte inte socialen var okej, Så då fick jag LVU =( Men så börja jag att göra musik, nu har jag hållit på med det i 3 år typ, Och jag ska bli känd, många vet redan vem jag är, men jag ska hålla på Tills jag tjänar pengar på det ^^

Jag har hållit på mycket med Alkohol & droger, fast jag försöker att hålla på med musiken mest. Även om jag har supit & rökt, så e jag jävligt duktig på att göra musik. Jag har ALDRIG tyckt att man får någon behandling, utan man bara sitter av tiden, helt sjukt om man frågar mig. Jag fyller 19 i mars, Har haft 2 lägenheter & ska få en ny fram till sommarlovet =)

Har gått på Media & är Utbildad Webdesigner =) Om ni undrar vilken musik jag gör så är det: Hard daNc3, Trance & lite House. EuroFighter 2oo7

Ögonen

Jag vaknade med ett ryck av väckarklockan, stängde av den och sträckte på mig. jag låg och tänkte på vad som hände dagen innan, om hur jag hade överdrivit för en dags extra pärmiss. Var det verkligen värt det? Att stanna hemma en extra dag och känna samma jävla känsla igen dagen därpå? Jag sköt tanken åt sidan och gick upp.

Jag duschade av mig och åt en snabb macka. Jag samlade ihop mina saker och gick ut på trappan tände en cigg, låste dörren och gick mot bussen. Bussen var nästan tom bortsett från en massa små ungar från en förskola eller så. Jag kom och tänka på hur det var att vara så liten, inga direkta problem och inga stora bekymmer. När bussen var framme på stationen gick jag av och tryckte ut min biljett. Jag gick mot spåren och plockade av min bräda från väskan och satte några ”old school” trick. När tåget kom gick jag på och hittade en ganska bra plats, satte mig och försökte vila lite för det var fortfarande ganska tidigt. Efter 20 minuter rullade vi in i Helsingborg och ljudet från högtalarna kom som vanligt ” nästa Helsingborg, Helsingborg” jag tittade på klockan igen och såg att det var en hel timme tågfärd kvar innan Malmö och suckade. Då såg jag henne stå där. Svarta kläder och snedkammad lugg, och ögon som en filosof skulle envisats med att kalla för brunnar. hon tittade åt mitt håll men gick åt det andra. Då tänkte jag ”det e väl klart att hon inte sätter sig hos dig! Du e skate och hon är emo! Det funkar bara inte!” men jag bestämde mig för att följa efter och kolla var hon skulle sätta sig. Hon satte sig på en fönsterplats men det fanns ingen plats precis bredvid henne så jag fick sätta mig en bit därifrån men så jag fortfarande kunde se henne. Jag började smygtitta på henne uppifrån och ner, nerifrån och upp. Hon var verkligen vacker inget snack om saken! Efter att ha tittat på henne i cirka 10 minuter tittade hon åt mitt håll, vi fick ögonkontakt i några sekunder sen bröt jag blicken och tittade ut igenom fönstret. Kollade hon på mig? ja det gjorde hon men varför? Jag tittade på henne igen och även den här gången möttes våra blickar. Och så höll det på tills jag hörde ljudet ” nästa malmö central, malmö central” från högtalarna. Jag tog brädan och väskan och gick mot dörrarna, ställde mig på vänster sida om dörren och märkte att hon hade ställt sig på höger sida.

Nu snurrade det runt i huvudet på mig, vi hade suttit och kollat på varandra i en timme och nu måste ju någon säga något! Jag tittade på henne och skulle precis säga något när hon började as flabba. Jag började också skratta utan att riktigt veta vad som var kul. Och då sa hon ” asså vi har suttit och kollat på varandra i snart en timme men ingen av oss vågar säga något nu när vi står framför varandra!” och sen var samtalet igång. Vi gick på centralen och snackade tills mitt andra tåg skulle gå. Hon gav mig sitt nummer och hon fick mitt, jag gav henne en kram och tänkte precis göra något annat när jag hörde högtalarna säga ”resande mot Simrishamn ta plats” då sa hon hejdå och var helt röd i ansiktet sen gick hon sin väg. Jag sjönk ihop på ett säte och hörde låten ”emily” med From first to last i huvudet och tänkte är det här kärlek vid första ögonkastet? Sen slängde jag en blick ut genom fönstret och log för mig själv.
Daniel

Det var inte värt det!

Jag tittade otåligt på klockan, han skulle ha varit här nu! Kompisen som hade fixat in något att röka… Till slut kom han, 10 minuter sen men vem bryr sig? Vi smög oss in i hans rum och öppnade fönstret ”som jag hade lyckats ta bort spärren på samma dag när jag arbetade ute” vi skulle precis ut när han sa ”jag har en känsla av att detta kommer att gå åt helvete!”Och jag sa bara” äh! Jävla snack, nu ska vi ut!” Efter det hoppade vi ut och smög oss ut i nattens trygga mörker. Vi gick typ 200 meter från hemmets område. Vi hade hittat en perfekt plats att röka på. Vi tände och delade jämt, 5 bloss var åt gången. När vi hade rökt upp det han tog med sig satt vi och snackade ett tag. Jag undrade hur länge vi hade suttit där för vi måste ju vara tillbaka utifall nattvakten skulle titta in i våra rum, så vi gick tillbaka. När vi var typ 50 meter från fönstret väste han ”stanna!” Och jag bara ”vad!?!” Då sträckte han ut ett finger och pekade mot sitt fönster, DÄR VAR TÄNT OCH FÖNSTRET VAR STÄNGT! FAN! Jag kände paniken växa i mig. Jag kände hur jag blev helt yr och kände ångesten i kroppen.

Vi gömde oss bakom ett stort träd som stod en bra bit från fönstret och som dessutom låg i mycket skugga. ”Vad ska vi göra?” Frågade kompisen efter ett tag, ”Jag vet inte… jag har ingen aning” Då blev han helt paff och nästan skrek, ”VA!?! Du har alltid en plan eller aning om vad vi ska göra!” Och det värsta var att han hade rätt… så vi var tvungna att gå in genom dörren och lämna in oss själva. När vi kom in genom dörren ställde sig bara nattvakten och tittade på oss sen skakade han på huvudet och sa ”Jag kanske är dum, men inte dummare en att jag fattar att ni har bolmat som skorstenar!” det snurrade runt i huvudet på mig, det var slut nu… vi hade åkt dit! Daniel

Passera gå!

En tom blick ingen längtan efter livet men livet är för svårt att göra sig av med. En sista överdos kan räcka men man är inte beredd på att ta den frivilligt de sista drömmarna sträcker sig mer och mer upp emot skyn en dag kan detta liv bli bättre gnager en tanke långt långt in i bakhuvudet… Såren i hjärtat blir bara fler och fler men vem ser dom ingen vågar se in i en missbrukares ögon se smärtan sorgen och den förtvivlade sorgen efter hjälp ..
Alla dessa år av själv destruktivitet och hat mot alla fast än man egentligen vet att dom bara vill försöka att förstå.. Det är inte alltid lätt att förstå hur man kan må bra när man skadar sig själv med psykoser undernärdhet och sårar de man egentligen bryr sig om.. de man bryr sig om mest är dom som skadar en mest. Att se smärtan i deras ögon är svårast att se de man älskar är värre än att ta sitt eget liv tillslut kan man inte ens träffa de närmaste man är för rädd att bli sårbar och lova saker man aldrig kan hålla alla löften man inte hållt och lögnerna som man intalar sig själv tills man tillslut leder sig själv ner i en evig depression och den enda vägen ut blir tillslut en överdos. När alla tar avstånd och inte kan se en för det tar emot att veta att snart kommer hon att dö är som en sten som kastas rakt in i hjärtat som kväver en långsamt ner… Man ser inte själv att man går omkring på en lång övertid och man snart har passerar gå, även om man vet det manipulerar man sig själv att man tror att livet kommer att fortsätta ändå när man väl är där ser man det inte på samma sätt som när man tänker tillbaka
Allt handlar om nutid en timme i tagen då slipper man oroa sig så mycket och man kan bara skita i allt… Problemen lägger man så långt fram man bara kan till det blir ren jävla kaos då man inte kan ignorera det längre då får man se vad man kan göra blir det för svårt eller känsloladdat är man tvungen att fly med droger tills det försvunnit ur ens minne .. Varför ska livet behöva vara så komplicerat för?! Kan man inte våga möta denna missbrukares blick och visa att det fortfarande finns hopp kvar i ens liv och visa att alla människor är olika Det kommer alltid att finnas kvar de som är rädda för att öppna upp sina ögon och se men ju fler som vågar desto bättre är det. En missbrukare kan finna hopp att leva och slippa gå in i sig själv och bara vänta på att få passera gå! Bara man vågar öppna upp och se sig runt omkring!
Made by: Sandra

Hej jag heter Råtta

Jag kom till ett magiskt slott. Det var ett snyggt slott. Det var stort slott. Jag gick in och Kolla att det var fint på det magiska slottet.
Jag gick ut från magiska slott och kom tillbaka Jag hörde en flicka som ropade på mig. Hon fråga vad jag heter? Råtta Vad heter du? Sara, jag är en häxa och kan inte komma ut. Jag tar hand om det magiska slottet.
Kan du hjälpa till på slottet? Jag kan hjälpa till Svarar Råtta.
Sara berättar att hon har fått en förbannelse och blivit en elak häxa som inte kommer ut från slottet. Råttan svarar att han ska försöka bryta förbannelsen Och hitta den som gjorde den. Råtta gick ut och leta Efter en kvinna som hade klätt ut sig till trollkarl Han letar överallt men missar ett ställe och det är Det magiska slottet. Han kommer tillbaka till slottet,
Möter där Sara och frågar vad heter du egentligen? Jag heter Bert och är förtrollad till kvinna. Jag vill inte vara kvinna utan en man. Jag har glömt bort hur man trollar tillbaka så jag blir en man. Jag får hjälpa dig säger Råtta och tittar efter en troll bok. Dom hittar på fjärde sidan en trollformel som stämmer in. Sen blir Bert en man och kan komma ut och gå ifrån det magiska slottet. Bert och Råtta blir vänner för alltid. Monika

Ronja och Mister Jack

Det var en gång en kung som hette Mister Jack som skulle gå ut och leta efter en prinsessa, Kungen var en stilig man. Mister jack hittar en prinsessa ute på ängen. Hon heter Ronja. Hon följde med till slottet. Ronja var på slottet en vecka sen gick hon ut och plockade blommor, sen försvann hon. Mister Jack letade och letade, han var ledsen för hon var borta Då kom en prins och sa – jag kan hitta prinsessan. Då sa kungen du får halva kungariket om du hittar prinsessan. Prinsen gick i väg från slottet han mötte en fattig kvinna. Kvinnan frågade prinsen om hon skulle hjälpa till och leta? Nej sa prinsen Varför då frågade kvinnan Jag ska hitta prinsessan själv ensam. Prinsen går och kommer till en grotta. Han ropar efter prinsessan. Då kommer det ut en stor drake. Draken kan inte spruta eld och prinsen frågar varför? Draken vet inte. Han säger att han kan hjälpa till och leta efter prinsessan. Jag vet var hon är säger draken jag vet att hon är bakom kullen. Prinsen går med Draken till kullen, där står prinsessan bland blommorna. Draken följer med prinsessan Ronja och prinsen hem till slottet. Kung Mister Jack blir jätte glad när han ser prinsessan Ronja och prinsen. Kungen ger halva kungariket till prinsen. Sen blir det ett stort bröllop mellan Mister Jack och Ronja. Draken var bjuden på bröllop också. Sen levde dom lyckliga i alla sina dagar. Monika

Uteliggarbarnen!

