Långa texter

LiLlMaRrE

För lite mer än fjorton år sedan föddes jag. Då var jag liten och snäll. Min mamma, min bror och min pappa bodde då tillsammans. De var lyckliga och var sambo. De skrattade tillsammans och grät tillsammans. När jag var ett år gammal, blev allt katastrofalt mellan mamma och pappa. De flyttade isär. Det var lite tråkigt. Jag blev väldigt ledsen. Min bror var också väldigt ledsen. Vi flyttade fram och tillbaka mellan dem. Det var lite tråkigt. Min pappa körde en buss hit och dit. Jag och min bror Kaj fick följa med ibland. Det var väldigt roligt. Vi slapp vara på dagiset. När jag kunde gå började jag och Kaj leka lekar där man sprang runt i huset. Det gick bra tills jag slog mitt ögonbryn i frysen. Det började blöda och jag fick sy. Det var höger ögonbryn. När vi var hos våran farmor ”meckade” vi med hennes bil. Det var riktigt roligt. Farmor tog ett foto på oss när vi städade hennes bil. Det var ganska skojigt. I en insjö bara 10 minuters promenad därifrån brukade vi bada. Det brukade vi göra varje dag. När jag var 5 år gammal hade min pappa ont i huvudet hela tiden. Ipren och alla andra värktabletter funkade inte. Farmor och hans tillfälliga tjej sa att han skulle åka in till sjukhuset, men han ville inte. Efter ca en månad åkte han till Lunds sjukhus. Där fick han göra en massa prover. Till slut fick han reda på att han hade en hjärntumör. Han fick läggas in. Han var där till den 17/11-96. Då dog han. Vi grät i flera veckor efter det att begravningen var. Alla grät. Efter en eller två månader träffade mamma en ny kille. Mickael. Jag gillade han i början, efter ett tag märkte jag att han inte var bra för oss. Han började dricka på vardagarna. Det var väldigt jobbigt. Jag ville inte att han skulle göra det så jag berättade det för min mamma. Hon visste inte vad hon skulle göra. Mickael blev lite våldsam när han hade druckit. När mamma testade ringa honom på mobilen så svarade han inte. Jag, Kaj och mamma blev väldigt oroliga. När jag började i skolan gick det bra till en början. När jag började femman i en ny klass märkte jag att jag var lite mindre bra än de i min klass i engelskan. Jag började skolka från engelskan. Sen när jag började sexan fick jag börja i en ny klass igen =(. Det var inte heller så roligt. När min bror flyttade så började jag skolka. Jag gick till fel folk. Det var inte bra det heller. När jag började skolka träffade jag nytt folk som jag aldrig hade lagt märke till. Bland annat en del folk som rökte och drack. Jag fick bra kontakt med dem. De kallade mig ”vännen”. Nu när jag tänker tillbaka så var jag inte någon vän till dem. Utan jag var en bra person som var lätt att lura. De lånade cigg av mig. Till slut så gav de mig en hemmarullad cigg. Jag blev lite konstig. Jag blev väldigt glad. Det kändes som att jag flög. Just i det ögonblicket tänkte jag inte. Dagen efter ville jag ha mer av de hemmarullade ciggen. Jag visste hela tiden om att det var knark. Jag visste det. Jag var en idiot. Socialen kom till mig och jag blev lite ledsen när vi satt på mitt första möte i skolan. Jag blev ledsen. Socialen sa att jag inte var i skolan varje lektion. Det var ju sant för jag var ute och rökte. Jag berättade för dem vilka som gav mig och de fick skiten för det men jag blev som jag blev efter det. När jag slutade sexan fick jag bättre närvaro. Jag kämpade, men när jag skulle börja sjuan blev det katastrof. Jag hade flyttat till en jourfamilj. Det var en jobbig tid. Min mamma och jag stod varann mycket nära. Jag stack alltid hem till henne när jag hade träning. Hon tyckte att det var roligt att jag kom till henne, tror jag. Jag vet inte 100% om hon tyckte att det var roligt att träffa mig. Den 1/11 flyttade jag till en fosterfamilj. Det var jobbigt. Det var en helt ny familj som jag inte kände. De var trevliga men jag var en idiot. Jag skötte skolan den första veckan men sen blev allt bara värre. Jag ville vara hemma och jag ville sova i min säng. Det var det jag ville göra hela tiden. När jag kände folket på den nya skolan så blev allt fel. Jag fick en dålig vän. Hon fick mig att missköta skolan. Det var inte bra folk jag träffade. Efter ett tag så rymde jag från min fosterfamilj. Socialen blev galna. Sista gången jag rymde drack jag ganska mycket. Jag hade 1,5‰. Det var mycket för att heta Lillmarre. Jag hade aldrig druckit så mycket. Jag var så full att jag knappt kunde gå på mina ben. Jag skulle ta mitt liv kommer jag ihåg. En bil körde nästan på mig. Jag ”badade” i en kanal. Det var kallt. Jag hade 34,5 i kroppstemperatur. Det var ganska lite. Chella hjälpte mig. Hon ringde snuten. Jag vet varför hon ringde. Hon ville att jag ska må bra. När jag blev hämtad av polisen så började Chelle gråta. Hon ville följa med. Jag visste inte att hon brydde sig förrän då. När jag kom till sjukhuset gjorde de man brukar göra när man är på sjukhuset. Sen vaknade jag klockan nio och då blev jag lite chockad av att jag var där. Jag drack ett glas OBOY. Det var gott. De ville att vi skulle åka till BUP. Det gjorde vi. De la in mig. Det var hemskt. Jag var där från den 19/11-04. Oj va tråkigt det var där. Vi spelade bara kortspel. Vi fick vara uppe till klockan 11. Det var roligt. Sen kom jag hit. Till Hällen. Den 21/11-04 klockan 17.30. Jag var trött. Jag hade suttit i en bil i fyra timmar. Det var det jobbigaste. När jag kom gjorde de man gör när det kommer någon ny. Jag var på rummet jättelänge. Jag åt inte när jag kom. Jag åt inte frukost, men tillslut tog hungern över. Jag åt lunch. Det var gott. Jag hade inte ätit på ett dygn. När jag kom hit träffade jag en massa folk. Jag kommer inte ihåg vilka som jobbade men de var ganska trevliga. Jag har aldrig suttit på isoleringen. Det är hemskt där. Vi spelade innebandy på eftermiddagen. Jag fick höra av många att jag var bra. Det är jag. Jag tycker att jag ska spela lugnt. Jag hade ett väldigt svängigt humör men nu har jag lärt mig att behärska mig. Nu kan jag spela lugnt. Nu när jag har fått öppna former så får jag gå ut. Nu har jag börjat trivas fast jag ska inte göra det. Jag har börjat spela fotboll i Kungälv. Det är det roligaste jag vet. Jag hoppas att jag kommer hålla kontakten med de jag spelar med. De är roliga. Jag spelade match igår vi förlorade men jag och laget skrattade när vi gick av planen. Jag var så roligt. Jag lever för att spela fotboll. Jag har stora talanger! Tack Hällen! Lillmarre

