Statens Institutionsstyrelse - till startsidan Det gäller livet.

Övriga texter

Till den speciella killen som betyder mycket för mig!

Jag måste få skriva ner dessa rader, de är om kärlek jag vill skriva. Kär är inget man blir i vem som helst. Känslan när man blir kär, den är alldeles speciell och det är inte alla som fått känna den känslan. Det hade inte jag heller innan dagen då jag fick se dig. För första gången i mitt liv blev jag kär i en kille på avstånd. Du är en väldigt speciell kille för mig, och betyder mer för mig än många andra. Grejen som jag tror många undrar över är hur jag kunde bli kär i en kille som jag knappt jo lite sagt hej å så :) Men så här är det alla Giiiiirls, denna killen fick mig att falla direkt in i hans ögon jag sjunk djupt in. Även om inte tanken var så för han så föll jag för just honom. För mig vart det kärlek vid första ögonkastet. En sak som är jobbig är att vi båda bor på ett behandlings hem fast han på en öppen och jag på en låst. Men vi bor nära varandra. Båda bor på BB, en förkortning ni kan försöka knäcka, men jag kan se honom i fönstret varje morgon när han är på väg till skolan, och det betyder mycket för mig, det värmer för mig att kunna se på dig. Jag hoppas att vi någon dag kan bli vänner Angiie

Till dig syrran

Nu sitter jag här på Björkbacken och tänker på dig. Du var verkligen som en syster för mig. När det var något så kunde jag alltid komma till dig, å vad jag saknar dig. Syrran jag kan nu förstå dig, allt det du gått igenom är inget emot vad jag går igenom just nu. Du har verkligen haft det tufft. Och du är verkligen en jättestark människa. Det fattas bara en liten bit, sedan e du på toppen men snälla, gör inte så du ramlar ner i botten, du vet att de blir knas. Snälla jag vet att du klarar dig utan droger för de ända som du gör de är å sätter dig i plåger. Jag vill att du ska veta att jag alltid finns hos dig. Nu är de svårt att vara hos dig men vänta för de kommer snart en tid då vi kan vara tillsammans bara du och jag. Syrran jag tänker på dig hela tiden. Snälla ge inte upp för i stället för droger så finns det verkliga livet. Du är en underbar flicka, som alla borde hitta. För de finns ingen finare flicka än dig åh vad jag älskar dig. Angiie

Gubben från Skatteverket

Det var en gubbe från Skatteverket som läste en massa papper å såg att det fanns en gubbe, som var väldigt rik och hade ingen fru o inga barn o inget jobb, så han tänkte hur kan han ha så mycket pengar så han ringde och frågade om han får komma o hälsa på honom. Visst, sa han. Kom på fredag. Visst sa han.
På fredag kom gubben från Skatteverket och frågade hur han kunde ha så mycket pengar. Jag brukar slå vad med folk. Gubben från Skatteverket frågade vad han menade. Jo, sa han. Vi kan slå vad om femhundra kronor, sa han om att jag kan bita mig i vänstra ögat. Okej, sa han och la femhundra kronor på bordet. Gubben tog ut ögat o bet i det o fick femhundra kronor. Gubben från Skatteverket sa, det är inga miljoner. Nej det är det inte men vi kan slå vad om tusen kronor att jag kan bita i mitt högra öga. Gubben från Skatteverket tänkte. Han kan inte vara blind så han la tusen kronor. Gubben plockade ut sina löständer o bet i högra ögat o fick tusen kronor. Gubben från Skatteverket blev förvånad men sa att det ändå inte är miljoner. Nej, svarade han men vi kan slå vad om tiotusen kronor om att jag har tre pungkulor.
Okej svarade gubben från Skatteverket så han började känna, en, två pungkulor men inte tre. Nej det är rätt. Men då vann jag svarade gubben från Skatteverket. Ja det gjorde du men jag slog vad om tjugotusen kronor med grannen att det skulle komma en gubbe från Skatteverket och ta mig på pungen!!!
Oscar

En gång när jag var ute

En gång när jag var ute på aktivitet skulle vi fika på Ivars kiosk. Vi satte oss vid två stora karlar och drack läsk. Men innan jag hann dricka upp min läsk, hoppade de två männen upp på bordet och viftade med varsin Ak 5.
Jag drog fram min stora kniv. Jag kastade kniven rätt i en av skurkarnas ansikte. Sen sparkade jag den andre rätt i magen, så han föll till marken.
Jag sa: ”Man försöker inte råna Ivars kiosk!” Dom sprang iväg…
007

Om mitt liv

Jag föddes i Bosnien. Kom till Sverige när jag var fyra år gammal. När jag kommit till Sverige skaffade jag många vänner. Det kändes bra att ha vänner när man är ny i ett land. Jag gick i en skola, som heter nya Lövgärdetskolan och det var bra att gå i skolan. Men när jag gick i åttan, då började det hända grejor. Jag började knarka. Gjorde grova brott. Jag trodde att jag var Kung på gatan. När jag hamnade på ett P12 hem, var jag inte tuff. Då var man som en myra, för det var inte jag som bestämde längre.
Det var personalen som bestämde över mej och det var jobbigt att lämna sina föräldrar och sin flickvän. Idag har jag bott här i ett år och två månader.
Jag fattar inte själv varför jag gjorde sånt. Det måste vara hemskt att drömma om ni skulle drömma om sånt. Jag blir orolig ibland, när jag har barn
Vad ska jag säga till dom? Det måste vara hemskt att berätta för sina barn, vad jag gjorde när jag var 16 år eller 15… Hoppas att ni inte gör samma misstag som jag gjorde… Romano