Tänk dig alla dessa barn som plågas nu när vintern börjar komma. Jag sitter och tänker på alla dess barn som får lida för vad deras föräldrar gör.
Ett barn på 6 år talar inte om för sin missbrukande mamma att han inte vill vara med henne han vågar inte för rädslan att bli ensam är jobbigare än kölden som tränger in i hans hud. Han och många fler vet inte om dom överlever denna vinter de hoppas att den inte blir så kall så att det räcker med att sova i en källare denna vinter annars kommer de somna in förgått. Att öppna upp sina ögon och se vart Sverige tar vägen Sveriges uteliggarbarn borde få mer hjälp man borde öppna upp sos barnbyar åt dom Att ständigt söka skydd för kyla eller hunger är inget liv. Tänk att en människa stänger av sig själv och sina känslor totalt, för rädslan att bli sårbar kan bli ens död. Att ständigt hata utan att veta varför kanske finns rädslan att bli sårbar och lämnad igen det riktiga skälet? Barn som ser sina föräldrar när dom blir misshandlade utnyttjande sexuellt eller rent av mördade får traumatiska upplevelser som kommer att finnas i dom för alltid. Dom vet inte hur dom skall ta hand om sitt känslokaos så dom blir inåt Vända psykiskt och fysiskt för känslan att bli sårad eller att bry sig om någon är den rädslan som är farligast de kan bli sårade. Sårbarheten är deras största rädslor, har dom sårbarhet knäcks dom fort för att leva på gatan med känslor går inte. Men en 6 årig pojke förstår inte varför hans mamma inte bryr sig om honom det enda han vill är att hans mamma skall hålla om honom och skydda från allt farligt där ute i mörkret. Han förstår inte varför hans mamma inte bryr sig om honom det enda han söker är tryggheten som alla borde ha. Trygghet borde vara en självklarhet. Om Sverige skulle ha sos barnbyar skulle det underlätta för de stackars barnen. Barnen skulle inte behöva växa upp och den enda självklarheten är att stjäla och överleva dagen. Folk borde öppna upp ögonen och se! Made by: Sandra

Brättegården

Under denna tid jag har suttit på brätte har jag förändrats riktigt mycket. Dels min syn på livet och hur jag bemöter andra människor i min omgivning. Jag tycker inte att livet har någon mening längre. Det finns ju bara en massa regler som man MÅSTE följa, och alla runt om kring som man litar på sviker hela tiden. Så jag har lärt mig att jag inte ska lita på någon runt omkring mig. Och bara för det har jag börjat bygga en mur runt om kring mig, så ingen ska kunna komma nära mig och sen svika mig. Och hur jag bemöter andra människor i min omgivning vet hur jag behandlar dem. Jag kan t.ex. Vara glad ena sekunden och den slår det över till ilska eller depression. Personalen på ”Viken” är inge bra… de säger att de förstår hur jag känner mig, men de vet inte hur de är för de har inte suttit på hem, de har inte haft narkotika problem, alkohol problem eller haft en familj som har slagit och tryckt ner en i skiten. Så kom inte och säg att ni förstår hur jag känner mig, Och kom inte och prata med mig för jag lyssnar inte. Men sen jag kom hit har jag lärt känna en hel del personer, och de är trevliga. Och jag litar på en av dem. Men jag litade på en annan person innan hon svek mig. Och personalen kan vara trevliga och så, men jag kan inte prata med någon förutom en… Den personen vet att jag kan prata med den personen, och den personen har alltid stöttat mig. Och det uppskattar jag.

Och ni där hemma i Kristianstad, jag trodde faktiskt att ni va min familj tills jag kom hit. Då ingen tog sig tid och skriva ett brev. De ända som skriver till mig är Lii och Sanne. Lii jag har inte känt dig alls länge trotts att vi är nästkusiner. Men du vet i somras när vi va bakom resecentrum och spelade ”fotboll” med en Fanta burk, då hade vi sjukt roligt. Och när vi fick reda på att vi va nästkusiner… Fan vilken chock det va. Vi brukade ju springa runt och säga att vi va syskon. Jag saknar den tiden. Så vi hade det roligt och vi va de vi va… Men under tiden som jag va tillsammans med ”Fidde” då log jag inte alls mycket. Jag mådde piss för han tryckte ner mig i skiten han också. Jag va tillsammans med honom för att jag va rädd för honom. Och jag lovar dig att jag gjorde slut så jävla många gånger, men varje gång jag gjorde slut med honom så blev han så jävla aggressiv… Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Men jag vet att han va tillsammans med mig för att han ville ha fitta, men jag släppte fan inte till många gånger, för vem vill ha hans kuk i sig?! Och alla sa till mig att han inte va bra för mig, men jag lyssnade inte. Han förstörde min och mammas relation… och kommer du ihåg när han flippade när jag skulle sova över hos dig och Kim?! Eller när jag skulle hem till dig på middag?! Jag va så jävla rädd att han skulle slå ihjäl mig. Men Lii du har inte skrivit på ett tag nu och jag förstår dig om du låter din kille gå före mig. Men som du vet klarar jag mig själv. Ensam är stark brukar det väl heta.

Och Sanne, vi har heller inte känt varandra alls länge. Lika länge som jag har känt Lii. Men du har ställt upp för mig lika mycket som Lii har gjort och det uppskattar jag. Jag kommer ihåg när jag trodde att Lii hade golat till min mamma om att jag hade rökt på, när jag träffade dig på resecentrum och berättade vad jag trodde, men jag trodde fel. För det var någon annan som hade golat. Tack för att du lyssnade. Eller när vi träffades den 23/11-06 inne på resecentrum, när jag hade rymt från mitt familjehem och när jag skulle åka tillbaka, men inte hade några pengar. Du och jag satt och pratade i någon timme och jag fick reda på att du hade drömt om mig. Jag tror faktiskt inte att jag skulle ha kunnat stanna kvar om inte du va där och pratade med mig… och sen åkte vi hem till Lii. Fan va mycket problem det blev. Lii ville ju att jag skulle sova över, men jag fick inte för Ann. Hon tyckte att jag skulle åka tillbaka. Så vi körde in till stan och där fick jag några cigg och en tågbiljett till Eslöv. Jag va fett nära på att dra när jag satt på tåget. Och jag ångrar nu idag att jag inte gjorde det. För jag fick inte säga hejdå till dig. Men jag vill bara tacka för allt!
Marie

Hjälp mej

Snälla hjälp mej någon jag orkar inte mera orkar inte leva med denna smärta det gör så ont i mitt hjärta jag orkar inte länge till å då lämnar jag alla mina vänner å familj ingen tror att jag vågar ta det sista klivet mot den andra världen men snart kommer ni att förstå att jag hade styrkan att göra det men jag väntar vid porten på andra sidan jag kommer att ha det bättre där än jag hade det i värkligheten men det är ingen mer än jag som fattar det min själ blir allt mindre för var dag Som går å det är inget man kan stoppa det ända som hjälper ett tag är dom underbara drogerna som stänger av all smärta hat å sorg jag vill ha någon som jag kan prata med men det går inte för skulle jag berätta mina känslor å tankar skulle dom bara spärra in mej på psyket ha det bra alla där ute
Av Fia

Hur kunde du

Hur kunde du göra så mot oss du kan inte ana hur många du lämna som brydde sej och som älskade dej. Kunde du inte lära dej av den gång du var nära att dö du var tvungen att utmana ödet och lämna oss i stor sorg dina vänner å familj. Jag kommer alltid att älska dej de skulle ju va du å jag men i stället så lämnade du mej hur kunde du. En da jag alltid kommer att minnas är när vi sitter på biljarden i Hisingen å du sa att du ville ha mej mej och ingen annan. Ja åkte tillbaka till brättegården å va skit glad att det skulle bli du å jag igen. Men sen sex dagar senare ringde Min bästa vän när jag satt på tåget ner till Göteborg. Hon sa att du var död att du hade tagit en överdos. Först så trodde jag henne inte men hon sa varför skulle jag ljuga om en sån sak. Å då fattade jag att det var sant jag kunde inte bryta ihop å gråta eftersom jag var på tåget. Dan efter var jag på fest hemma hos min bästa vän då bröt jag ihop. det slutade med att jag fick åka ambulans till sjukhuset. Hoppas att du kan förlåta mej för att jag inte va på din begravning men jag skulle inte klara det skulle inte klara att se alla dina vänner å familj å dej i en kista jag skulle inte klara det bara. jag hoppas att du har det bättre i himmelen än i verkligheten
R,i,p Kenny J 2006 jag kommer alltid att älska dej!!!!
Kram fia/en go göteborgare Ps hoppas vi syns snart

Mubarik börjar femman

(Fortsättning på det kapitel som fanns med i Skrivartävlingen 2006)

Solen var nu försvunnen bakom horisonten. Han tyckte att sommarlovet hade gått för fort. Tänk vad mycket han hade gjort. Det han bäst kom ihåg var när han var med mamma och pappa och Dedrik i djurparken och sett björnar, lejon, delfiner och hajar. Han kom också ihåg när hans mormor och morfar hade hälsat på hos dom tidigare i somras. De hade grillat kött och hamburgare. Det hade varit en oerhört trevlig dag. Mormor och morfar bodde i Stockholm och hette Solvig och Rudolf. De hade lovat att hälsa på senare i höst.

