Vinnarbidraget

Armbandet

Jag står i trappan utanför lägenheten. Signalen hörs i hela trapphuset när jag ringer på. Min mormor öppnar. Hon ser glad ut för att jag har kommit. Jag ler mot henne, och vet att jag ser oskyldig ut. Jag tycker synd om henne.

Jag går in i lägenheten och tar av mig jackan och skorna. - Vill du ha något att äta? frågar mormor, och jag tackar ja. Efter maten smyger jag in i hennes sovrum. Morfar är inte hemma så jag vet att det är lugnt. Jag letar i en nattygsbordslåda, öppnar en ask och hittar ett fint guldarmband. Det är säkert värt mycket, är det första jag tänker. Det är brett och ganska tungt. Jag känner skuldkänslorna men skjuter snabbt bort dom och lägger det i fickan. Jag går mot dörren och ropar hejdå. - Vänta! säger mormor och jag känner att jag blir nervös. Här får du 20 kr, säger hon. Köp en glass för dom. - Ja det ska jag göra, säger jag men tänker att det antagligen blir något annat. Jag känner skulden när hon tittar på mig. Jag ler mot henne och går iväg. Jag vet att jag aldrig kan få så mycket pengar för armbandet som det är värt för henne.

En bit bort träffar jag min vän, som bestämt. Jag visar armbandet och vi blir glada, för vi vet att vi kommer att få pengar så det räcker för det. Vi går och säljer det där vi brukar sälja guld och kommer ut med ungefär 1000 spänn. - Fan, säger jag. Jag trodde vi skulle få mycket mer för det! Men vi har iallafall pengar. Vi sätter oss glada på våra cyklar, för vi vet vad som väntar. Det som vi alltid gör. Det som styr våra liv. Vi cyklar snabbt, vi vill ha det nu. Snart ska vi slippa smärtan och skuldkänslorna. Jag har inte kunnat sova på hela natten på grund av alla krypningar och all smärta i kroppen. Abstinensen har växt ännu mer under morgonen men snart är det över. Problemen är över. Min vän springer upp till lägenheten där vi ska köpa vår lycka. Han tar tid på sej. Efter bara 10 minuter tycker jag att det har tagit för lång tid och ringer till honom. Men då kommer han. Jag frågar om det har gått bra och han ler mot mej. Vi sätter oss på cyklarna och vi nästan flyger ner mot torget.

När vi kommer till torget går vi in på ”uteliggar-toaletten”. Där inne luktar det fränt av piss och golvet är helt sunkigt och blött. Snabbt fram med foliet. Jag rullar ett folierör medans han lägger heroinet på en foliebit. Jag sätter röret mot läpparna och han eldar med sin tändare under foliet. Sakta rinner heroinet och jag fyller mina lungor med röken. Sen tänder jag en cigg och tar ett bloss. - Ge mej vanilj-colan, säger jag. Jag låter hes för jag håller fortfarande inne röken från jonket och ciggen. Jag gillar inte smaken så jag tar en klunk läsk så att det inte smakas så mycket. Sen blåser jag ut röken. Nästan genast känner jag lugnet, värmen, komma. Vi turas om att dra bloss och jag önskar att det aldrig ska ta slut. Jag njuter så mycket jag kan av varje sekund.

När det är slut måste jag sticka hem. Vi står på busshållplatsen och jag kramar om honom. - Jag ringer dej imorgon, säger jag. Ha det bra! Sen går jag på bussen. Jag tycker busschauffören kollar lite konstigt på mig men det bryr jag mig inte ett dugg om. Jag sätter mig längst bak. Jag brukar sätta mig där så att jag slipper träffa någon jag känner. Orkar inte konfrontera någon. Efter ett par minuter så börjar redan tankarna snurra. Hur ska jag få tag på pengar imorgon? Och på ett par sekunder är alla problem tillbaka igen. Och jag undrar, är det verkligen värt det…?
Alexandra