Spöksjukhuset

Det var en gång ett sjukhus som blev övergivet för 80 år sedan. Varför man övergav ett så stort sjukhus, vet ingen. Det man vet om det övergivna sjukhuset är att det spökade. Man visste inte riktigt hur det kommer sig att det spökar men ryktet lyder ”de döda i bårhusen hittade aldrig hem” Det vill säga, de dog på sjukhuset men att själarna aldrig hittade till himlen, utan förblev kvar på sjukhuset. Hur vet man att det spökade? Jo, folk som hört detta spökrykte har förstås besökt sjukhuset för att se vad som egentligen hände där och om det var sant. Detta var ju länge sedan, ryktet har bara spridits och spridits. Det som sas var att det endast hände mystiska saker på tolvslaget eller efter, bara det är mörkt. Tillträdet på sjukhuset var förbjudet, så ingen fick besöka eller gå in på sjukhuset, Men det stoppade inte det envisa folket som hade besökt sjukhuset för många år sedan. I flera år har detta rykte spridit sig, den har spridit sig från ort till ort, vissa trodde på detta och andra inte. Bland dem som inte trodde på detta fanns ett par ungdomar i åldern femton – arton år. De var ca 4 personer killarna heter David, Josef, Jonas och Philip, de hade beslutat om att göra ett besök på sjukhuset som inte har besökts på ungefär femton år. Killarna påstod sig vara traktens modigaste, det gjorde dem så nyfikna att de skulle visa folket att de verkligen vågade. De skulle ta med sig nåt inifrån för att visa att de varit där. Det viktigaste var att de ville bevisa att alla rykten inte bör vara sanna som vissa säger.
Folk försökte hindra dem, men de gick inte. Inget kunde övertala dem.
Dagarna gick, och denna dag var nog tillräckligt läskig för att göra ett besök. De väntade tills klockan ungefär var elva, så träffades de fyra pojkarna för att börja gå mot sjukhuset som krävde ca en timmes promenad. Efter en lång promenad genom vått och torrt i skogen, var de framme. Klockan var sex minuter över tolv på natten. De tittade mot det stora övergivna sjukhuset. Flera av dem var redan nervösa. Sjukhuset såg riktigt kusligt ut, med dess krossade fönster och slitna murar, med gardiner som blåste fram och tillbaka genom fönstren. Pojkarna stod ca 100 meter ifrån sjukhuset och började sakta röra sig fram emot det. En av sjukhusets dörrar stod öppet och vinglade fram o tillbaka. Pojkarna stanna upp och tog en diskussion om alla vågade gå in där. Jonas, Josef och Philip ville gå in medan David ville vänta utanför, dels för att han var nervös och rädd men också för att hålla utkik efter poliser. Jonas, Josef och Philip rörde sig sakta mot dörren medan David väntade lite längre bort. När Jonas gick fram till dörren, stängdes den. Han gick fram för att öppna den så de kunde stiga in. Han gick fram och tog tag i handtaget och försökte öppna den. Det gick inte, dörren hade gått i baklås. Han ropade genast på Philip och Josef och sa ”dörren är låst, va den inte öppen innan?” Josef och Philip kom fram för att titta, när de skulle prova att öppna dörren, var den nu helt plötsligt öppen. Han berättade som det var, att dörren var låst när han försökte öppna den, men Josef och Philip trodde inte på honom. Trots det så ville de gå in. De frågade honom om han ville komma med in. Trots det han varit med om, så bestämmer han sig för att följa med in. De var nu innanför dörren till sjukhuset. De rörde sig sakta längre in, De kom fram till en hiss. Philip sa att han skulle åka upp med den om den funkade. Han tryckte på knappen till hissen och den öppnades. Han frågade Jonas och Josef om de ville följa med in. Ingen ville ta risken och kanske fastna, Så han åkte upp med den själv. Hissen var väldigt ren för att vara 80 år gammal. Philip åkte upp till 3: e våningen. Han steg av hissen och rörde sig sakta genom en korridor. Philip hörde plötsligt ljud av krossade fönster. Han hörde också Jonas och Josef komma eller var det …ett spöke? Han blev ganska rädd o sprang mot hissen igen. Han märkte att hissens dörrar stängdes igen och tryckte snabbt på hissknappen för att hissen skulle komma tillbaka. Efter tio sekunder var hissen tillbaka och dörrarna öppnas försiktigt. Han tittade in och blev mycket rädd. Det han nu såg i hissen var nytt blod. Han började skrika och sprang snabbt bort från hissen o letade efter trapporna som han kunde ta istället. Han hittade trapporna och sprang ner för dem allt vad han orkade. När han kommit ner till Jonas och Josef bad han dem att trycka ner hissen för att de skulle se det han alldeles nyss såg. De hade sett hissen när den var som renast, Jonas och Josef blev lite fundersamma på vad det kan ha varit. De tryckte ned hissen, när hissen kommit ner öppnas dörrarna och de tittade in. Där fanns ingenting, De frågade Philip om han kanske försökte skrämma dem lite. Han talade om för dem att det han såg var inget skoj alls. I hissen fanns blod som såg ut o vara ganska nytt, som att en människa precis blivit dödar där. Men det trodde ju förstås inte Josef på. Jonas däremot som var med när dörren gått i baklås, funderade på om det kunde ha ett samband. Philip blev rädd och sa att han skulle gå ut och vänta. Där mötte han den andra kompisen som stått utanför och väntat. Josef sa att eftersom de andra två varit med om något spökligt så måste förstås också jag vara med om något och då vill jag att ni följer med mig. Jag vill tro att det inte finns något där, utan att ni bara inbillar er”. Philip och Jonas kom och tänka på David som stannat utanför, ”vi har glömt honom” sa de – Har han telefonen med sig? frågade Josef. – Ja, det tror jag nog, svarade Philip. – Ring honom och kolla att läget är okej, sa Josef. Philip tar upp telefonen och ringer honom, bara signaler, inget svar. Josef sa att det kan vänta, han kanske har ljudlös på. Philip och Jonas sa till Josef att de kan följa med honom, men det får gå snabbt.

De rörde sig längre in i korridoren, Josef gick längst bak, medan Philip och Jonas gick lite längre fram. När de kom fram till mitten av korridoren, tittade Philip och Jonas bak, Det var ganska mörkt och de såg inte Josef. De rörde sig ganska snabbt tillbaka för att kolla om han gömt sig, Jonas snubblade helt plötsligt till. Han reste sig upp och kollade vad som låg ner på marken. Jonas såg ett ansikte, Ansiktet såg ut som Josefs. De tog snabbt upp pojken och såg att det var Josef. De kollade vad som var fel men såg inget för mörkret. De var rädda. De skyndade sig att hjälpa sin kompis, De tog honom snabbt till ytterdörren. Där fanns en lampa. De lade Josef försiktigt över på magen. Jonas och Philip ropade och skrek. De såg att Josef hade fått en sax och en bedövningsspruta i ryggen. Saxen var instucken i ryggen och han blödde kraftigt. På saxen hängde en lapp och på lappen stod det ”utmana aldrig ödet, gå ut och kolla er kompis och när han vaknar upp, frågar ni om honom om besöket han haft. Hälsningar: ”den onda””. Philip tog genast upp telefonen och ringde polisen och för att få dit en ambulans. Han berättade var någonstans de var och vad som hade hänt. Under tiden ambulansen var på väg gick alla ut dragande på Josef och de kollade efter David. De lade Josef på en bänk och täckte över honom med sina jackor. De gick sedan runt för att leta efter David. Efter tio minuters sökande hittade de David liggandes på marken helt blek, e anade att något hemskt hade hänt även med honom eftersom han låg på rygg. Så de vände honom, och hittade en lapp. På denna lapp stod det ”vad var det jag sa”. De tog med David till bänken, där Josef låg och väntade på ambulansen. Femton minuter senare kom ambulansen och polisen, De tog med alla fyra, Josef och David i ambulansen, Jonas och Philip i polisbilen. Det pågick en utredning om detta i två månader, Josef och David var friska, men ingen av dem talade med någon annan än Jonas och Philip. Det som sägs om Josef och David är att det de sett, går inte att förklara. Polisen bestämde sig för att kolla detta sjukhus, någon månad efter utredningen. När polisen kom fram till sjukhuset var klockan tolv för det var bara då det hände saker, när de kom fram stod sjukhuset i lågor. Sjukhuset brann och det mystiska med det hela var att röken bildade en mening. I denna mening stod ”utmana aldrig ödet, vi kommer tillbaka och det gör vårt hem sjukhuset också!”. Gabbe