Plötsligt kände han sig väldigt hungrig och bestämde sig för att gå upp till stugan. Mubarik reste sig långsamt upp från stenen. Han styrde stegen mot stugan och efter en kort promenad var han framme vid stugdörren. Han öppnade försiktigt dörren. När han tittade in i stugan satt Marianne, Dedrik och Karl och åt vid ett avlångt bord. En stol stod tom och verkade sakna honom. – Välkommen, sa Dedrik. – Sitt ner, väste Marianne. Mubarik gav Dedrik ett svagt leende åt Dedrik. Dedrik log tillbaks. Marianne var klädd i en rosa klänning som skar sig mot de röda tapeterna. Hon hade ljust lockigt hår precis som Mubarik. Karl hade shorts och t-shirt och svart hår. De åt köttbullar och makaroner med ketchup. Marianne öste upp mat åt Mubarik och lade på hans tallrik från en kastrull som stod på bordet. Makaronerna var blandade med köttbullarna. Mubarik tyckte allt såg ut som en enda röra. Mubarik tog ketchupflaskan som stod på bordet och hällde ketchup på maten. Mubarik var så trött att han lade huvudet på bordet och somnade till. – Vakna skrek Marianne. Mubarik vaknade med ett ryck, åt upp maten, sa tack och gick ut igen. Men nu såg han knappt någonting för det var så mörkt. Han gick ner till stranden och satt sig på samma sten igen. Nu var det lite kyligare än tidigare. Mubarik frös lite och bestämde sig för att gå in i stugan.

När han väl var inne i värmen igen gick han in till sitt rum som han delade med Dedrik. Han kastade sig ner på sängen utan att ta av kläderna. Han hörde hur Karl stod och diska för hand ute i köket. Dedrik kom in i rummet och verkade också trött. Han klädde av sig och kröp in under täcket. Dedrik somnade med detsamma. Mubarik låg och tänkte en stund på vad han upplevt ute vid havet. Efter en stund somnade han i det tysta rummet.

Nästa morgon vaknade Mubarik tidigt. Dedrik sov ännu. Mubarik gick ut och satt sig på sin favorit sten. Han såg ut över havet. Solen var på väg upp bakom honom. – Idag ska vi lämna stugan tänkte Mubarik. Mubarik avskydde tanken och försökte att tänka på något annat. Men tankarna på vad som skulle komma trängde ändå på. Om han ändå hade haft en vän som satt vid hans sida skulle han må mycket bättre. Mubarik satt där tills solen hade gått upp.

När han kom in i stugan dammsög Marianne. Hon svängde med dammsugaren hit och dit för att hon inte skulle missa ett minsta dammkorn. Karl sa till Mubarik att gå och hjälpa Dedrik med att städa deras rum. Dedrik städade redan för fullt. Mubarik plockade ihop sina saker i en tyg väska. När de städat färdigt gick han ut med väskan till bilen. Mubarik såg på bilen som var en silvrig Volvo. Mubarik kände paniken av att de skulle åka. Ögonen började tåras. Han sprang till deras lilla utedass och stängde in sig. Han ville inte åka hem till Göteborg igen, Alla de elaka människorna i skolan. Han satt där och tänkte på att om han inte fått en enda vän efter läsårets slut så skulle han begå självmord. Så ledsen var han. Efter en stund hade han lugnat ner sig. När han kom ut fick han solen rakt i ögonen. Han kisade. Efter en kort stund hade ögonen vant sig vid ljuset. Mubarik skulle precis gå in men Marianne föste ut honom. Hon sa att golven var nyskurade. Han var hungrig. Marianne gruffade någonting ohörbart och gick in och hämtade en halv morot. När Marianne hade skurat klart de sista golven låste hon huset och de körde iväg. Mubarik såg sommarstugan försvinna och bli mindre och mindre. Till slut syntes inte huset längre. Han började gråta de gjorde också Dedrik. De kramade varandra för att få tröst. – Lugn vi kommer tillbaka nästa sommar, sa Karl från förarsätet av Volvon. Anonym

Ett möte mellan två personer

Varför ligger han bara där? Jag kom fram och hukade mig ner och la upp hans huvud i mitt knä. Vad hände? Frågade jag när han började kvickna till.
Jag vet inte. Okej, sa jag och hjälpte honom upp på fötter. Tack så mycket för hjälpen! Vill du att jag ska följa dig hem? Visst om du har tid, sa han och såg på mig. Jodå det är lugnt, har ändå inge bättre för mig.

Han var ca 170 lång, hade brunt hår och brunsvarta ögon. Han var väldigt vältränad. Så vacker, tänkte jag. När jag såg in i hans vackra ögon så fick de mig att nästan falla in i hans famn. Efter en stund kom vi fram till ån. Det blåste i träden men solen sken och vattnet kluckade det är så vackert här. Vi satte oss ner på en bänk vid strandkanten och tittade på änderna som simmade omkring Förresten, vad heter du? Nina, vad heter du? Micke.

Efter att vi snackat en stund så gick vi. Då frågade han mig om mitt mobilnummer. Han ville gottgöra mig så han fick mitt nummer.

Efter två dagar så ringde han och frågade om jag ville komma över på en fika
Ja visst, det vore trevligt, svarade jag. Vad bra. Då ses vi vid sju, sa han och la på. Vid sju kom jag hem till honom. Han bjöd på te och vi satte oss i vardagsrummet. Vi tittade på film. Han satte sig nära mig, efter en stund la han sig ner med huvudet i mitt knä och log. Precis som när vi träffades första gången. Jag såg honom i ögonen och det var som att vi hade känt varandra hela livet. Det kändes helt underbart !!! Efter den kvällen så blev vi tillsammans och är det även idag. Jag fick aldrig veta vad som hade hänt den där dagen då han bara låg avsvimmad på marken. Det kanske var meningen att vi skulle träffas vem vet !? Zikela <3

Jävla Nazister

Det hände för typ två år sen Jag var på väg hem från bussen när ja hör att det tvärstannar en bil några meter bort Det kommer fram en väldigt stor kille med sin korta flickvän i följe Dom hade på sig typiska nazistkläder alltså bombarjacka och svarta kängor mm När dom kommit ända fram dra killen fram en stor kniv och viftar med den mot mig Han säger att ja inte har något i deras land att göra Tjejen säger att det var ja som peka finger mot dom och att ja ska passa mig jävligt noga Efter en stunds hot och kränkelser så tröttnade dom å försvann lika snabbt som dom kom Den rädslan jag hade i mig då varade i en evighet. Zikela <3

Ett brev

Hej! Jag är en kille på 16 år. Jag bor på ett dåligt ställe som heter Folåsa. Folåsa är inget bra ställe för ungdomar. Personalen är ofta otrevliga mot oss, Dom säger t.ex. ”du är kass”, och massa andra saker till oss. Själv har jag blivit hotad av personalen rätt så många gånger. Dom har sagt: ”skulle vi vara ute i samhället så skulle du få så himla mycket stryk”, så sa en personal till mig. Vissa personal tål inte ens att man skrattar åt dom. Jag och min polare skrattade åt en personal när han inte var i tjänst. Senare så fick jag skit för det när jag kom ut till hemmet.

Det finns några saker som är bra med Folåsa men det är inte många saker. Det som är bra är att mina ”medfångar” är snälla, dom har hjälpt mig mer än personalen.

Det finns två som bor här, som är nog dom mest trevligast och snällaste ungdomar som jag har träffat. Min kontakt-person är bra, han kämpar för mig, han förstår att jag mår dåligt. Palla skriva mer!! Hej då!
Rockabilly Rebell Jonte

Min lilla Ängel & Mitt Hjärta

Ängeln och hjärtat i mitt liv, Sarah. Sarah räddade livet på mig när jag var i djup depression. Jag var redan besegrad och låg ner på knä och skrek. Det var då Sarah kom, när det var som svårast för mig. Jag var gravid och så less på mitt liv. När jag träffade Sarah så var jag självmordsbenägen, jag fann självmord som den enda utvägen. Sarah bad mig komma, bad mig inte att begå självmord. Tog bort mig från det som gjorde ont. Sa åt dom att dom plågade mig. Sarah visste att jag behövde en paus. Dom som plågade mig var mitt ex Seoh och hans ’’syster’’ Zennela. Det var då Sarah tog mig hem till henne så jag fick vila ut.

Det som är så bra med Sarah, är att det bara är hon som förstår mig och det räcker med att se henne i ögonen. Det var så Sarah räddade mig, utan ord.
Jag tycker verkligen om Sarah. Hon är en eldslåga i mitt hjärta, som tänder och håller mitt hjärta i liv. Sarah har stöttat mig med all den kraft jag behöver.

Egentligen är vi två helt olika människor men jag älskar henne ändå. Ingen kan skilja mig och Sarah. Inte en enda kille eller människa på jorden kan skilja oss åt. För båda två så är vänskap viktig. Visst kan vi bli osams, men hittills har vi aldrig bråkat.

Sarah och jag har inte haft så bra kontakt. När vi träffades så åkte jag nästan direkt in på ungdomshem. Men vi har pratat med varandra väldigt länge på telefon. Men vi håller ut tills vi får träffas igen.

Jag vet att Sarah tänker på mig och saknar mig. Och vissa stunder så kan jag känna att det är någon som ger mig styrka när jag är ledsen. Alltid när den känslan kommer tänker jag på Sarah. Det är som att hon skickar signaler, av känslan till mig. Jag saknar Sarah med hela mitt hjärta, det finns ingen jag saknar mer än Sarah.

Varför Sarah blev en viktig person i mitt liv, var för att Sarah förstod mig utan att prata med mig. Vi förstår varandra utan att säga nåt. Även hon räddade mej från att ta självmord. Därför älskar jag, Sarah med hela mitt hjärta. Hon är min lilla ängel, mitt hjärta. Honey

Landskrona

Det är den staden jag älskar med hela mitt hjärta den staden jag vill bo i när jag kommer ut från folåsa det var där jag träffade alla mina kompisar
det var där jag blev en kvinna det var där jag hittade mitt hjärta Sarah

Det är den staden som har stora ungdomsproblem med invandrare men det är inte problemen jag drar mej till, utan hjärtat Landskrona, ja det är en fin stad, öppna dina ögon och se ut mot havet vänd dej sedan om och så ser du att det är en fin stad

Det finns många fina saker i Landskrona. Måste man alltid se mot det hållet som Gato håller hus? NEJ, se mot det som är fint mot det fina hos ungdomarna Som mitt hjärta t.ex. Sarah eller mina kompisar eller ännu mer dom som rappar t.ex. Muze, Seki och Delawar. Våga gå ut istället för att springa med skvaller till kommunen. Se och hör ungdomarna
som kämpar för bättre gator, i Landskrona, se och hör dom ungdomarna som flyttar, det ska dom inte behöva. Stanna och gör nåt åt Landskronas gator. Än att fly från alla problemen ni har i eran egna stad.

