Korta texter

Varför?

- Blattehora, hostade Anna fram när jag gick in i klassrummet. Jag hörde hur Malin fnissade åt Annas kommentar och viskade något till henne. Jag tittade snabbt på dom och ryckte lite på axlarna för att visa att jag inte brydde mig. Jag gick fram till min plats och satte mig ner jämte Markus och Sofia. Jag kände hur alla tittade på mig. - Var var du på mattelektionen? Frågade läraren, Maria. - Jag var hemma och sov, svarade jag och tittade ner i bordet för att slippa möta dom andras nyfikna blickar. - Det är fjärde gången sen du började här för två veckor sen. Du får en timmes kvarsittning på tisdag.
Anna och Malin skrattade, men blev tysta direkt när Maria tittade på dom.
- Jaha, sa jag och tittade på Maria, som om jag brydde mig om jag fick kvarsittning eller inte. Hon gick tillbaka till tavlan och började prata om Hitler. Jag kände en hand på min rygg som sakta letade sig ner i mina byxor, jag visste att det var Markus. Jag tog bort hans hand, la den på hans bok och gick ut från klassrummet. Jag gick till skåpet och hämtade mina cigaretter.
- Hello! Ropade Johan och kom mot mig. - Hej! Sa jag och log för första gången på hela dan. - Har inte du lektion nu? - So, du då? - Matte tror jag. - Följer du med ut och röker? - Självklart, du bjuder på en cigg va?

När vi kom tillbaka från rökrutan var det rast. Johan kollade på sitt schema och såg att det var idrott nästa lektion, han blev snabbt ”allvarligt sjuk” och var tvungen att gå hem. Jag gick inte till mitt skåp och la in mina cigaretter. Jag kände hur någon andades i min nacke. Jag visste att det var Markus och kände hur tårarna började komma. - Hur trivs du i klassen, frågade han. Jag svarade inte, jag låste skåpet och vände mig om för att gå mot dörren. Markus och Kristoffer tog tag i mina armar och drog in mig på toaletten. Mattias kom efter och låste toalettdörren. Kristoffer och Mattias höll fast mig samtidigt som Markus knäppte upp mina byxor och började ta på mig. Jag grät och Kristoffer log. Efter så här många gånger visste jag att det inte var lönt att kämpa emot eller skrika. - Det räcker för idag, sa Markus och log stolt. Han kysste mig på kinden, Kristoffer och Mattias släppte mig och gick ut med Markus. Jag låste dörren efter dom och satte mig ner på golvet och grät. ”Jag fattar inte varför vi skulle flytta till det här skitstället” tänkte jag. Jag tänkte tillbaka på min gamla skola och mina gamla kompisar, jag saknade dom. Någon knackade på dörren men jag brydde mig inte. Jag hade slutat gråta, tog ut påsen jag hade i bh:n och hällde ut det som var kvar på toalettlocket. Jag tog mitt bankomatkort och skrapade ihop det till en rand. - Shit, vad skulle jag göra utan detta, sa jag tyst för mig själv samtidigt som jag rullade ihop en hundralapp. Jag satte den i näsan och drog in pulvret. Jag satt kvar på toaletten en stund innan jag gick till lektionen. När jag hade satt mig jämte Markus i klassrummet la jag upp engelskaboken framför mig märkte jag att bokstäverna dansade. Jag fnissade lite och Sofia tittade på mig som om det vore något fel på mig. Jag tittade ut över min nya klass. Annas och Malins översminkade ansikten började se helt normala ut. Jag såg inte vad som stod i min bok och jag började bli yr eftersom allt runt omkring mig snurrade, men vad gjorde det när jag var lycklig? Anonym