Bergsjön

Dom drar ut oss från samhället och in i systemet, inte en tanke på att i samhället är vi födda och det är där vi ska öva. Så dom behandlar oss för att vi ska kunna komma in i samhället igen, dom får en att känna sig som en utomjording, det känns som man är född här och man har ingen aning om hur det ser ut i den riktiga världen. Men något år senare eller några år senare så släpps man ut fritt och får gå själv. Man bygger upp en värld och en stenmask faller på en stenmask mot alla myndigheter. Man känner sig sviken av socialen, sina vänner och sina föräldrar, de som oftast skulle kalla ens nära och kära. Nu ska man fungera på ett visst sätt. Man ska prata på ett visst sätt, se ut på ett visst sätt och helst gå på ett visst sätt. Nu får man berättat för sig hur komplicerat och svårt det är att leva ”normalt” men man ska inte tveka på sig själv då är man svag. Så man börjar med att protestera, kämpa emot. Efter ett tag så orkar man inte. Då ger man med sig för att gå deras väg, bli den dom vill. Vissa blir knäckta, andra blir stärkta. Stenmasken den sitter på och man får bara vila ifrån den om man blir knäckt, så kallad svag. Och det vill ju ingen. Ibland får man spela ett spel, blickar, attityd, vilja, det är bullshit från mångas sida. Man får lura systemet och myndigheterna annars faller man ner i ormgropen och dit ner är det långt. Vi blir kallade faran, den stora faran för samhället, vi ska plockas bort och låsas in. Och helst glömmas bort. Men det är vi som är utsatta. Det är vi som har hjärnor som plågar oss med minnen, saker att inte kunna bearbeta och känner oss vilsna. Sin självkänsla bryts ner. Allt man lärt som man tycker ha givit, sina uppfattningar om omvärlden är fel, det man själv tycker är moral är bara strunt, pundigt och särklass. Dom flesta som bor på institutioner har bott på många ställen, lite splittrat i detta Sverige. Man skickas runt som ett brev och man hoppas att man kommer rätt. Det gör väl alla när dom skickar ett brev? Man hoppas det kommer fram, kommer till rätt ställe. Ska människor vara vilsna i sitt hjärta tills dom dör? När tar alla dessa hem slut. Vart platsar man? Enligt mig inte någonstans, man ska inte platsa på ett hem utan man ska anpassa sig. Det är tur att människan fungerar så, man kan anpassa sig. Cissi

Mitt liv i en container

Hej län! När jag och mina homies rota i containrar, du vet. Vi tog krukor och sålde till tanter. Sen blev vi äldre och sniffa E bakom SkoUno i Götenes betong. Sen en dag, när jag snattade tuggummi kom polisen och jag fick flytta till Kyrkbyns barnhem. Där tjuvrökte jag och grabbarna och i Götene är jag nu mera känd som han som pallar äpplen.

HA HA, det här är bara på låtsas. Allt är påhittat. Inget av det här har hänt. Man sniffar inte E. Ha! Det är bara roligt. Tjabot Arne

Mitt liv

Jag kom till SIS i juni 2004. Jag fick mitt LVU. Jag mådde inte alls bra. Saknade mina föräldrar som fan, önskade de var här hos mig. Personalen höll i mig, jag kämpade som bara den. Kom inte loss förrän jag blev lugn så att jag inte skulle slå alla de som jag tyckte var elaka. Jag önskade att de skulle dra åt helvete. Varför kunde ingen hjälpa mig? Varför måste de hålla mig så hårt?
De tryckte ner mig på golvet och sa att jag skulle lugna mig. De tog i som bara den! Kunde bara inte förstå varför! Jag var ju lugn! Jag skrek och slogs som bara den! Jag kände att jag inte hade något bra liv. Jag önskade bara att mina föräldrar skulle komma och hämta mig. Jag hatade att vara här när ingen kunde förstå mig, varken Soc eller någon annan.

Mars 2006 Nu sitter jag här och mår bra. Tack för att ni verkligen har hjälpt mig. Tror inte det är sant. Jag har ett mycket bättre liv nu än livet för snart 2 år sedan. Bråkar inte lika mycket. Det som hände för 2 år sedan vill jag helst glömma! Fruppen -90

MIN ÖGONSTEN

Till helgen kommer mamma. Jag känner mig skitglad! Jag längtar efter att ge henne en jättekram. Vi ska mysa och titta på film ihop. Jag ska ge min mamma massage, Vi ska äta fläskfilé och potatis. HON KOM INTE !!!!!!! Jag hatar sprit, det förstör allt. Jag blir ledsen när jag hör att hon är full när vi pratas vid i telefonen. Mamma skulle må bättre om det inte fanns någon sprit.
Jag skulle vilja hjälpa mamma! Jag älskar henne mer än allt i hela världen.
Hon är min lilla ögonsten. Kinapuffen

Gangstro

Jag hade varit i skolan var på väg hem. Jag tänkte jag skulle bara äta, sen skulle jag ut men när jag kom hem så såg jag min soc. Jag sa hej till henne och trodde att de skulle snacka med nån av mina kusiner. Men så sa de till mig kom och sätt dig. De babblade om mina brott och frågade vad jag hade gjort i helgen. Jag sa inget speciellt och ljög. Men de hade fått veta vad jag hade gjort. Och sen kom det in två män och min sos sa det e två poliser, som ska köra dej till ett behandlingshem i Lund. Hon hade sagt till mej länge att slutar du inte så åker du dit. Jag sa bara "sånt skit snack" men det gjorde jag inte till slut. Jag övernattade på Råby första natten där jag kände jag en kille som också var från Rosengård. När jag skulle sova tänkte jag, att jag inte kommer träffa mina kusiner, kompisarna och min flickvän på ett år eller nåt sånt som min sos hade sagt. Jag visste inte så mycket om Lvu och sånt skit. Dagen efter körde transporttjänsten mej till Lövsta skolhem. Det verkade som ett barnhem i en bondehålla. Jag var hel ledsen och bara tänkte på där hemma och vad gör mina kompisar, flickvän just nu. Jag fick bara snacka med mina kusiner i telefon. De utredde mej i Lövsta och jag fick flytta till Långanäskolan i Småland i en öppen avdelning Brostugan. Men jag fick tre dagars permis innan Långanäs. Det var skitskönt att vara hemma jag träffade alla jag ville träffa och allt blev bättre när jag kom till Långanäs. Efter ett tag fick jag permissar och fick ringa till min flickvän. Det var mycket öppnare i Brostugan men nu nu e den skit den blir bara låstare och låstare. Fast jag ska flytta hem när skolorna slutar och om 19 dagar har jag haft lvu i ett år. Just nu är det skit bull här fast jag ska på permis snart.............. Sherin

Begär

Stockholm låg öppet upplyst och klart, men mörkret var nära och kylan trängde djupare, för var minut som gick sjönk mitt mod, mitt hopp och min livsvilja.