Staden jag älskar med hela mitt hjärta Honey

Från CoLoMbIaNa Till Honey

Det finns en flicka som föddes i Colombia, av en kvinna. Kvinnan födde en flicka som hon lämnade att dö. Men flickan hittades en av en man som vi i dag kallar Gud. Han såg till att flickan fick komma till ett sjukhus, där fick flickan vård. Sen skickades flickan till barnhem i väntan på att hennes föräldrar skulle hämta henne. Men det gjorde dom inte, så flickan skickades till Sverige. Hon fick en familj, som tog hand om henne och älskade henne.

Idag lever den flickan på ungdomshem i Linköping. Hon längtar hem till sin familj men inte till den familjen som tog henne till Sverige, utan till den familjen hon fick i Landskrona. Hos alla hennes vänner som tog hand om henne, när hennes egen familj inte var snälla mot henne. Hon flydde till en stad som heter Landskrona. Hon fann sin familj, men får inte komma tillbax nu. Soc bestämmer det, dom säger att flickan är portad från sin familj. Flickan blir mobbad och trakasserad från morgon till kväll på ungdomshemmet. Hon orkar snart inte mer, men soc säger ”du måste bo kvar”.
Flickan sover och äter knappt något mer. Ibland gråter flickan och ser upp mot himlen och frågar – Varför skulle jag födas till denna värld? – Varför födde du just mig mamma? Flickan bara gråter och skriker. Men hennes hjärta, som finns i Landskrona säger – Anna, snälla ställ dej upp och kämpa. – Snälla, för jag kommer alltid att finnas vid din sida, och det kan ingen ändra på. Flickan reser sig efter det och sätter upp håret, och ser mot det huset hon bor i. Med hennes hjärtas kraft klarar hon allt, det vet hon om. När hon kom till Linköping, till ungdomshemmet var hon CoLoMbIaNa.
Men när hon går ut så blir hon en helt annan flicka. Nu är hon en flicka som kallas Honey, den flickan är som en helt nu människa. Starkare och självsäkrare, och eldflammor i sitt hjärta. Hon har även vrede i sig över dom ungdomarna som är dumma och vad soc har sagt och gjort mot henne. Men hon kommer återvända till sin familj i Landskrona även om inte soc vill det.
Ingen kan bryta banden mellan vännerna. Flickan går på vägen och ser upp mot himlen och ber en sista gång. Att hon fixar detta sista i sitt liv.
Sen börjar hon gå och säger högt, – Jag som kallas Honey, ja, jag kommer att klara detta. – Jag kommer komma tillbax till mina vänner och min familj i Landskrona – Soc kan inte hindra mig. Sen går flickan i dagen, med ett leende på läpparna. Honey

NU SKA NI VETA HUR MITT LIV SER UT

Ångrar allt dumt jag gjort varje sekund vi tänkte aldrig på framtiden
men det borde vi har gjort Morsan lärde mig mycket av livet ibland lekte jag ledsen men det är bara för att få hennes uppmärksamhet

En gång började jag gråta för hon sa till mig: ”det var jag som höll i din våta lilla kropp” och log sitt varma underfundiga leende Och jag ville att hon skulle berätta om den där födelsenatten om och om igen.

Att födas en ovädersnatt är inget gott tecken sa hon till mig av den blir man olydig och jag visste att hon hade rätt annars skulle inte jag sitta här inne och få massa skit. Roni

3xManda

Kan inte fatta att du lura mig så, du vet ju att jag älskar Jonna och det kommer alltid att vara vi två. Och fan ta dig om du inte kan förstå, jag ska fucka ditt liv om jag så gråter en tår. Manda

Jonna du är som vodka flaskan i min hand, den enda skillnaden är bara att du aldrig tar slut. Manda

Du har hjälpt mig med min depression, alltid funnits där och hjälpt mej med mod. Du är mitt allt och förblir min lilla ängel. Jag saknar dig så vi ska alltid vara vänner. Manda

Död inom kort

Jag sitter här på Fridegård Jag längtar ut, jag längtar efter friheten.
Jag ångrar verkligen att jag rymde. Jag har insett att den där veckan inte va så rolig trots allt. Att sitta här och tänka på minnen och tömma sina tårkanaler dag ut och dag in det är verkligen inte kul. Förlåt Adde, förlåt Jejje och min familj, men jag tror inte att jag pallar mycket mer. Förlåt till alla mina homiez 141. Jag älskar er. Fiia 141

Härifrån till evigheten...

SHOO!! Jag har gått på 2 special skolor, blivit utslängd från skolor och klasser. Sitter nu på en utrednings avdelning på Råby ungdomshem. Albogården är bra men har suttit här i snart 13 veckor. Ska flytta till öppet behandlingshem förhoppningsvis, snart 14år , snart hemma igen. OHHHHHH som jag längtar hem till mina syskon och föräldrar, Till kompisarna och till min hemmaplan MAAAAALLLLMMMÖÖÖÖÖÖ. ( Möllan ) Lycka till alla som sitter på sis - instutitioner. P.S Ska sköta Maj när jag kommer UT ! Antee <------Bäzta HomieZ 4 ever (_!_) <3

Plötsligt förändrades Mohammeds liv

Mohammed var en kille i 15 års ålder som bodde i rosengård. Han bodde med sina föräldrar men han var aldrig hemma. När han var ute på gatan begick han många brott för att han behövde pengar. Han rånade, misshandlade, gjorde inbrott, snodde bilar och använde mycket droger för att glömma allt han hade gjort.

En dag när Mohammed var ute med sina kompisar bestämde han sig för att gör inbrott som han alltid brukade göra. Han gick hem för att hämta en kofot men hans mamma ville inte att han skulle ta den kofoten, för att hans mamma viste att han skulle göra något dumt. Han skrek på sin mamma: jag har aldrig i mitt liv velat slå dig, tvinga mig inte till det. Hans mamma började gråta hon sa: mitt barn va ska bli ut av dig e de så ja har uppfostrat dig. Hans pappa kom in genom dörren och Mohammed gillade inte sin pappa för att hans pappa aldrig hade varit snäll mot honom. Hans pappa sa: ”släpp kofoten innan ja slår skiten ur dig”. Mohammed viste inte va han gjorde för han var så berusad av knark. Han tog kofoten och slog mot sin pappas huvud sedan sprang han ut hemifrån.

Han träffar sina kompisar och han såg ansträngd ut, hans kompisar fråga han: ”va har hänt, varför ser du så upprörd ut”. Han sa: ”aaaa skit samma inget speciellt har bara tjafsat lite med morsan och fasan”. Mohammed frågar sina kompisar: ”ska vi inte göra de vi hade tänkt göra”. Mohammed viste inte va han hade gjort för han var jätteberusad av knark. Dom gjorde det dom hade tänkt göra men dom lyckades inte för att dom blev tagna. Polisen körde dom till polishuset men Mohammed visste fortfarande inte vad som hade hänt med hans pappa.

På polishuset får Mohammed nyktra till sedan blir det förhör. Under förhöret ringer polismannen till Mohammeds mamma för att berätta vad som hade hänt. Mamman svarar på telefonen jätte upprörd. Innan polismannen hinner säga något så säger hon: ”hälsa min lilla son att hans pappa är död och du kan också hälsa han att han vet hur han dog om han tänker lite”. Mohammeds mamma lade på telefonen.

Polismannen sa till Mohammed: ”din pappa är död och du vet va han har råkat ut för hälsar din mamma”. ”Ooooo fan va har ja gjort” skrek Mohammed. ”Hur ska ja kunna leva med det hela mitt liv”. Men han brydde sig inte att hans pappa var död utan hur han skulle kunna leva med att det var han som hade dödat sin far. Mohammed gick hem han knacka på dörren. Hans mamma öppna och sa: ”du e inte mitt barn längre du e död, som din farsa, för mig”.

Efter detta flyttade Mohammed hem till sin flickvän och bestämde sig att sluta med allt han hållit på med innan. Hans mamma flyttade tillbaks till sitt hemland och levde sina sista år med hennes föräldrar. Mohammed blev vuxen han fick barn han skaffa ett barn och levde sina lyckliga dar. Besir E.

Kaninen och Cola burken

Det var en gång en kanin som bodde mitt ute i skogen. En dag kom det ett åskväder och förstörde kaninens hem. Kaninen sprang och sedan såg han ett hus. Han klättrade upp på taket och ramlade ner i skorstenen. Där bodde nämligen en fattig man som inte hade ätit på flera dagar. När mannen hade lagt märke till kaninen skrek han: – Mat! – Nej! … skrek kaninen med pipig röst. – Ni får vad ni vill! – Jasså! sa mannen. Ge mej en coca-colaburk då, om du kan! Plötsligt kom det flygandes en burk från skorstenen.. – Han är magisk!!! skrek mannen. Och så slutade det med att kaninen blev mannens husdjur. Och att mannen vann 1 miljon på Lotto. Och inte ens kaninen vet var coca-colaburken kom från! VET DU!?
Robin

SVAR: Det var guden "Tor" som blivit diabetiker och då kastade han ner en Cola-burk. Han började dricka Fanta Free istället.

Om hela mitt liv

Det var en gång en kille som hette Jim Inga tjejer tyckte om honom och han hade inga kompisar Han var mobbad i skolan från årskurs 1 till 8 Och han försökte ta livet av sig på skolan i 6:an Men personalen kom in och stoppade honom Sedan kunde han inte gå till skolan mer så han fick Gå till BUP och då vart allting värre

Till slut var sommarlovet slut och han skulle börja i 7:an På en skola som heter ALA skola Det gick bra i 2 veckor, sedan blev det ett helvete
För då skulle de åka bort till en ö och tälta Och Jim skulle sova hos två tjejer, men de ville inte det så han fick sova vid brasan Sedan när det var skola igen gav han igen och satte eld På en vägg och en papperskorg
Sedan hotade han 2 elever och rektorn med en kniv Då vart han portad från skolan och så blev det ett ungdomshem som heter TUB Där gick det bra ett tag, men så blev det ett helvete Och det blev ett nytt hem som hette Vitrasel Där blev det ett nytt helvete Så kom han till Hassela Bäckaräng där det blev samma Till slut kom han till Nereby skolhem och där vart allting bättre. Jim

Amanda<3

När jag såg dig så visste jag att det skulle bli du och ja vi var gjorda för varann. De va gud som sa i alla fall. Jag frågade dig va du skulle göra i dag. Du svarade att du skulle vara hemma och softa och du frågade om jag ville va med dig. Jag sa Ja!... Så gick vi hem till dig vi titta på tv och pratade. Du frågade var jag bodde och jag sa att jag bodde på ett ungdomshem å att jag hade bott där i 1 år nu å att jag skulle flytta hem till sommaren.
Sen gick vi ut och tog en cigg, vi pratade hela tiden och till slut gav ja dig en kyss. Du lyste upp hela världen och jag va tvärkär. Till slut strulade vi å jag va tvungen att gå så jag gav dig mitt nummer, sen gick jag till Tuve Torg och träffade mina grabbar. Nästa dag ringde du till mig och sa att du älskade mig, ja fattade ingenting. Jag älskade dig så mycket men ja vågade inte säga nåt till dig men jag åkte ändå och träffade dig nästa dag. Vi va med varandra hela dagen o pratade och så. Jag vet inte hur jag ska förklara hur mycket jag älskar dig Jag kan inte säga det med ord men jag hoppas att detta räcker JAG ÄLSKAR DIG ÖVER ALLT ANNAT PÅ DENNA JORD Din Dennis 4-ever

Socialkärringens 3 budord

”Du har ingen rätt att leva Ditt liv, så vi lever det åt dig” (kallar ni det leva?...) ”Du har ingen rätt att förstöra Ditt liv, så vi förstör det åt dig” (har inte tänkt göra det men…) ”Du har ingen rätt att ta Ditt liv, så vi gör det åt dig” (Jag vill INTE det, men vad har jag för val, ni gör ju det åt mig…)

Öppna ögonen för verkligheten, för det är såhär den ser ut …
Örebrotjej

Pappa!