Bärby

Man blir låst sen när man e snäll jag då blir det bara gnäll från Anders som har sitt .lvg Som är lagen om vård till gubbar men Anders e mer känd som silverräven nä bara skoja men Anders e Bärby bästa personal sen har vi ju skolan på bärby jag svär vilket Clockbacka och Fagered dom kan ju komma när dom har mer konstiga lärare än bärby bara kolla Pär Klinsborg han tror ju att han är guppi sen har vi ju Ingela hon tror att hon äter oxfilé varje morgon sen har vi ju rektorn jag bara säger killat akta er hon är farlig hon styr ju upp Klockbacka med nä det e en toppentjej sen har vi ju Pejvika superskön tjej som vi driver med lite för mycket ibland sen när vi ändå e igång kan vi ju snacka om kökstanterna inte kloka för fem spänn man kommer dit men man vet ju inte om man kommer ut igen nä supersköna tanter e det tack för min tid inga sivan Laila ni är bäst .sen har vi ju Håkan Västberg det e 200 kilo vandrande muskler som man skojar med tills man blir överkörd sen snackar man inte mer Sen har vi ju chefen Robbert Johansson han e nog Sveriges sämsta förlorare ps. Lena hon ska ni bara prata med om hon har ätit för man sticker inte in huvet hos mördarbin frivilligt. Thom

Det var julen 2004...

Det var julen 2004 på bärby och jag skulle få besök det var rätt pirrigt det var första julen med min flicka Sussi och jag hade köpt en kostym till julen jag ville ju att det skulle vara speciellt men möglet gick i tu så jag fick sy den i byxbenet sen resten av dan gick jag och blev otålig men på kvällen hör jag en personal som ropar Thom din pappa är här och jag gick med en klump i magen till dörren och dör stod dom och vi gick ner till holken och vi åt men när vi hade ätit så sa Sussi att hon ska byta om till sin klänning innan vi öppnar julklapparna och jag satt där som en pojke på 5 år som skulle få sina presenter och så kom hon ut jag svär det var som om gud hade sänt mig en ängel hon stod där i sin klänning och jag fick inte ut ett enda ord och hon gick fram till mig och satte sig och så bytte vi paket och skoja och så men sen sa hon när vi har öppnat paketen kan väl vi gå ut och röka ja sade visst och vi gick ut och hon tog min hand och kollade mig i ögona en stund och sa du älskar du mig ja svara ja det gör jag hon sa jag ser det i dina ögon och hon fråga mig du Thom vill du förlova dig med mig och jag svarade ja i denna stund var det som om tiden stod helt stilla jag såg en tår rinna ner på hennes kind och nu har det gått åtta månader på mitt tio månaders lsu straff och vi har lika bra kontakt som då och jag älskar henne lika mycket som innan men staten trycker mig tillbaks med pansarglas men mina tankar kan dom inte ta ifrån mig och vi ses snart älskar dig
Thom

Första dagen jag åkte in

Första dagen jag satt inne såg ingen det var mörkt, det var helt mörkt i mina ögon. Det enda jag såg runt omkring mig var väggar och dörrar som va låst. Jag blev hel blåst jag började förstöra, men sen kom jag fram till jag skulle höra och de skulle jag behöva. Men de enda jag sa era jävla horungar släpp ut mig. ”han kom fram till mig. Nu ska du till isoleringen”. Ja sa, ”att jag kommer börja flippa om du inte gittar din jävla fitta”. Han började dra i mig, lägger mig ner på marken och ja tänkte ”ska jag bryta nacken”. Jag ger motstånd så kom tre till det var ett problem därför jag fick sitta in och titta på väggar och vara inlåst i ett mörkt rum på två dar. Ingen tv ingen hip hop musik bara ligga och sova jag sa jag lovar inget mer bråk ingen fula språk. Jag gick ute i rummet jag börjar sparka hon sa har du knarka jag sa jag ska banka jag skallar han fick näsblod jag sa we from the hood jag gjorde allt möjligt för att komma ute jag springer dom trycker på alarm jag fortsatte springa mot skogen och jag började grina de slut grisarna kom och släppte hundarna jag blev biten och sliten i mitten jag skrek ut SLÄPP MIG FREE.