Jag såg blodet blandas med lösningen, och kände hur allt blev tyst och hur mitt hjärta fylldes av ro… Rastlösheten drev bort med vinden och jag kände mig som en av dom, en av dom andra ”vanliga” för några timmar skulle jag vara lycklig. .. Jag vandrade längs gator och kände blickarna, dom föraktade och hånande förbannade blcikarna, jag orkar inte mer vad fanns egentligen kvar? Jag är ett tomt skal, ett genomskinligt spöke inhyst bland skuggorna. Vad väntade jag på? En räddning som aldrig skulle komma, en insikt jag aldrig skulle få? Det var för sent, Min ängel, vi skulle ju klara av detta tillsammans, vi skulle ju hitta vägen, bort från gatan, kylan och mörkret, hitta ljuset vid tunnels slut… Varför? Du lovade ju, vi skulle ha klarat det, men giftet var starkare än din vilja att leva. Jag vet att du ville något mer än vad livet hade att erbjuda, du da ju att du såg våra barn i mina ögon, du sa att en vacker dag skulle drömmen bli verklig, tillsammans kunde vi överleva, tillsammans kunde vi vinna, vinna mot samhällets förtryck, vinna tillbaka livet. Jag fortsatte att gå, vaggad i illusionens varma famn, avskärmad ifrån verklighetens kalla smekningar, jag gick i flykt ifrån mitt förflutna, på flykt ifrån minnena och det som fortfarande var levande inom mig. Det är klart jag vill leva, jag måste ju leva för dig också men varje människa har en gräns för vad hon klarar, men jag vill bara få er att förstå att jag också vill, fastän jag bara är en simpel knarkare i era ögon… Det är klart jag tror, tror att livet är någonting vackert, någonting djupt och meningsfullt, men jag har bara inte styrkan… Men jag har aldrig slutat tro varje steg jag tar är i hopp om att morgondagen bär med sig modet jag behöver till att säga farväl. Jag satte mig ned och såg ut över Sergels Torg och lät tårarna falla, jag kände hur lättnaden sköljde över mig, jag hade bestämt mig. Jag gick till Hötorgstoaletten, stoppade i femman och klev in i min högborg, jag satte mig ned och lutade mig mot väggen, funderade ett par minuter och tog sedan upp verktygen, jag slet upp kabben i ren desperation, gjorde i ordning ”redningen” och började elda under skeden och drog sedan upp det i pumpen…

Jag har fått ro nu och jag är inte längre rädd, jag är fri nu jag är inte längre förslavad under mitt egna begär…

Livet har ett lyckligt slut… Veronica/sthlm underground

En liten färd

Vi bröt upp fönstret och kastade oss ut i en snödriva Nazli sprang först sen jag och jag sväääär det var 20 meter snö och jag höll på att få hjärtinfarkt. Vi trodde att vi hade klarat det när vi kommit ut på vägen, det var 20 minus ute… Vi gick och gick, till slut så kom vi till en bro och under bron var det en E4 eller nått, jag sa att vi skulle rulla ner för backen till vägen, men vi fortsatte att gå. Och helt plötsligt stannade biljäveln och ut klev jouren och en personal. Så Nazli hoppade typ i ett dike och sprang in i skogen och jag hoppade också i diket men jag fastnade
Med ena foten var Nazli tvungen att dra upp mig. Till slut kommer vi in i skogen och jag tänder en cigg, och vi ser hur Aina kommer och vi försöker röra oss men det är för kallt… Och jag är fett blöt och grejor och Nazli e en istapp. Men hursomhelst haffade de oss efter värsta actiondramat. Sen kommer vi tillbaka till avdelningen… Och nu har vi varit extra låsta i två månader. Nazli och Veronica/sthlm underground

Inte mkt, men det hjälper

Luren smälls igen i örat på mig. All glädje och lycka jag försökt fånga upp under dagen var som bortblåst. I mig fanns bara tomhet och smärta. Vart ska jag ta vägen nu?

Det är tyst i det lilla jourrummet, ingen frågar nåt för alla vet. Vad dom än säger så kommer jag inte att hålla med, enligt dom har jag fel och mamma rätt. Jag reser mig och vid dörren torkar jag bort dom rinnande tårarna på kinderna. Sen tar jag ett andetag. När jag kliver ut på avdelningen spelar det ingen roll hur lycklig jag ser ut. Dom vet också… Dom har hört mig skrika, dom har hört mig gråta. Jag tar snabba steg in på mitt rum. Där stannar jag tills tårarna har slutat rinna och tills batteriet på min Mp3 är slut. Sen tar jag fram min handduk, i väckarklockans batterilucka tar jag fram en vit påsklämma som jag smugglat in på rummet några dagar tidigare. Då var det inte meningen att jag skulle använda den till något speciellt, men tankar förändras. Människor också… Jag går in i badrummet, sätter på vattnet och klär av mig kläderna. Undviker spegeln. I duschen sätter jag på högsta strålen och lutar mig mot väggen. Håret blir snabbt blött och jag börjar gråta igen, men vattnet gör det omöjligt för någon annan att veta att jag gråter, sidorna på den vita på påsklämman har två små ståltrådar. Jag trycker ut dom så gott jag kan, det tar ett tag för tandställningen är i vägen. När dom är ute så trycker jag så hårt jag kan mot vänstra handled. Det är inte mycket till skärning och det blir inte mycket djupt. Men det svider och adrenalinet kommer susande igenom kroppen. Jack efter jack, vattnet som samlar sig runt det runda avloppshålet är rött.
Jag lutar tillbaka huvudet mot väggen och första gången på kvällen ler jag. Jag häller tvål i såren så att det ska svida lite extra, sen går jag ut. En känsla av nyvunnen glädje men ändå oro åker runt i kroppen. Under kvällsfikat får jag med mig salt som jag strör i såren på mitt rum. Sen skriver jag in min älsklingsnamn på armen. Tårar börjar falla igen. Jag lägger i ett nytt batteri i Mp3an och lyssnar på låtar som får mig att vika mig på mitten. Vill skrika men vet att det inte skulle gå. Då skulle dom komma och kolla till mig. Sen kommer tanken. Tanken som får mig att gråta ännu mera. Tänk om min syster börjar som jag? En rädsla kommer farande och jag slänger ifrån mig ståltråden. Allt handlar inte bara om mig. Jag tar mig upp och går iväg till toaletten. Jag tänker inte på det, jag möter mig spegelbild. Vem jag ser i spegeln vet jag inte men det är inte jag… Jojjan

Psycco

Jag minns i somras, gör du? När jag knappt såg dej. Du var ju aldrig hemma... ingen visste vart du var, jag frågade folket inne i stan men inte heller dom visste vart du var. En dag när jag och Nallen var inne på musikörat inne i stan kom Ove in, Ove mer ryktet som Uppsalas största alkis. Han kom in där, full som fan och grät och beklagade sig för personalen. Hans son, sa han, hade ingenstans att sova. Hans sjuttonåriga son Psycoo hade problem och han visste inte vad han skulle göra. Medan han stod där och grät så förstod jag. En iskall hand tog tag i mitt hjärta och vred om. Jag fick svårt att andas. Hans sjuttonåriga son, min sjuttonåriga bror Psycoo hade problem. Varför kallade Alkis-Ove dej för sin son? Och varför hade du ingenstans att sova? Varför hade du problem? En klump i halsen. Jag sprang ut därifrån, med tårarna rinnandes längs kinderna, jag var tvungen att ta reda på vad som hänt med dej. Jag försökte ringa dej, men din telefon var inte på. Jag ringde och ringde, men förgäves. Vart var du någonstans? På midsommarafton fick jag tag på dej per telefon. Olyckligtvis nog var vi båda lika onyktra och jag började gråta i telefon och skrek att jag saknade dig, att jag inte kunde leva utan dej. Du berättade att du mådde bra och jag frågade varför du inte kom hem. Du sa att du inte längre hade något hem. Vadå inte något hem? Vad menade du? Du berättade att ”din farsa” tog hand om dej nu. Så du kallade Alkis-Ove för ”farsa” nu också?
Vi bestämde att vi skulle träffas inne i stan dagen efter, sedan la vi på. När vi sedan träffades var vi om igen minst lika onyktra. Jag klamrade mig fast vid dej, ville inte att du skulle lämna mej, men det gjorde du. Det gjorde ont. Så ont… Efter ca två månader fick jag veta att du flyttat till ett utredningshem, alkoholproblem sa dom. Alkoholproblem… jag borde ha förstått… förlåt, förlåt bror för att jag inte såg, för att jag inte gjorde något. Vill att du ska veta att jag saknar dej otroligt. Lillasyster älskar dej, det vet du va? Sen tog soc-jävlarna mej också… och nu bor du kvar på behandlingshem i Uppsala, medan jag sitter på en p12:a i Boden. Många mil, vi har inte träffats på ett halvår. Men snart är vi båda fria inte sant? Jag saknar dej bror, du betyder allt för mej. Du och lillebror är de som jag lever för. Vi tre, vi ska slå oss fria. Vi förtjänar bättre liv än detta, efter allt vi fått gå igenom. Ni är allt jag bryr mej om, hoppas ni vet det. Znövit