Tack för att du finns för mig, jag är för evigt tacksam för att jag har dig! När allt känns jobbigt och svårt finns du vid min sida och stöttar mig, tack pappa det betyder verkligen jätte mkt för mig! Jag är glad för att det är just du som är min pappa, det finns ingen bättre pappa än du! Jag älskar dig pappa! BMG 2007

Mamma

Du har funnits med mig och tröstat mig när allt har känts hopplöst och svårt, du har funnits kvar vid min sida även fast livet varit väldigt hårt… jag vet att du inte heller har det så himla lätt, men jag är tacksam för att du finns och ställer upp för mig, det finns ingen bättre mamma än dig! Jag är glad att det är just du som är min mamma! Jag älskar dig mamma! BMG 2007

Utan Ljus…

Varför? Jag frågar mej själv det varje morgon jag vaknar upp… Varför hamnade jag där jag är nu? På en P12:a… Varför ska jag vara inlåst? Varför känner jag mig ensam? Varför får jag inte vara fri? Alla frågor som finns i mitt huvud kommer fram när allt känns som värst… Jag längtar efter min familj och mina vänner, dom som jag älskar. Under alla år så har jag levt på ett annat håll… oftast långt bort från alla. I papprena står det ”känslokall”… Jaja… många kallar mig det. Men vad ska jag säga? Att jag älskar hela världen och be och böna för att få komma ut?? Säga tack för allt jag får av er jag inte känner?? INGEN mår bra av att vara inlåst! Släpp det som varit och se på hur jag är nu. Jag vet att droger, bråk, anmälningar, rymningar och ”gäng” funnits med i mitt liv! Men har inte alla rätt till en ny chans?? Baby

TACK!

Ingrid.. Gumman min!!! Jag förstår att det varit jobbigt vissa stunder… men tack för att du fanns kvar hos mig! DU är UNDERBAR!! Jhonny.. I´m your Baby Goodie! Du är speciell och jag lämnar dig inte! Rasmus.. I Like You :)
Sara P: Jag saknar dig gumman! Du betyder otroligt mycket för mig och jag lovar att det snart är över! Jag kommer snart tbx igen! Challe, Johan, Jesper och Anton: Snart ses vi igen! Saknar er med! Richard: Förlåt… men jag hoppas att du inser att du betyder väldigt mycket för mig. Och att du vill träffa mig snart igen! Sophia.. VI KLARAR DET HÄR! Marielle! My Darling! Vi klarar allt, du och jag gumman! Vi får inte glömma våran klubb heller ;)
Therese och Carro: Tack för alla roliga stunder vi haft… Glöm aldrig ”BB” :P
Och till er andra som jag inte skrivit med: Ni vet att jag älskar er! Och jag vet att det är många som jag inte skrivit… Men ni finns i mitt hjärta och vi ses snart igen! JAG ÄLSKAR ER! Baby

Farsan, morsan och brorsan

Ni är underbara! Jag vill tacka er för alla stunder vi haft tillsammans
Farsan… bara ålderdomshemmet som väntar nu då, men jag kommer att hälsa på dig :P Morsan… tiderna har varit jobbiga… men nu måste du också se framåt och gå vidare Brorsan… Du blir aldrig av med mig det lovar jag dig! Så lätt ska du inte få det, jag står utanför din dörr snart igen!

Jessika, Viktor och Chrille. Tack för att ni alltid funnits där för mig.
Även fast jag missat mycket, så ska ni veta att jag älskar er. Vad som än händer så kom ihåg att ni är mina brorsbarn. Vad som än händer så finns jag här för er! Jag älskar er!

Som ni vet så finns ni i mitt hjärta och jag kommer alltid tbx till er!
Jag älskar er otroligt mycket, ni får mig att se framtiden och fortsätta kämpa. Eran Baby

Toni 1990 till 2007

Tja jag heter Toni. Jag e 16 bast. Jag ska berätta om mitt liv oavsett om du vill höra eller inte. Jag föddes i Borås med min mor å far och mina syskon. Jag tror min far jobbade som lastbilschafför och körde ut mjölk, morsan jobbade som säljare. Jag har inte många minnen från Borås. Åren gick, jag var nu ca 3–4 år året var 1993 och jag å min familj hade flyttat till Umeå. Mamma hade en väninna vid namn Carina dom var som godis i påsen, dom var riktigt bra vänner och Carina hade en dotter. Jag var ”tillsammans” med henne. Men åren gick snabbt för mig, jag var nu 6 år, jag var kompis med alla men det var en vän som det alltid hände konstiga saker med. Han råkade alltid ut för nån olycka.

En gång så var vi i skogen och byggde en koja. Jag hade en såg som jag fällde lite mindre träd med. Jag skulle fälla ett träd en gång, jag hade nästan sågat igenom hela trädet och samtidigt som det föll så skrek min kompis. Jag trodde att han hade fått trädet i huvudet men han hade bara trampat på en rostig spik. och så fortsatte det. Jag tror inte den killen lever i dag med den oturen han hade. Åren gick 1999 sa min mor att vi skulle flytta. Jag blev ledsen, jag ville inte flytta jag hade det skitbra. Men vi flyttade efter nyår 2000 och jag bodde i Lysekil, en underbar stad.

Första dan i skolan på rasten så kom en tjej fram till mig å sa – F* vill ha chans på dig. Och då sa jag, – vem e F* då? – Ja de e hon med glasögonen sa hon. – Men jag kan väl inte bli ihop med nån jag inte känner? – Men då kommer hon bli ledsen. Och eftersom jag inte ville att hon skulle bli det så sa jag. – Ja okej då, men hur ser hon ut? Efter 3 dager så träffade jag henne, hon var det finaste jag sett tyckte jag. Hon kom fram till mig och sa – hej! – hej! sa jag, vill du komma hem till mig efter skolan i dag? sa hon. – ja jag ska fråga min pappa. sa jag. Kvällen kom och jag var på väg hem till henne. När jag var där så pratade vi inte så mycket. Men på nåt sätt börja vi hångla jag tyckte de va coolt. Jag å F* var ihop en vecka sen blev vi ihop igen men de var bara i en vecka. Och så höll det på tills jag flyttade igen.

Året var 2001, morsan å farsan va skilda sen ett år tillbaka. Jag å min mor flyttade till Munkedal ååååå fy fan, helvetet bröt lös. Jag gillade inte Munkedal. Jag tror det beror på att jag blev mobbad, eller på att min rektor sa till min mor. – om du vinner en miljon på lotto så blir du en bättre mor. Hade jag varit 15 då, då hade jag suttit i fängelse nu. Jag hatade Munkedal, jag spelade fotboll där med men laget mobbade mig så jag slutade. Jag börja hänga med mer sämre vänner, jag börja snatta, inte så farligt, men det blir värre. Jag var aldrig i skolan, jag och min mor å syskon flyttade ut till T*. Jag spelade golf tills vi flyttade igen till Turkiet Alanya, fan där levde jag gott, badade varje dag å sola. Vi bodde där ett halvår, jag jobbade på en väskaffär. Men min syster Sara blev hundbiten och mammas syster sippan hade snott alla våra pengar så vi var tvungen att flytta hem till Sverige och Umeå igen.

Året var 2002. Jag träffade gamla vänner, Danne och så träffade jag en ny vän Simon. Vi gjorde massa dumheter. Det var nåt dumt jag gjort så att jag fått husarrest, jag somnade på kvällen i soffan. På morgonen då jag vaknade tidigt bestämde jag mig för att gå ut. Jag gick runt å gjorde inbrott i bilar. Jag hittade en bil med nyckeln i, jag tog nyckeln ur bilen och gick där ifrån. På väg till jag vet inte var, så träffade jag en vän. Han hade sin cykel med sig, jag sa – jag har en bilnyckel, ska du med så snor vi bilen? – Okej, sa han. Vi gick till bilen, jag satte mig i den, trampade ner kopplingen, vred på nyckeln och försökte köra men den fick kärringstopp hela tiden. Jag kollade på växelspaken och såg att den var på 4:an så jag växlade ner till ettan och körde iväg. Efter att jag skört 20 meter så hade jag civare bakom mig jag kraschade bilen och sprang men jag hade glömt nåt i bilen så jag sprang tillbaka. Snuten stod bakom bilen så jag kutade ut i skogen. När jag var ute ur skogen då hörde jag att snuten skrek – Stanna polis! Jag fick flytta till jourhem till IB å Tord. Jag gillade dom otroligt mycket men jag skulle flytta till min far som bodde i Karlstad.

I Karlstad så börja jag skolan igen, jag gick i 6:an, det tog inte lång tid innan jag börja med att skolka. Jag å några vänner stack till OBS på tyska lektionerna å snatta snus som jag sålde till några 9:de klassare. Min farsa var sträng, jag hade husarrest i 1 månad, men jag sprang ut ändå. Typ 3 gånger som jag sprang ut så hade min far köpt biljetter till färjestads matcher så jag missade dom då. Min mor hade bestämt sig för att flytta till Deje, det ligger utanför karlstad. Så efter en händelse då några ungdomar hade lurat i mig röka så bestämde jag mig för att flytta till min mor igen.