Vår strid, prolog.

En bok om de mentala rasernas harmoni. Denna bok handlar om det enda rättvisa sättet att dela upp människors rastillhörighet. De olika mentaliteterna delas upp i olika raser som särskiljer de ointelligenta impulsiva från de intelligenta och framgångsrika. Dessa raser har ingenting med etnicitet att göra utan med olika mentala tillstånd. I denna bok kommer vi att ta avstånd från olika religioner och andra påhitt och ologisk fakta. I denna bok kommer vi även att påvisa ett vetande
om dessa mentala tillstånd.

”Alea iacta est, Överrasens tid är kommen!” (Julius Caesar, Lucas och Gabriel)

”Den tid skall komma då överrasen skall REGERA!” (Lucas och Gabriel)

Rasernas Harmoni

Överrasen, det högre tillståndet (Överrasus Allsmäkticus) Underrasen, det lägre tillståndet (Underrasis) Extrem underras, det underlägsna tillståndet. (Extremus underrasis)

 Underras är en beteckning för alla de olika typerna av underraserna. Den extrema underrasens tänkande ligger på en extremt låg nivå, därav dess beteckning extrem underras.

Underrasens tänkande och otänkande Underrasens tänkande och otänkande är outgrundligt. Underrasens tänkande går ut på ologik och form före funktion, design före effektivitet och moral och heder före uppgiften. Detta underras tänkande förstör ett samhälles effektivitet, ställer till oreda och kaos för människor i det och omkring det

Exempel: Underrasobjektet ringer och sjukanmäler sig pga. att objektet ifråga har lovat ett annat objekt att utföra en inadekvat uppgift.
resultat: Högsta effektivitetsnivån kan ej uppnås, kaos och oordning har skapats som resultat av att underrasobjektet har felat.

Dess beteende grundas på ologiska sociala normer och moral. Underrasen kan både vara extremt självisk och ha extremt med empati, det saknas helt enkelt den balans som behövs för att utföra en uppgift.

Exempel 1: Underrasobjektet är egoistisk, låter bli att hjälpa andra objekt och förstör även för andra objekt för objektets egna vinning.

Exempel 2: Underrasobjektet med empati. Objektet kan riskera flera objekt för att kunna rädda färre objekt.