Znövit Hjärta Livet

Jag satt där, utanför pendeltågsstationen, tidigt på morgonen och väntade på dej. Du skulle som många andra komma med tidigaste bussen för att åka till skolan. Och jag satt där, med trasig klänning, blod överallt, ovårdat hår och utan skor. Jag hade inte ätit på flera dagar, inte sovit på flera nätter. Men jag satt där. Väntade på dej. Bussen kom, folk började gå av och där var du. Du med ditt vackra leende. Du med ditt svarta hår. Du med kajal runt ögonen. Du med dina fina piercingar. Du med dina trasiga, svarta kläder. Du med ditt underbara skratt. Du med dina busiga ögon. Du som får mig att känna glädje ända in i själen. Du, bara du, och jag väntade på dig. Jag log stort och försökte ställa mig upp för att ge dig en kram, men benen höll inte. Istället för att sträcka ut sin hand och hjälpa mig såg du på mig med avsmak. – Vad gör du här? frågade du med ogillande min. – Jag… jag vill… jag… men… jag förstod inte, vad hade jag gjort för fel. Varför tog du inte upp mej i sina trygga armar, kysste mej på kinden och sa att allt skulle bli bra? Varför smekte du mej inte tröstande över ryggen och sa att du alltid skulle finnas där, som du brukade? Du suckade. – Du kan inte hålla på såhär, fattar du inte det? – Hålla på hur då…? Jag gjorde ännu ett försök att resa mej upp, men även denna gång förgäves. – Såhär! Jag är trött på att du alltid dyker upp som gubben i lådan, ner drogad och sönderknullad! Du måste söka hjälp fattar du väl! Jag kan inte alltid finnas här, jag har också ett liv och tänker inte låta det gå åt helvete på grund av dej! Jag förstod ingenting… Vad hade jag gjort för fel? Mina ögon fylldes av tårar. – Men jag vill ju bara vara med dej… pep jag och såg bedjande på dej. Du skakade sakta på huvudet med besviken min. Precis som du öppnade munnen och tänkte säga någonting började min mage dra ihop sig och jag hulkade. Du förstod vad som höll på att hända och snabbt drog du upp mej, lutade mej med huvudet neråt och höll bort mitt hår medan jag kräktes. Jag skämdes. – Faan asså… sade du och satte dej på gräsmattan. Jag torkade mej om munnen och kröp fram till dej. Du såg på mej och smekte min kind. Jag log.
– Men du… det ordnar sej, eller hur..? försökte jag, men du skakade förgäves på huvudet. – Nej Znövit, det är ju det, det inte gör. Detta måste få ett slut du måste ha hjälp, allvarligt. Jag kan inte hjälpa dig mer. Jag bet mig i underläppen och kröp ihop i ditt knä. Du höll om mej och gungade mig sakta fram och tillbaks. Jag förstod inte. Älskade du mej inte? Men allt det vackra då… du och jag… fanns inte det längre? Du tog upp mobilen och ringde. Jag lyssnade inte på vad du sa, jag var alltför upptagen med att tänka. Efter ett tag såg jag Andreas bil komma körandes mot oss. Jag blev glad. Andreas! Världens snällaste Andreas kom! Han parkerade mitt framför oss och steg ur bilen, gick fram till oss. Jag sträckte ut armarna och försökte än en gång resa mej upp, men icke. Andreas lyfte upp mej och jag slog armarna runt hans hals så hårt jag kunde. – Det ska bli bra nu tjejen, viskade han. Jag log. Sa Andreas att det skulle bli bra så skulle det bli bra. Han bar mej till bilen och lade mej i baksätet. Sedan smällde han igen bildörren och gick fram till dej. Ni sade något till varandra, jag hörde inte vad, han satte sej bakom ratten och startade bilen. Just som han började köra kastade jag mej mot rutan och såg på dej. Du såg tillbaks med tårarna rinnande längs kinderna. Det var sista gången jag såg dej. Varför? Skulle det inte vara du och jag för alltid? Jag älskade ju dej… Älskar dej… Znövit

Mubarik börjar femman

(Detta är inledningen på en bok som jag skrivit. Boken heter "Mubarik och den magiska lådan". Just nu har skrivandet nått till det åttonde kapitlet.)

Mubarik satt på en sten och tittade ut över havet på solnedgången. Solen var rubrinröd och speglade sig i havet. Mubarik var tio år och skulle bara om några dagar börja femte klass på Hallonbergsskolan. Mubarik hade ljust lockigt hår och ljusblå ögon. Han hade också en lillebror som hette Dedrik som var åtta år och skulle börja andra klass på Hallonbergsskolan. Dedrik var hans bästa vän. I skolan hade han inga vänner, men det kanske skulle komma en ny elev till klassen. Snart var sommarlovet slut och han vill inte tillbaks till skolan. Han tänkte på sin plågoande Jack som hade kommit till klassen ett läsår tidigare. Jack var lite äldre än Mubarik. Mubarik visste inte säkert hur gammal Jack var. Han kanske var fjorton eller femton år gammal. Solen var nu på väg ner i havet. Den här sommarkvällen var underbar i Göteborgs skärgård. Denna kväll var mycket speciell för att Solnedgången utgjorde en så vacker färg på havet. Där Mubarik satt kunde man se familjens röda sommarstuga. Hans familj åkte hit så fort de hade sommarlov. Solen sjönk allt djupare ner bakom horisonten. Någonting bröt plötsligt tystnaden. Det var Dedrik som kom springande mot honom. Dedrik hade ett brett leende på läpparna. Han hade ljust brunt hår och ljus blå ögon. Dedrik kom fram till Mubarik och sa – Det är mat uppe i stugan. – Ok men jag är inte hungrig tack ändå, svarade Mubarik. Han tänkte fortsätta att sitta på stenen vid solnedgången i all evighet. Dedrik sprang därifrån. Mubarik följde sin bror med blicken tills han försvann in i stugan. Mubarik började gråta. Han kom och tänka på när han hade blivit storebror. Så stolt han varit då. Det kändes som om Dedrik var den enda vän han någonsin haft. Han hade blivit mobbad ända från första klass. Mubarik längtade efter en kompis som han kunde prata hemligheter med och skratta tillsammans med. Men det hade inte blivit så. Anonym

Mitt kvarter

Jag står och kollar ut från min balkong på 3:e våningen. Det känns som att jag har sett samma hus, himmel och gata i 17 års tid. Jag har funderat mycket på vad det vill säga mig, att vissa saker alltid kommer se likadana ut mitt liv ut.
Jag kollar ner mot gården vid mitt kvarter. Kommer ihåg när jag och dom andra grabbarna var små, vi lekte i parken med pinnar. Vi låtsades att pinnarn var vapen. Morsan sa ju alltid hur farligt det var att vi kunde bli blinda av pinnarna, men jag tror hon sa så för att hon inte tyckte om det vi höll på med.
Det räcker att gå fyra år tillbaka, jag gick i mellanstadiet. Det var på den tiden gussar rörde sig i mitt huvud hela tiden. Men då var det slut på pinnkrigen i parken. Istället kom flickorna i första hand, jag kommer ihåg vi kunde sitta där hela dagar utan att bli trötta. Dom stunderna vi hade i parken kände jag mig lycklig nästan hela tiden. När jag tänker tillbaks på dom lyckliga dagarna känns dom som en kniv hugger mitt hjärta. Men nu har ja vänt mig om och kollar mot husen i Hagalund. Det är vackert. Men jag tror ja går ut nu för att fälla en tår och tänka på alla dessa år. Arnold

Brorsään!