Året var 2003 och jag bodde i Deje med min mor. I Deje så hände de lite småsaker, jag tände eld på en nerlagd fabrik. Där fanns farliga kemikalier som kunde tagit död på hela Deje å lite till. När jag förstått vad jag hade gjort så berättade jag för min mor att det var jag. Jag var i behov av hjälp, jag fick en kontakt person. Vi gjorde många saker, han jobbade på restaurang. Jag har inte många minnen från Deje, Jag sniffade så mycket tändargas så att jag fick ont i huvudet. Men efter att jag kom på att de inte funkade så gav jag fan i det.

Min mor ville flytta till Umeå igen, det gick inge bra för min lillebror i skolan, dom andra eleverna var inge snäll med honom och min mor fick inget bra jobb. Så vi flyttade igen till Umeå. Mamma fick ett jobb som säljare, min bror fick en funkande skola, allt var bra men jag, jag börja ränna ute sent om kvällarna, jag börja supa vara ute på stan 24 timmar om dygnet. Jag snodde mopeder så min soc sa att jag skulle få flytta till jourhemmet igen. Jag bodde där några månader, jag börja bråka med dom och sista kvällen jag var där så krossa jag en ruta. Jag ville egentligen inte bråka med dom. Dom gjorde allt för mig men jag stack till min mor. Där bodde jag en månad tills min soc sa att jag fick alternativet att bo med min mor om jag höll mig till vissa regler eller flytta till ett öppet hem. Så jag och min mor satte oss ner och pratade om det och då sa jag att jag kan väl prova nån månad. Jag fick flytta till ett HVB-hem, där så träffa jag min vän Danne från Umeå. Vi stack på nyår 2006 första dan jag var där. Efter rymningen fick jag LVU ”fy fan”. Jag fick inte bo på samma enhet som Danne, så dom flyttade mig. Vilket dom inte skulle ha gjort. Där träffade jag Robin. Jag rymde 3 gånger, sen var jag å Robin skitbra vänner och jag rymde en 4:de gång. Men 5:e gången så kom Robin med och min vän Degen men vi lyckades inte. Efter en polisjakt så kom vi tillbaka. Men Robban, han fick på nåt sätt flytta hem och jag bestämde mig för att rymma igen 3 dagar efter nyår 2007 med Degen. Så jag å Degen tog oss från Jämtland till Uppsala, där somnade jag bakom ratten och körde in i vajerräcket så snuten plocka oss. Jag fick bo på Sirius avgiftning utan att ta några droger sen efter en vecka så flyttade jag till Johannisberg ungdomshem.

Och nu sitter jag här och skriver om mitt liv. Jag har bott här i 1 månad och 2 veckor. Det suger här, men jag måste gå nu, jag ska äta. Ett tips till alla föräldrar, flytta inte runt så jävla mycket, det är inte bra. Puss hej toto tambu

Universum

Jag har ända sedan jag var mycket liten haft tankar och funderat oerhört mycket om universum, om det onda och goda i livet. Jag har allteftersom min erfarenhet ökat kommit till större och bredare insikt om vad livet egentligen handlar om, eller åtminstone en del. Jag tror att det finns en mörk sida och en ljus sida.

Jag tror att det finns en ond sida och en god sida. Den onda sidan är fruktansvärt mörk och den andra sidan är otroligt ljus. Universum är uppbyggt för att ihärdigt hålla ihop varandra. Om du är en ond människa och gör onda handlingar kommer du att straffas förr eller senare. Om du är en god människa om du gör något bra, en god handling, om du hjälper en människa som har ett problem, sedan när du har problem hjälper två stycken människor dig. Du tar och hjälper två stycken ensamma människor och när du sedan får ett verkligt problem så hjälper fyra stycken människor dig.

Allt som händer i universum är en osynlig balansgång. Om du gör goda handlingar så får du i framtiden ta emot goda handlingar. Om du tar, får du i framtiden ge tillbaka. Så fungerar det enligt min uppfattning. Vi får trots allt inte glömma att det finns onda människor som vill sätta käppar i hjulet för dig, som pratar nedvärderande om dig bakom din rygg och som gör onda handlingar enbart för sin egen vinnings skull. Men sådana människor ska du inte bry dig om ett dugg! För de trillar, stämplas och faller på sitt eget grepp förr eller senare. Det är bara en tidsfråga. Onda människor gör två onda handlingar och får tillbaka fyra onda handlingar. Står du i mitten och går två steg fel så måste du gå två steg tillbaka för att komma till mitten igen och då har du sammanlagt gått fyra steg fel. Går du däremot rätt två steg och ska tillbaka till mitten så går du två steg till rätt. Sammanlagt då fyra steg rätt. Förstår du? Universums balansgång. Jag har även lärt mig att livet inte är en dans på rosor. Det går helt utmärkt en period. Du vaknar och mår bra inombords och tänker: ”Vad bra allt är.” Men helt plötsligt möter du nya problem som uppkommer. Det är då det blir svårt i livet. De problem du vet ska komma är lätta att möta. Men när de oväntade problemen kommer, det är just då du visar din omgivning om du är en stark människa. Det handlar om att klara av de svårigheterna och inte gå ner sig totalt och leva ett osunt liv. Fundera på om du kan klara av sådana oväntade problem, för det är då du kan leva ett vanligt liv. Arvid

Självmordsförsök

Min kompis Carolina och jag hade vart och köpt hembränt av en bekant till oss, vi hade planerat att gå till Therese och festa… Vi gick upp till Therese, men hon öppnade inte dörren och allt var helt tyst.

Vi satt länge utanför hennes lägenhet och väntade på att hon skulle komma hem, hon kom inte så vi började dricka där utanför lägenheten och hoppades på att hon skulle komma tillbaka snart. Hon dök aldrig upp. Jag började bli orolig, så jag bankade på dörren… jag hoppades nog att ett mirakel skulle ske, eftersom att dörren var låst och det inte var någon där som kunde öppna dörren. Vi tänkte aldrig så långt att vi kunde dra i handtaget. Jag tror att jag råkade slå på dörr handtaget för dörren öppnades, så vi gick in…

Vi såg Therese ligga på golvet i hennes barns sovrum. Vi sprang in till rummet och såg massa tablett-förpackningar liggandes överallt. Jag sa till Carolina att ringa ambulansen, eftersom att vi visste att hon hade tagit en överdos, för att det är nått som brukade hända… När Carolina gick ut ifrån rummet för att ringa så såg jag att det fanns massa överblivna tabletter i en liten burk. Jag tog dom och stoppade dem i fickan. Kvinnan som svarade i telefonen frågade om vi visste vad för slags tabletter hon hade tagit, jag fick ta upp alla förpackningar ifrån golvet och läsa upp alla namn, det var sömntabletter anti-depressiva och lugnande tabletter.

När ambulansen kom fick jag panik, jag visste inte vart jag skulle ta vägen, så jag sprang ut ur lägenhet och Carolina sprang efter, jag sprang upp och ner fram och tillbaka bara för att få i mig alla tabletter innan Carolina fick tag på mig. När jag hade fått i mig alla tabletter och gått fram till Carolina så hörde vi ett skrik, det var Therese…

Jag förstod inte hur dom kunde få henne att skrika när hon var medvetslös, men vi sprang in och då höll de en metallsak mot hennes hals som dom sa hade gett henne ”stötar” för att se hur hon reagerar. När ambulansen hade åkt iväg började mitt huvud snurra, Carolina frågade mig vad som var fel, så jag berättade att jag hade tagit tabletter, men inte hur många eller vad…

(medvetslös/blackout)

Jag vaknade till ute i Lövgärdet, utan jacka och telefon… Det var en lång väg hem till mig och jag kände att jag inte kunde gå.

Jag fick luta mig emot en husvägg för att kunna gå. Då jag hade kommit några meter kom det fram en tjej och frågade om jag behövde hjälp. Det behövde jag ju, men jag kunde inte prata. Tabletterna hade inte slutat verka än, jag skulle försöka få fram ett ja, men det enda jag fick fram var ett kvävt aaa. Hon frågade mig vart jag bodde, jag fick fram nitton, men inte vilket gata det var… Tjejen hjälpte mig att gå en bit, vi kom till ett höghus, hon frågade vilken våning jag bodde på. Jag skrek ”Nej, nej, Pappgatan” och föll ihop som en orm på marken. Hon sa att hon egentligen inte hade tid att följa mig, men att hon fick göra det ändå.

Då vi kom till Pappgatan tyckte hon att det var lite konstigt att jag gick mot baksidan… Det tyckte nog jag också, men vi fortsatte gå tills vi kom till min bakaltan. Jag sa till henne att jag skulle in genom ett fönster där. Hon hjälpte mig in. Då jag väl hade kommit in skrek jag till henne att hon kunde sticka nu. Jag föll ihop på golvet och föll i en djup sömn.

Till slut vaknade jag och mamma skrek till mig. Hon frågade om jag hade tagit droger? Jag hade sovit i två och ett halvt dygn. Samma dag skulle jag till Göteborgskalaset och festa. Jag fick på mig lite kläder och ett par tofflor. Några kompisar och jag var på väg till stan…

På stan fick jag spendera en halvtimme i sjukstugan som fanns där. Jag hade fått ett epilepsianfall. När jag väl fick gå ifrån sjukstugan föll jag ihop igen, fast då vid en bar. Två vakter kom fram till mig och bar mig till en bänk, där min bror satt. Min bror ringde ambulansen. Jag fick spendera de två kommande dygnen på Östra sjukhuset…

(Jag missade konserten vi skulle till och festen, men det bryr jag mig inte om, för den känslan att få sådana anfall om och om igen… det var det värsta jag varit med om!)

THE END Sabina

Myndigheterna gör inget åt barn och ungdomar som har problem

Ska verkligen barn och ungdomar i vårt samhälle behöva må så dåligt under en lång period utan att få hjälp? Själv levde jag i ett mörker i flera år och fick inte den hjälpen jag behövde. Jag tyckte att ingen lyssnade eller respekterade mig för den person jag var. Jag kände att ingen lyssnade på mig när jag började säga ifrån. Mina föräldrar har gjort en hel del hemska saker mot mig. Saker som jag helst inte vill prata om. Jag ville bara komma hemifrån. Jag började söka efter hjälp, så att jag skulle kunna känna mig levande igen. Jag fick hjälp till slut, men efter en väldigt lång tid. En vän till mig som jag en gång hade, lever inte längre, för att han inte fick den hjälpen han behövde. Tänk om myndigheterna hade jobbat och satsat mycket mer pengar på barn och ungdomar som har problem, så hade han nog levt än idag.

Jag tycker att det är ett problem att det ska ta så lång tid innan man kan få hjälp. Myndigheterna borde satsa mer pengar på ungdomar som har problem. Jag vet att det finns föräldrar som inte klarar av att ta hand om sina barn. Det är synd att det ska vara så. Det finns vårdnadshavare som är missbrukare och barn ska inte vara i sådana miljöer och må dåligt under en lång tid.