Den extrema underrasens impulsiva tänkande Den lägsta och mest extrema av alla rasgrupper. Det finns olika typer av extrem underras. De här de olika typerna:

Huvudgrupp: Extremus underrasis

Undergrupper: Extremus impulsivus underrasis dampus Extremus underrasis feldiagnosis kopiaticus Extremus underrasis feldiagnosis ofelbaricus

Sympton: Extremus underrasis 1) Är avvikande från både Överrasen och underrasen. 2) Har speciellt beteende och sätt. 3) Lägre intellekt.
4) Ologiskt och förvirrat beteende.

Extremus impulsivus underrasis dampus 1) Extrem impulsivitet 2) Bankar slår på saker impulsivt 3) Oorganiserat tänkande 4) Oförberedda kroppshandlingar 5) Högljudd och för oväsende

Extremus underrasis feldiagnosis kopiaticus 1) Försöker ”härma” överrasen
2) Skryter, ljuger och överdriver 3) Försöker härma andra enheter

Extremus underrasis feldiagnosis ofelbaricus 1) Anser sig ofelbar 2) Rättar andra 3) Kan ej erkänna sina misstaganden 4) Extremt egocentrisk
Lucas och Gabriel

En riktig krigare

Detta är historien om en riktig krigare, ingen hjälte som Herkules eller maktgalen fascist som Bush och inte en som terroristen Bin Ladin. Ändå är det många som ser honom som det ena eller det andra eller allt på samma gång. Förorten är kall, smutsig och grå som vanligt. Grafittimålningarna hjälper inte. Alla som bor här ser ut som döden men av olika anledningar. På en del lyser hatet rakt igenom, andra är bleka och rädda, en del är sorgsna efter allt de mist på grund av krig och liknande och en del är så sönderpundade eller fulla att man nästan skulle kunna tro att de faktiskt var döda om det inte varit något mummel, grymtande eller ryckning från dom. Zeros är van vid alla gråa höghus och alla blodiga dödskamper. Hans område är det enda han har kvar att kämpa för. Det var här han föddes och det var väl här han skulle dö. Men han var för stolt för att låta en liten snorvalp ta över. Det enda han kan är att slåss och det här är väl enda stället han hör hemma på. Han är känd bland alla för sin stolthet och för hans instinkt kallas han Killer. Nu var det rätt lugnt i hans område eftersom alla visste vad som hände om man råkade vara i närheten av hans kvarter. Det skulle antagligen vara sista gången de gjorde ett misstag. Den enda Zerso kunde umgås med var Keff, en gammal spinkig pitbull som var halt och full med löss. Skillnaden mellan Keff och Zeros var att Keff alltid varit en ”gatujycke”. Zeros hade en gång haft en ägare… Angelica var 16 år och gick på Angeredsgymnasiet där hon sysslade med sin stora passion sång/rap. Det var efter att hon skulle hem till sin pojkvän Menzor i Hammarkullen som hon börjat tänka på sin lilla Nuffe igen. Menzor hade sagt till henne att inte visa sig rädd för alla lösgående hundar i området, då var hon trygg. De flesta hundar var ingenting hade hon tyckt, men det fanns två pitbullar på Menzors gård. Den ena var väldigt ful och skräckinjagande trots att han var halt, den andra var så troligt vacker trots hatet som lyste i ögonen. Han såg ut att vara en som ofta var i bråk men trots det såg han väldigt stolt ut. Hundarna hade snabbt börjat morra och gå emot henne med hat som lyste ur ögonen. Plötsligt hade något mjuknat i ögonen på den stolte hunden och han gick tillbaks till svalen han kommit från. Den fule vände också när han såg den andre vända om. Det var då hon såg det, det trasiga örat. Det kunde inte vara… Eller?! Det var omöjligt… Angelica hade bara varit sex år när hon hittat den söta valpen på Angeredstorget. Det var höst, kallt och regnet öste ner. Angelica var på väg hem efter att ha hälsat på sin mormor. Hon hade hört någon gny och i ett hörn låg en liten valp. Efter mycket tjat hade Angelica lyckats övertala sin mamma att ta med valpen hem och sen sätta upp lappar om en upphittad pitbullsvalp. Om inget efter tre veckor hört av sig skulle Angelica få honom. Han var brun med tigerränder, ett brett huvud och såg stolt ut. Hon kallade honom Nuffe eftersom han åt och grymtade som en liten gris. Det var dom två varje dag och hon brukade säga att det var ”Me and you against the world”. Ingen hörde av sig så Angelica fick honom. Hon hade aldrig varit så lycklig i hela sitt lilla liv. Men!