Jag minns den kristallklara vinterdagen som igår. Jag vaknade helt förstörd efter att ha fått i mej så mycket skit kvällen innan. Men ändå mådde jag bra, en känsla som var livsfarlig och fett overklig. Kanske vare för drogerna eller för brorsän som följt mej dag efter dag så länge. Som alltid fanns där o skyddade i tröstade. Jag hade ett hem, en mor som bad sin dotter att stanna. Men jag såg inte ens på henne, vände mej och flydde med hennes tårar bakom ryggen. Till brosän och drogerna följde jag istället vägen utan gränser. Jag har ett fett starkt minne som jag aldrig kan glömma. Du och jag brosän sov i en tunnel långt nere i sthlms tunnelbana. Jag frös så men du värmde min kalla själ. Du grät för första gången, du öppna ditt lessna hjärta för mej. Du som var den kallaste, hårdaste jag nånsin träffat. Men ja förstod fett långt innan att du måste vara den trasigaste kille på jorden. Du vet att jag aldrig ville lämna dej. Jag visste att du aldrig skulle klara dej, men jag var tvungen att gå. Att fly från dej för jag vet att jag har den chansen du aldirg kan få brosän. Därför gick ja, jag vet inte om du finns på jorden idag. Men var du än finns på jorden eller i himlen, så kommer du alltid att finnas i hjärtat nu och hela vägen ut…
Lelliis

Mobbad och besviken

Jag vaknde tidigt en morgon, det var runt julen -01. Jag låg och stirrade i taket ett tag innan jag orkade ta mig upp ur sängen. När jag kände mig lite piggare klev jag upp, tog min handduk och gick in på toaletten. Innan jag klev in i duschen stod jag länge framför spegeln och tittade noga på min kropp. På senare tid hade jag gjort det väldigt ofta. Mitt komplex för min kropp hade vuxit så otroligt mycket på en kortare tid. Jag blev mobbad i skolan för att jag var tjock, det gjorde att jag skämdes väldigt mycket för min kropp. Min Själ skrattade jämt och var glad, medan mitt inre bara skrek om att få hjälp. Att bli kallad tjockis och fetto i skolan varje dag gjorde att jag tappade intresset för skolan rätt så fort i mellanstadiet. Jag visste att en tjej i min klass gått ner väldigt mycket i vikt. Hon tipsade mig om hur. Hon kräktes upp maten hon åt. För mig lät det farligt, för så mycket visste jag i alla fall att man måste ha mat för att kunna leva. Men allt eftersom så började jag fundera mer och mer på om det kanske skulle funka för mig med. Så småningom testade jag också. Då visste jag inte att det skulle komma att förstöra mitt yttre och inre extremt mycket. Jag slutade äta frukost och efter varje måltid så var jag alltid ”kissnödig”. Men i själva verket så låste jag in mig på toa för att ta bort det som fanns inuti mig, något som jag inbillat mig gjorde mig fet. I början när jag körde ner fingrarna i halsen gjorde det ont, och det kom inget alls. Men när jag gjort det i några veckor, så började jag vänja mig vid smärtan, och maten började också komma upp. Allt var så bra, för det var ingen som misstänkte något, och jag själv började känna mig lättare. När det gått ett halvår började mamma konfrontera mig. Hon undrade varför jag alltid gick på toaletten efter maten. Jag försökte slingra mig undan. Hon undrade också hur jag kunnat gå ner i vikt, så mycket som jag äter. Även där hade hon en träff på min svaga punkt att inte kunna ljuga. Jag gjorde allt för att hon inte skulle se igenom mig. Det lyckades inte. Mamma påstod att hon känt lukten av mina spyor på toa. Hon hade alltså gått och kollat efter jag varit på toa. Några spyrester kan hon inte ha hittat för jag skurade alltid toaletten skinande ren efter mina toabesök. Hon kunde aldrig bevisa att det var som hon misstänkte. Jag mådde bra, jag blev inte längre mobbad i skolan. Det första halvåret gick jag ner ca 10 kg. Min tidigare vikt låg på 75-80 kg. Nu hade jag tagit mig ner till 65 kg. Det jag inte insåg då skulle hända, var att jag skulle bli svårt sjuk i anorexibulimi, och behöva äta medicin varje dag för att min kropp och mina organ ska orka med dagen. Sommarlovet till sjuan -02 flyttade jag med mamma och syrran till Kumla. Till en början fick jag och syrran bo hos farsan. Mamma ville ha lite tid för sig själv när hon packade ihop grejerna i lägenheten i Linköping. För mig var det ju ett bra tillfälle att fortsätta min så kallade bantning. Pappa jobbade hela dagarna och lämnade mig och syrran själva. Jag åt ingenting. Jag kunde ta en knäckemacka ibland, men det kom upp lika fort.
Tiden gick och sommarlovet var snart över, och jag skulle börja mitt första år på högstadiet i Kumla. Två veckor innan skolan började så träffade jag en kille, Nicklas. Vi skulle komma att hålla ihop i två år. Nicklas var 15 år och bodde i Umeå. Han var min Första stora KÄRLEK. Han visste inget om min bulimi när vi träffades. Det tog en väldigt lång tid innan han fick veta det överhuvudtaget. Skolan började och jag trivdes jättebra. Alla var schyssta. Jena hette en tjej jag började att umgås med. Vi gjorde allt ihop. Jag började också att umgås med ett gäng killar. Johan, Peter, Albin, Abbe, Kauka och Malle. Vi gjorde också en jävla massa roligt ihop. Alla dom fanns alltid vid min sida om det var något. Dom ställde alltid upp om det var bråk med något. Ingen av dom visste att jag var sjuk. Jag sa det aldrig själv heller. De började fatta själva när de såg hur mycket jag rasade i vikt på en vecka. Jag kunde gå ner 5-6 kg på så kort tid. När mamma flyttat alla grejer från Linköping till Kumla, så var dags att flytta mina grejer också från pappa hem till henne. När jag kom hem till mamma hade vi inte träffats på ca 2 månader. När hon såg mig började hon gråta. Hon bara skrek rakt ut ”var fan har du tagit vägen? Är det ingen som märker något förutom jag?” Jag minns allt så tydligt. Jag tittade ner på mig själv, jag visste att jag gått ner mycket i vikt, nu vägde jag drygt 55 kg. Men jag tyckte fortfarande att jag var fet. Jag fattade inte vad hon menade när hon sa att jag var smal. Jag insåg inte hur sjuk jag var på väg att bli. Mamma tog kontakt med pappa och skällde ut han för att han inte ser vad som händer. Sedan ringde hon till skolsköterskan och bad om hjälp. Mamma och hon bestämde att jag skulle komma till henne en gång i veckan och väga mig. Min vikt fortsatte att rasa. Julen -02 flyttade mamma tillbaka till Linköping. Anledningen var väl att hon och syrran inte trivdes så bra i Kumla, och mamma tyckte att jag förändrats en massa sen vi kom till Kumla. Jag hade börjat vara ute och göra en massa skit, som inbrott och jag drack mycket också. Men jag ville inte tillbaka till Linköping, jag trivdes så bra i Kumla. Jag ville vara kvar hos min pappa. Så blev det också. Resultatet med att bo kvar där visade sig inte vara så bra. Jag skolkade varenda dag. Jag sket i att gå till skolsköterskan. Efter ett halvår hos pappa, så vägde jag inte mer än 40 kg. Pappa märkte inte att jag var så liten nu. Han blundade för vad han såg.
Socialen hade blivit inkopplad pga vårdnadstvisten mellan mamma och pappa. Dom ville inte släppa taget om mig. Men det var inte pga anorexin utan pga mitt skolkande och drickande. Mamma träffade jag inte förrän på sommaren -03. Hon blev inte glad över vad hon såg. Det fanns inget kvar av mig. Det var bara skinn och ben. Själv så såg jag inte det. Men jag vet att folk i min omgivning var bekymrade. Mina polare i plugget var alltid på mig och ville trycka i mig mat, men jag vägrade äta. Lärarna i skolan försökte alltid också få mig att äta lunch, men det vägrade jag också. Men ändå var det ingen som gjorde något. Ingen kontaktade någon ätstörningsklinik, jag blev inte inkallad att kolla mina värden i kroppen. Mamma försökte få folk att fatta att jag var sjuk, men det var ingen som lyssnade. Hösten -03 flyttade jag hem till mamma igen. Då vägde jag inte mer än 36 kg. Alla som inte träffat mig på lite mer än ett år i Linköping, kände inte igen mig. Jag kunde lika gärna ha sagt att jag var någon annan. De som mobbat mig i låg- och mellanstadiet kom självmant och bad om ursäkt. Jag vet inte, men jag vill inte att de ska känna skuld. Vi var ju bara små barn då. Även fast deras ord och viskningar bakom min rygg är en av anledningarna till att jag är sjuk idag, så vill jag inte lägga det i deras händer. Om någon istället gjort något när mamma ringt runt och försökt få läkare att förstå att jag var svårt sjuk så kanske jag inte hade behövt alla provtagningar och mediciner idag. För det är så det är, tar jag inte min medicin, så klarar jag inte av dagen.
Soffan -89