Man kan få hjälp på många olika sätt, t. ex. på ett utredningshem, behandlingshem eller familjehem. På ett utredningshem får man inte någon behandling för sina problem. Utredningshem är till för bland annat att de tar reda på vad man behöver hjälp med. På behandlingshem får man hjälp med sina problem. Där arbetar personalen med en hela tiden. De pratar med en när man mår dåligt. Ett familjehem är nästan likadant som ett vanligt hem. Familjehemmen är till för den som inte kan bo hemma.

Efter ett år sökande efter hjälp så kom jag till ett utredningshem. Själva utredningen tar c:a åtta veckor. Sen är det meningen att man ska flytta därifrån, men jag flyttade efter c:a fem månader. Det har en stor betydelse om man är SOL- eller LVU-placerad (SOL= socialtjänstlagen. LVU=Lagen om vård av unga.) Har man LVU så är det socialtjänsten och personalen på utredningshemmet som bestämmer vart man ska vidare. Är man SOL-placerad så är det vårdnadshavaren tillsammans med socialtjänsten som bestämmer.

Om myndigheterna snabbare gör något åt ungdomar och barn som har svåra problem så vet jag att det kommer bli mycket lättare för dem. De slipper att må dåligt under en lång tid. Sen så tycker jag så klart att barn och ungdomar inte ska behöva ha sådana allvarliga problem i hemmet. Det är ju klart att man bråkar i hemmet men det finns också gränser för när man ska sluta. Barn och ungdomar ska kunna känna sig säkra och känna sig älskade av sina föräldrar.
Tobias

Ett brev

Du fick mig att skratta när jag helst ville lägga mej ner, sparka och slå. Det hjälpte med ditt underbara leeende, sen fanns det ett leende på mina läppar också. Jag vet att jag sårade dej och det känns tungt för fick jag välja nu så skulle jag slängt drogen i väggen och varit någonstans med dej nu. Kanske hade vi suttit hemma hos dej nu i lilla Nässjö. Men det är sånt vi aldrig kommer få svar på. Vad mycket mer kan jag göra än att säga förlåt till dej? Men jag hoppas det löser sig snart. Och att du orkar vänta på mej. För som du förstår kommer det inte vara så lätt att träffas nu på ett tag. Men det kanske bara är bra? Så vi båda hinner tänka på hur vi vill ha det, mest är det du som ska tänka. Och jag. Michis

Ni tror ni vet allt!

Ni vet inte vilken sorts människor ni är, men har ändå en tydlig bild av vilka ni vill vara. Ni vill tänka stora tankar och säga smarta saker. Ni vill vara originella och framförallt intellektuella. Sedan blir ni frustrerade när era tankar har blivit tänkta förut och någon redan har sagt alla smarta saker som ni vill säga och det visar sig att ni kanske inte är så originella eller intellektuella ändå. Av rädsla för att sedan inte bli uppfattade som de smarta och handlingskraftiga auktoriteterna som ni tror att ni är, så låser ni in era små ”problem”. Detta, eftersom ni vet att ingen annan kommer att förstå varför eller våga ifrågasätta. Det är först när era ”problem” har tystats ner, som ni äntligen kan börja känna er trygga igen.
Marcus ”187”

Minnen från förr

Fredagen den 17 november 1995. Det skulle hända mycket innan min mormor tillät mig slippa gå till skolan. Hon tvingade mig alltid att gå upp ur sängen, äta frukost och pallra mig iväg hur trött jag än var. Den här fredagsmorgonen däremot var det annorlunda.

Först och främst hade strömmen gått hemma hos oss så våra väckarklockor ringde aldrig som de skulle och både jag, min mormor och mormors sambo vaknade inte förrän framåt tiosnåret. Det var min mormors sambo som väckte mig och fastän jag var nyvaken så såg jag, i hans ansiktsutryck, att det var någonting som inte stod rätt till. Folke, som han heter, sade till mig att det var snöstorm och att all ström hade gått.

Jag steg upp, satte på mig kläder och gick ut till köket. Där stod min mormor och hade gjort i ordning en provisorisk frukost. Alltså, ingen gröt, inget te och ingen varm choklad som alltid brukar finnas vid vårat frukostbord under den här årstiden men som nu inte var med på menyn på grund av snöovädret.

I alla fall, förberedd på det mesta som min mormor tycks vara, så hade hon en hel del batterier hemma. Dessa satte hon in baktill på radion medan jag sörplade i mig min kräm med mjölk. Radion sprakade igång och genast började de prata om ovädret och vad det hade ställt till med. Hela kollektivtrafiken, med sina resenärer, hade varit fastsnöade i flera timmar, vägarna var oframkomliga och fulla med bilar som inte kom loss ifrån stora snödrivor, och runt om i hela Göteborg satt befolkningen insnöad utan sina morgontidningar.

Det ska även sägas att det ska mycket till innan våra härdade tidningsbud ger upp kampen om att dela ut allas våran älskade morgontidning. De är riktiga hårdingar som inte bangar för lite regn och rusk.

Dessa allmänna problem brydde jag mig dessvärre inte så mycket om, för den största nyheten för mig denna morgon var att alla skolor var stängda. Även om jag bara var sju år och gick i årskurs 1 så var det självklart roligt att få ett litet oväntat lov. Mitt största intresse var alltså att få bege mig ut i de nylagda pulkabackarna med mina vänner. Min mormor skulle förstås vara en riktig glädjedödare och sade till mig att jag inte fick gå ut eftersom när det blåste och snöade så mycket så kunde det vara farligt ute.

Men ut i backarna med mina vänner kom jag, när större delen av ovädret hade lugnat sig. Strömmen kom tillbaks på lördagen och då var det dags för varm choklad efter en heldag ute i backarna.

Hela denna novemberhelg rådde det någon sorts mellandagsstämning. Alla var hemma från jobbet med sina familjer, spelade sällskapsspel och åt upp den resterande maten som fanns kvar i kylen. Stämningen överallt var gemytlig. Man träffade nygamla vänner när man var ute och skottade snö och för en gångs skull hade alla något gemensamt att prata om.

Det var en rätt så magisk helg så i slutet på november och det var nog inte så många som hade hunnit börja tänka på julen ännu. Men det magiska försvann lika fort som det kom och på måndagen låg morgontidningen i brevlådan och det var dags för mig att bege mig iväg till skolan igen. Marcus ”187”

Varför?

Den femtonde februari 1991, den dagen föddes jag. En snäll och hjälpsam liten pojke som alltid var på gott humör med ett leende på läpparna. Jag var duktigast i klassen, smart som en räv och jag ville bli brandman.

Ibland så undrar jag hur det kunde gå så här snett. Varför jag gjorde mina föräldrar besvikna istället för stolta över deras tredje son.

Jag tittar ut mot stjärnorna från mitt rum på Johannisbergs ungdomshem i Kalix. Så långt bort hemifrån, så långt bort från mina nära. Tiden går så sakta och jag grubblar och tänker över hur mitt liv kunde sett ut om 5 år om jag inte hamnat på en institution. Hur kunde det här hända? Hur kunde jag låta min ilska styra mig? Varför svartnade mina ögon till på bara ett ögonblick. En handling som fick mig gripen häktad och sedan placerad. Vad hände med den lilla pojken som var så omtänksam och alltid dela med sig. Det är ett svar jag försöker få fram dag ut och dag in på den här mörka och kalla institutionen. Om jag ändå kunde göra allt bra igen. Zizou

SANN-BERÄTTELSE

Älskade Morfar. Fick aldrig lära känna dig riktigt. Men du finns i mitt hjärta för evigt. Ångrar att jag tog droger när du låg på döds-bänken. Först dog mormor 2 månader innan, sen dog du efter att hon somnat in. Jag gick hårt på amfetamin, hasch, rohypnol och stesolid. När jag gick på din begravning kommer jag ihåg när kistan åkte ner i den kyliga backen. Hade svart kostym och rörde inte en tår. Men samvetet tog hårt efteråt, för att jag inte klarade av att vara ren, den dagen. Hoppas du tittar ner och ser att jag vann. Kampen mot alla odds till slut, vi ses snart. Hoppas ni förlåter mig när jag kommer upp till er i himlen. Älskar er för evigt eran Stefan

En krigare i livet

Allt började när jag var ungefär 9 år gammal.

Den 22 augusti, år 1997, var jag vittne till ett stort bråk mellan två olika, men kända gäng, från mitt område. Jag var där. Jag var rädd, men samtidigt ville jag fortsätta att kolla på dem. Gängen slogs och sköt på varandra, jag visste inte vad jag skulle göra men det enda jag var säker på, var att jag ville vara med i bråket. Det var så det kändes!

Det är en känsla som är svår att förklara. Jag kände att mitt blod pumpade och jag ville vara med i bråket, men jag var bara 9 år gammal. Jag hade inte haft någon chans, eftersom jag var för liten.

De var som djur, utan hjärta. Alla ville vinna, det var redas målsättning.

Efter en halvtimme hade ett av gängen vunnit bråket. Jag var fortfarande kvar där och kollade, jag kunde inte gå därifrån.

Det var i den här stunden mitt liv i kriminalitet började. Efter det här bråket, som jag blev vittne till, förändrades mitt liv.

Det är nu när jag börjar berätta vad som hände i mitt liv efter den här natten, när blodet rann, detta bara för viljans skull, viljans skull. Det här är min sanning.

OK, nu börjar jag berätta till er vad som hände på gatan i Santiago i Chile.

Allt är inte som man tror att det är. På dagen är det är ljust, ser man allting normalt. Men när det börjar bli mörkt, förändras allt. Gängen börjar komma ut på gatorna, luften känns som att den börjar bli tom.

Jag har sett mycket droger och mord på gatorna, efter ett tag var det normalt för mig. Det enda som fattades, var att JAG skulle döda någon. Men jag var för liten för att döda någon människa.

Jag skall inte ljuga för er, jag hade många gånger tänkt på att döda någon, för att vara i samma nivå som de andra i mitt gäng.

Nästan alla hade dödat, några hade två till tre personer på sitt samvete. För dem var det som ingenting, det enda som var viktigt var att överleva i den kriminella världen. Det var så här allt började, efter att jag hade sett bråket kom en kille från gänget fram till mig. Han var chef för det gäng som hade vunnit. De kallade honom ”el assesino” – mördaren.

Han sade till mig – du har inte sett någonting. Jag skall aldrig glömma vad jag svarade till honom. Jag sade – jag har varken hört eller sett någonting. Han kollade rakt i mina ögon och han frågade, – hur gammal är du? Jag var lite rädd och svarade, jag är nio år gammal. Han kollade igen med en stark blick.