”…om han någon gång skulel visa sig opålitlig eller hugga någon, han är ju trots allt en pitbull… åker han ut! Uppfattat?!” Angelica nickade och gick sen ut och lekte med sin älskade Nuffe. Angelicas mamma blev ihop med en bråkig alkolist och eftersom Angelica var Nuffes allt så var det en självklarhet att alltid skydda henne. När det där äcklet började slå henne efter att hon dragit ut kontakten till stereon klockan fyra på morgonen, hade Nuffe gått till attack och bitit honom. Det hade inte varit hårt bara en markering så att äcklet skulle fatta. Fortare än någon hunnit blinka slängde de ut Nuffe och äcklet hämtade sitt gevär. ”SPRIING NUFFE, SPRIING!!!!!” Angelica sprang ut i bara nattlinnet på trappen gråtandes, men hennes mamma höll fast henne och hindrade henne från att springa efter Nuffe. Nuffe hade vägrat sticka först, han ville tillbaka till sin ängel. Först efter första skottet som träffat hans högra öra började han att springa. Det var sista gången Angelica sett honom och det var sju år sedan. Hon hade trott att han var död… Det kunde inte vara hennes lilla Nuffe där på gatan. När Angelica kom in till Menzor såg hon sorgsen och fundersam ut. Hon frågade Menzor om den stolte pitbullen. ”Tja… han kom väl hit för typ sex år sen, jagade bort den gamla hunden som ”ägde” kvarteret och har sen dess varit kungen här i området. Han e nog sån som slår först och frågar sen… Hurså förresten?” ”Näe jag bara undra…” ”Han gjorde dig väl inte illa?!” Angelica kysste Menzor och skakade sen på huvudet. Om det nu var Nuffe var hade han då varit året emellan när äcklet jagat bort honom den där natten och han kom hit? Zeros visste inte om han skulle skratta eller gråta. Angelica!! Hans ängel… För det var väl hon eller?! Det måste det ha varit… Men hon såg så annorlunda ut, Piercings, Dreads och hiphopkläder… Keff märkte direkt att något var fel. ”Döh va faen e´re me´re Killah?!” ”Ähh.. eller de e så.. ähh shit samma..” ”Döh visst jag e typ halvt blind o halvt döv men jag märker ju att nått e´re ju!” ”Du vet jag har ju haft en matte..” ”Ahh..”
”jag tror det var hon..” ”Tufft hon såg ju tvärtuff ut!” Va då tuff.. En ängel är väl inte tuff?! De är ju vackra och underbara.. När Keff däckat under alla kartonger låg Zeros och såg mot det fönster han sett henne.. Hon hos han Menzor, som verkade rätt egotrippad. Han låg och såg tills ljuset i fönstret släckts. Sedan låg han och tänkte på sin tid med Angelica. Året efter att han blivit utkastad och innan han kom hit till kvarteret minns han knappts. Han var inlåst i en liten bur och fick massor av sprutor. Han blev nog påkörd en gång också.. ”Nuuffe” drömde han? Ingen hade ju kallat honom Nuffe sedan han bott hos Angelica. Ingen visste att han kallats för det.. Zeros såg upp mot fönstret han sett henne i. först hade det bara varit mörkt, men sen såg han en glöd från en cigarett från altanen. Är det? Nej det kan det inte vara eller?! Jo det måste vara.. ANGELICA! Angelica hade inte kunnat somna.. Tänk om det var hennes lilla Nuffe där ute i kuylan.. Menzor log och sov jämte henne. Som vanligt hade Menzor somnat direkt efter att de haft sex. Angelica klev ur sängen, hon måste se om det var Nuffe. Hon gick ut på altanen. ”Nuuffe!” Hon såg ingenting men den varma asfalten gav en tung doft av piss och sopor. Hon hörde något prassla till i buskarna och kände sedan en blöt nos mot hennes bara arm. ”Nuffe?” viskade hon. Hon fick ett grymtande till svar. ”Åhh min älskade Nuffe!!” En tår rann sakta ner för hennes kind och hon pussade sin lilla Nuffe om och om igen och han svarade genom att slicka henne i ansiktet.
”Jag tänker aldrig låta någon skicka bort dej igen!!” snyftade Angelica.
”Och jag tänker aldrig gå ifrån dej heller!” tänkte Zeros. Och han menade det. Aldrig att han skulle förlora henne igen! Han skulle gå genom eld och vatten för henne. Han skulle inte släppta taget om henne förrän sista tanden slagits ut, sista benet krossats och sista blodsdroppen fallit och färgat den gråa asfalten röd. Så mycket älskade han henne och hon skulle göra det samma för honom. Nu var de oskiljaktiga och de skulle vara tillsammans för alltid!
”It´s me and u against the world” tänkte han samtidigt som han somnade i hennes varma famn doftandes av rosor och vanilj. EyCee