Amy’s första amfetaminrus

Mobilen piper. Jag läser av displayen: Nytt SMS-meddelande tryck OK för att läsa. Meddelandet kommer från Amy. Amy är liksom jag intagen här. Hon för psykisk ohälsa i största allmänhet som yttrar sig ibland annat hörselhallucinationer, svåra tvångstankar, självskadande beteende och depression. Jag själv för drogmissbruk och en luddigt förklarad diagnos av antisocial personlighetsstörning som blev min intagningsbiljett till hemmet. Förklaringen till diagnosen baserade sig på att jag en gång slog sönder en lägenhet som jag hade fått låna av soss och att jag efter en väldigt intensiv och hätsk diskussion med min morfar knuffat omkull densamme. Meddelandet lyder: Personalen har lagt sig… Ta med grejerna & möt mig i källaren 23:00/ Amy. Tidigare under dagen har jag varit och fixat sprit och amfetamin som jag tänkt ska vara bara till Amy och mig denna kväll. Strax innan 11-slaget börjar jag plocka fram drogerna ur mina välplanerade gömmor jag tar även med en tesked och papper till amfetaminet. Min puls är väldigt hög när jag tassar ned till källaren med spriflaskan i hand och amfetaminpåsen i byxfickan. Allt talar för att nattpersonalen sover och knappast uppfattar vårt tassande i huset. Tanken på att så kanske inte är fallet skrämmer mig. Till ljudet av trappknarr repeterar jag i mitt inre den ursäkt jag tänkt ut utifall att nån personal plötsligt dyker fram och frågar vad jag gör där klockan 11 på kvällen hållandes en pet-flaska med en transparent vätska. När jag väl når fram till det rum i källaren som vi tänkte begagna känner jag mig oerhört lättad och glad över attt få se Amy sitta där i mörkret på golvet intill väggen med en massa brinnande stearinljus bredvid sig. Jag slår mig ner intill henne. Tog du med amfetaminet frågar hon. Ja, jag har det här i fickan. Amy har med sig två koppar och läsk för att blanda spriten med. Jag bad henne att blanda varsin drink till oss medans jag gick in i tvättutrymmet för att med hjälp av lyset där dela upp amfetaminet i två lika stora bomber, alltså amfetamin inslaget i papper som tas oralt. Om någon ur personalen skulle komma in nu skulle jag slängt det vita pulvret på golvet mot allt vitt tvättmedel som ligger utspritt där och påsen har jag redan gömt i min tvättkorg där, allt för att minimera upptäcksrisken för amfetaminet. Försiktigt fördelar jag det vita pulvret i pappersdukarna så de innehåller lika stor mängd sedan viker jag dom så det ser ut som vätskedroppar. Jag går in till Amy med amfetaminbomberna. Jag sätter mig åter bredvid henne och börjar instruera henne hur hon ska svälja bomberna vi sköljer ner dem med spritdrinkarna. Jag vet vad som väntar med denna amfetaminblandning. Jag vet att den är ett skönt rus då jag testat den för några dar sen. jag är mycket nöjd och förväntansfull. Så börjar karusellen och vi sitter och pratar mycket energifullt i sju timmar. Alkoholen har vi druckit upp, men amfetaminet funkar som en antidot mot den och vi känner oss inte ett dugg trötta. Vi är så klarvakna och energifyllda genom natten och inne i snacket att vi glömmer av tiden. Klockan 7.00 öppnar sig dörren till vårt utrymme, vi är i nedstigningsfas från ruset och känner oss illa till mods när vi tvingas till möte med personalen. Har ni tagit droger? frågar de. Nä! Vi har bara druckit lite, protesterar Amy med en mycket tung och ångestladdad andning.
Sanningen är så uppenbar. Situationen är mycket pinsam och ångestfylld tycker jag. Alejandro