Jag kunde se i hans ögon att det fanns hat i blicken. Efter denna blick, gick han iväg.

Jag var lite chockerad efter det jag sett och gick hem. När jag var hemma, tänkte jag hela natten på killen. En vecka efter bråket hände något mycket hemskt, jag och min storebror blev hemlösa. Jag och min bror var utan hem och mat. Vi började stjäla för att överleva.

Vi började att lära känna folk från olika områden, vi träffade folk som hade olika sätt att tänka. På gatan träffade man olika slags människor.

Det är nu jag känner att den stora chockerande delen av berättelsen börjar. Min bror och jag gick till en matbutik och målet var att stjäla mat, för att äta. Vi hade inte ätit på ungefär en vecka. Jag kommer ihåg att min bror sa till mig – Hugo, vänta på mig utanför butiken, jag kommer strax. Efter fem minuter kom min bror med två stora matkassar. Han sade till mig – lillebror, nu har vi mat att äta. Jag log till honom och sade – tack bror. Han svarade – du behöver inte tacka mig, jag är din storebror och jag måste ta hand om dig.

Efter några minuter gick vi till en park för att sitta och äta. När vi åt i lugn och ro var vi glada, kommer två killar fram och vill ta maten från oss. Min bror ställer sig upp och sade till dem – gå, vi vill inte ha problem. Killarna var äldre än oss. De försökte att provocera, och en av dem tog påsarna med mat. I den här stunden tittade jag på min bror och han såg mycket arg ut. Bredvid oss fanns ett träd och bredvid trädet fanns en flaska, min bror tog flaskan och slog sönder den. Han hoppade på ena v killarna och stack den trasiga flaskan i halsen. Den andra killen sprang iväg. Killen ramlade i marken och blodet sprutade från halsen och min bror fortsatte att slå många gånger över hela hans kropp.

I den stunden kunde jag inte prata, jag hade ingen röst!

Efter detta har det hänt mycket andra saker som jag kanske kan berätta för er senare. En del saker kan vara ännu mer chockerande än den berättelse ni har läst. Nu när jag sitter här inlåst i norra Sverige kommer de här minnena tillbaka. Och jag ville dela dem med er. Den här berättelsen är en liten del av mitt liv, och allt som står här är sant. Hugo – en krigare

Ett bidrag

Ett barn är som ett oskrivet A4-blad, varje år så fylls en rad. Ingen föds ond heller. Varför sitter jag i den här sitsen, 2 minuter tog rånet som berövade mig 1,5 år av mitt liv. Nu sitter jag här och saknar mina nära kära, speciellt mamma och tjejen. Man uppskattar inte det man har förrän det är borta. 10 månader kvar, känns som 10 år och att dagen mitt LSU släpps inte kommer.

Men man ska alltid veta att efter regn kommer solsken.
Josef

Vänner

Jenni: Jenni är min bästa vän =) Tettan: En Grekisk prinsessa
Valentina: Sagapo Mina: Som en riktig syster Aida: Roligaste vännen
Andrea: Riktig vän som inte gör några dumheter Veisy: Broshan älskar honom jättemycket

Dom vännerna är det jag älskar mest <3 O d T o m i c

Steg för steg för dagen

Mitt liv baserat på fakta gud är den jag vill tacka, inte fan fick man nått eget val. Jag blev den ni fruktar, Det ni sa bara att jag fick LVU, Men inte fan fick man nått av Lvu det blev bara skit. Man rymde kom tillbaka hade inneperiod i veckor, Men Gud var den som kunde ha hjälpt mig att gå framåt i livet, Ängeln bad om hjälp för mig att allt skulle ordna sig i framtidens ljus. Djävulen gjorde att man kunde hamna i bråk och isoleringen, Och må dåligt och spy av allt man har gjort, Men Gud och Ängeln var mitt hjälp i framtiden så jag kunde se ljusen som lever för dagen och natten.

Började gå i ART för att lära mig vad som var rätt och fel, Började förstå allt jag gjorde var fel men min hjärna kan inte sluta tänka på nära och kära. 28/2 kom jag till Lövsta skolhem först tallhöjden sen klippan men nu bor jag på Klippan. Första dagen började jag i stjärntecken ekonomiblock det tog tid att bygga upp mig till Fas 3 men tog steg för steg för dagen.

– Gud är stor över hela världen han finns här för att visa oss vägen till det rätta. – Ängeln fin bakom din rygg och skyddar dig genom eld och vatten. – Djävelen fin för att han ska såra folk och göra så att de inte finns nått mer. men var vid Gud och Änglarna istället så kan du inte hamna på institution. MIN FRAMTID LÄGGER JAG NU FRAM PÅ PAPPRET SÅ NI DÄR HEMMA KAN FÖRSTÅ HUR JAG HAR HAFT DET. _DmX_BmX_SaMiR_ WesidE_ZIGGE_Cigg

Ängeln som hette Kärstin

Som kärlek till andra lärde jag mig att uppskatta. Det var gud man skulle tacka, Som man själv vill bli behandlad ska man behandla andra med Kärlek och Respekt, kom till behandlingshem som hette Lövsta Skolhem avd. Klippan jag träffade en Tjej som hetta kärstin hon var snäll, söt, rolig, trevlig Tjej som ville hjälpa andra att gå framåt i livet.

Men det fanns ett problem Farsan satt i fängelse, Morsan var hemma och bazzade 24-7 när jag kom hem såg jag henne vid röda vinet och söp av sin fylla, men jag kom inte fram till nåt beslut åkte massa gånger in på isoleringen blev avskild i Veckor o Månader, Kärstin skriker jag på 4-väggar och en madrass, men får inget svar, kärstin skriker jag 2 gånger men får inget svar.
_DmX_BmX_SaMiR_ WesidE_ZIGGE_Cigg

Lövsta

Vad fan är det tänkte jag första gången jag kom man fick inte röka eller snusa men jag tänkte vilken personal och det va det jag tänkte men sen blev jag mer och mer att jag tänkte men va fan vissa av dom tycker om mej så jag behandla dom so mom dom va mina kompisar vissa av dom jag tänkte först när det här går inte men det var det bästa personalen det var mats sussi jef nicklas dom va dom bästa jag visste sen fanns det andra och nu är jag snart från lövsta tack vara dom tack personal Dennis

Happy People have no Stories

Saknaden gör för ont. Du var min vän, du var min syster. Nu är du min ängel. Jag trodde att livet var slut, allt försvann alla mina vänner, du med.
Allting jag såg var svart eller vitt, jag låtsades att allt var bra ett tag men så blev det bara för mycket. Den familjen jag bodde hos hatade mig.
Kändes som dom försökte bryta sönder mig bit för bit. Blodet rann liksom tårarna på mina kinder. Var fången hos djävulen. Min enda räddning från verkligheten var du. Tack för allt du gjort, du har hjälpt mig att bära allt skit som va. Tillsammans med dig så klarade jag av att leva, även om du bara existerar i min fantasi. Livet är så meningslöst, alla dagar är likadana. Drömmer om dig ibland, vaknar och känner tårarna på mina kinder. Jag vet att du finns där men jag ser dig inte. Hör din röst ibland och det gör mig lugn. Om jag blundar och slappnar av så kan jag känna att du ligger här bredvid mig om nätterna. Jag är så glad att du finns där vid min sida det gör mig så trygg. Vill krama dig men de går inte. 9 år av mitt liv vill jag bara glömma. Vill nu bara drömma om ett verkligt liv. Med dig vid min sida kan jag klara vadsom hjelst. 2000 blev ett år av sorg. Älskar dig massor. Den här dagen är den första dagen på resten av mitt liv. <3<3<3 Jag ska leva vidare för dig älskade syster. <3<3<3 Heidi

Vinklad syn

I en undersökning gjord i Lund har man kommit fram till att det som skrämmer poliser, socialarbetare och sjukvårdare mest är ”KNARKARE” och psykiskt störda. (whuuuut?) Denna är tillägnad till våra bröder och systrar.

HON: Välutbildad småbarnsmamma på väg från veckoshoppingen på NK till sin 5:a på Östermalm. Hon korsar vägen vid Kungsträdgården för att gå till sin bil som står parkerad på andra sidan. Det börjar bli lite ruggit och besvärat drar hon sin 15 lax värda vita minkjacka tätare runt sig och går längst med gatan med sina nya gucci skor klickandes mot asfalten. Det svider i händerna när påsarnas tyngd bränner genom skinnhandskarna. Hon stannar upp och pustar ut av ansträngning. Herregud, varför tog Oxana ledigt idag, vem bryr sig om deras traditioner, nu bor hon i Sverige, på grund av henne måste jag bära
dessa påsar ända till bilen. Känslan av att vara iakttagen väckte henne ur hennes tankar och hon vände raskt på huvudet mot en gestalt sittandes på trottoarkanten. Hon drog snabbt väskorna intill sig igen och fnös åt honom.
– Jävla knarkare kolla inte på mina påsar, jag ringer POLISEN! Sa hon högt och försökte låta stadig på rösten, innerst inne var hon livrädd. Tänk om den anfaller! Varför spärrar dom inte in såna direkt så slipper vi alla deras sjukdomar och brott? Hon hörde ett kvävt mummel och sprang snubblande till slutet av gatan.

HAN: Han sitter och darrar, kallsvettig och kramperna drar igenom kroppen som knivhugg. Hjärtat slår oregelbundna slag och andningen känns svagare och svagare för varje steg han tar. Med ett stöd mot väggen sjunker han ner på den iskalla trottoarkanten. Han känner blickarna, och han vet att dom finns där men han är inte en del av deras verkligen. Det var länge sedan han orkade bry sig men innerst inne brinner ännu en svag låga av längtan till ett vanligt liv, Ett liv han sedan länge lämnat bakom sig. Redan som barn såg han sin syster bli våldtagen och ihjälslagen av miliserna, aldrig har han haft myndigheten på sin sida. När han kom till Sverige kände han att han inte var som de andra, en känsla som följt honom genom livet och drogerna inte längre kan bota. Nu sitter han där för tusende gången och smärtan blir större för varje gång, det lilla hoppet håller honom levande att stå ut med kampen varje dag. Han stirrar blint fram och för första gången möter någon hans skrikande blick efter hjälp, men munnen har sedan länge slutat be. Han känner att han blir sjukare och vill ha hjälp att ta sig upp, men i samma stund skriker hon de orden som han sedan länge stämplats med. De orden betydde ingenting, han är van och istället gör han ett ansträngt sista försök att ropa efter hjälp. För tusende gången blir han sviken och lämnad åt sjukdomens våld. Han orkar inte längre kämpa och sjunker längre ner på marken och låter smärtan vinna över hans kropp. Rozanna och Nastassja