Första gången

Första gången blod blev min trygghet och vän var jag bara 10 år. Första gången jag smekte fram blodet med glas. Jag minns det väl. Jag minns alla bråk alla ord alla hårda tag i min kropp. Jag minns den trasiga familj vi var. Innan hade jag bara rispat mig med nålen och känt smärta men nu blev det blod. Jag satt bakom en fåtölj i mitt rum. Saker låg utspridda över hela golvet efter bråket. En krossad ram låg bredvid mej, jag skar mej på glasbiten. Inte med flit. Det blev ett litet sår på min fot. Det gjorde ont, men känslan var mer än obehaglig. Den var skön, lättande och jag kände att jag kände smärtan. Jag bråkade ju bara med min familj, dem sa att det var jag som ställde till det när jag inte lydde. Och det var ju sant. Jag lydde ju inte mammas eller hennes mans regler, jag bara käftade emot och skrek åt dom. Och då blev det bråk, hårda tag och skrik. Skriken var alltid värst. Så mycket sanning. Att jag var värdelös, äcklig och bortskämd. De menade att medans mamma låg i sängen med migrän och reumatism och depression förstörde jag genom att bara finnas. Varför bråkade jag. Jag fick ju kläder och mat och är man inte glad över det, ja då är man bortskämd. Men när jag satt där med glas i foten upptäckte jag blodet det var varmt och behagligt, till och med vackert. En härlig underlig känsla spred sej i kroppen när blodet klibbade mot mina ben. Jag tog upp en skärva från ramen och satte den mot armen och smekte fram mer trygghet. Efter det har det fortsatt i fyra år. Men glas har bytts ut mot knivar och knivar mot rakblad. Ett slags beroende utvecklades och små sår blev djupa gapande och ett sår blev fyrtio. Tillfällena blev också oftare. Från början när jag tyckte att jag förtjänade ett straff. Sedan när jag var ledsen och arg och besviken och till slut till och med glad. Det blev från en gång i månaden till en gång i veckan till en gång om dagen till hela tiden. Och inte förrän nu efter min 7:e placering har jag fattat att det aldrig hjälpt mej. Att det bara straffat mej. Vad har jag fått ut av det? Tjocka fula ärr, blodiga lakan, placeringar, BUP. Just det ingen hjälp! Och det är inte värt det längre. Jag behöver inte blod eller djupa sår för att må bra. Jag behöver inte skära sönder mina armar eller mina ben för att få trygghet. Jag behöver en familj som älskar mej en trygg miljö och stöd. Sen behöver jag bara bevisa att jag klarar det så kommer det gå lättare. Debbie

En sorglig saga

Det var en gång en flcika som bodde med sin familj i ett fint hus. Flickan var då jätteglad. En gång när flcikan hade varit med en kompis så gick dom in på Internet och träffade en jättesnäll kille tyckte flickan. Sen ringde killen till flickans mobil och dom bestämdes för att träffas. Så dom träffades i byn där flickan bodde. När flickan träffade den snälla killen var han inte så snäll längre. Han ville ”mysa” som han sa. Så flickan och pojken ”myste” en liten stund. Sen gick flickan hem. Efter några dagar ringde flickan till pojken och så träffades dom igen och ”myste”. Efter några veckor när flickans mamma fick reda på att flickan träffade en kille så ringde hon polisen för att killen var 18 år gammal. Efter några veckor träffade flickan en ny kille som hon tyckte synd om efter ett tag upptäckte nu mamman att han var 19 år gammal. Hon ringde därefter polisen en gång till och anmälde detta. Efter det kom polisen och hämtade flickan. Efter det ville inte flickan bo hemma längre. Efter några dagar när flickan hade bott på bup så fick flickan flytta till en familj men i skolan där blev flickan retad och mobbad. Så flickan fick flytta hem igen. När flickan då bodde hemma träffade hon en ny man och ”myste” lite grann. Efter det fick flickan åka till bup igen och bo där några dagar. Efter några veckor när hon varit där på utredning så rymmer hon när hon far hem på permission sedan får flickan flytta till en annan familj som bodde 65 mil hemifrån. Därifrån rymde flickan ett antal gånger. Efter ett tag börjar flickan sköta sig och fick då åka på semester med sin familj till Stockholm och när som övernattade i Uppsala på hemvägen så rymde flickan igen. När hon efter några dagar gick till polisen så fick hon åka till sitt första §12-hem, en akut och utredningsavdelning. Idag så sitter flickan på ett §12-hem. Hon bor nu på en behandlingsavdelning 135 mil hemifrån och fick benämningen skolproblem och rymningsbenägen. Hon saknar dessutom sin mamma jättemycket. Det sorgliga är att idag är flickan bara 13 år och var 12 år när allting hände. Ribban 5

En sommarkväll

En sommarkväll, ute med kompisar. Vi hade varit på badhuset. Nu börjar det att bli kallt, på väg hem med grabbarna får jag ett samtal. En låg djup röst sa förlåt. Jag fattade inget… förlåt för vad? Frågade jag. Det var min flickvän. Jag hörde henne snyfta, så jag blev orolig. Jag frågade ”vad är det gumman”? Kalla mig inte för gumman, inte efter det jag har gjort mot dig svarar hon. Jag stannade till och kände hur blodet i mig rusade. Jag förstod vad hon menade, jag försökte få fram några ord. Eftersom mina grabbar kollade på mig och då ville man inte visa hur ledsen man kände sig, så lade jag på telefon. Jag sa till grabbarna att det var morsan som behövde hjälp hemma. Vi sa hejdå och jag åkte hem med en kompis moped. När jag satt där på moppen kände jag hur magen knep ihop sig och mina tankar bara flög runt. Det var bara en fråga som snurrade runt i mina tankar. Hur kunde hon göra så, hur kunde hon utsätta mig på det sättet? Hur kunde hon vara otrogen? Jag trodde att vi hade det bra, men nu när allt rasar allt vi byggt upp. Låg i min säng och kände hur jag tappade andan, för jag älskade henne och jag gör det fortfarande.
b-Boy

Mitt liv!

Det började med att min mamma & pappa fick mig när dom var 17 år, och dom var lyckliga över att dom hade fått sitt första barn. Jag hade det jättebra alla ställde upp för mamma & pappa, och dom var ju fortfarande unga och dom ville ju festa och så då ställde min mammas farmor upp, jag hade det bra hos henne, det enda jag kommer ihåg var att jag jämt fick tuggummi och glass.
Men när jag vart 2 år så dog hon jag kommer ihåg att jag var på sjukhuset med min mamma och låg där och jag tittade på henne och sa Elise vakna men min mamma sa Caroline hon är död hon vaknar aldrig mera igen. Då började jag vara hos min mormor hon hållde på med droger och shit men när jag kom var hon helt ren jag fick massa med saker av henne men sista dagen jag såg henne var på min födelsedag den 12 oktober jag fick en snäcka av henne som jag fortfarande har kvar. År 97 knarkade hon ihjäl sig hon orkade inget mer. Sen hade jag min morfar han hållde också på med knark och shit så år 2000 var han mördad då gick jag i 1:an och jag älskade min morfar över allt annat på jorden det enda minnet av honom är ett halsband av guld i mitt namn. Sen var jag mycket hos min farfar & farmor och dom lever än men jag pratar typ aldrig med dom kanske 5 gånger om året och år 98 kom min syster jag vart stolt att jag hade en syster hon skulle heta Cornelia. Men då började helvetet hon fick all uppmärksamhet och det var jag inte van vid så jag började ta saker hemma så att jag skulle få uppmärksamhet. Men tillslut fick jag prata med min mamma och pappa själv och då sa jag vad jag tyckte och tänkte. Och dom lovade att förbättra sig men det var ingen förbättring det vart bara värre nu går jag i 7:an och sitter på en P12 och hatar mitt liv har varit här 2 gånger det här är den andra gången och första gången var ett rent helvete och när jag fick åka hem så fick jag LVU i hemmet och det klarade jag inte av så jag fick åka tillbaka så nu sitter jag här, lämnad & övergiven komihåg att ta vara på livet.
Caroline