Dom kunde inte förstå när jag hade VUH det hände mycket knas när jag gick i Rinkeby skolan den fula rektorn ring polisen när jag hämtade en softairgun till skolan och där fanns golan det var en leksak alla börja glo ja sa det bara en leksakspistol de jag säjer det de som gäller vi växte upp som ett gäng och gjorde bäng bäng vi är gänget som kommer med gun och kniv spring för ditt liv när du se en huggare re lek inte tungare för vi fackar ditt liv om du leker med vår stil och vi skjuter pil när vi är i skogen hittar en tjej jag är otrogen jag sa du är playa hon börja säja fula ord när vi satt vid vårt bord ja sa ett till ord så blir det mord Waka Big Boss player

Jimmi

Det började när jag gick i 6:an då min lillebror kom till världen. Min mamma var ”knarkare” då. På natten när han grät pallade jag inte att lyssna på honom, jag gick ner för trappan och hämtade honom. Så var det varje natt tills han var två och ett halvt år. Det var jag som tog hand om honom jämt och när jag åkte till kompisar fick jag ångest över hur han hade det och jag undrade om någon tog hand om honom. Jag var som hans mamma redan när jag var 12 år. Det är fel, så ska det inte vara. Sedan flyttade vi och det blev värre. Han ville hellre sova hos mig än hos mamma. Det gjorde ju att jag fick moders känslor för min egen lillebror. Jag var ju den som tog honom till badhuset med buss, ensam eller med någon kompis. Han var med mig överallt.

En dag var min mamma inte hemma när vi vaknade. Jag hade bråttom till bussen, så jag lämnade honom hos hans farbror som bodde nedanför oss och jag frågade honom om han kunde ta Jimmi till dagis. Ja det kan jag, sa han, så sprang jag till bussen. Den sista lektionen sa min lärare att jag skulle prata med några som hade ringt hit och sagt att dom skulle komma. Sedan kom en polis och två soc. personer och sa att jag skulle bo hos Lotta. Där hade jag bott tidigare. Vi åkte dit.

När jag senare skulle sova fanns ju inte Jimmi där. Jag fick inte ringa honom och berätta att vi inte skulle ses på ett tag. Det var bäst att det blev ett sådant här plötsligt avsked. De sa att jag skulle få ringa honom om några veckor, då allt hade lugnat sig. ”Jävla fitt soc., jag måste ringa honom” skrek jag. Han kommer tro att jag har lämnat honom!

Jag började sova mer för att dölja verkligheten. Efter två veckor ringde min andra lillebror, Andreas, (som också flyttade till Lotta) till Jimmi och frågade om jag ville prata med honom. Jag sa ja fort, men sen kom klumpen i halsen. ”Nej, kan inte du prata med honom och sätta på högtalaren?” Jag hörde att Jimmi grät i luren. Det pallade jag inte. ”Andreas säg att jag älskar honom, men jag kan inte prata nu”. jag gick och la mig i sängen. Jag skakade i hela kroppen av ångest och sorg.

Min lilla älskling, nu har det gått ett och ett halvt år och jag har börjat träffa honom igen. Första gången var han blyg för mig, det gjorde ont i själen. Vi har inte längre det vi har haft tidigare, men jag ska aldrig glömma det vi en gång har haft, den kärleken. Angelica

Mitt liv på sävast

Jag kom hit den 18 mars och så blev jag visiterad och efter visteringen så fick man gå in i ett samtals rum och så pratade man om vad man gjort. Sen fick man gå in på avdelningen och träffa alla andra ungdomar och så visade dom mitt rum jag satte mig i sängen och tänkte på jag allt jag gjort.
BRP

MITT LIV

Mitt liv förr jag bodde hos min mamma tills jag var tre år seden flyttade jag till en foster familj Som log i Hyssna jag växte upp med mina grannar och spelade fotboll Jag kallade mina fosterföräldrar mamma och pappa men vi hade konflikter varje dag Jag kunde inte skötta mig i skolan och när jag kom hem efter skolan så blev det Konflikt och det slutade med att jag fick stryk och så fortsatte det varje dag i flera månader Tills slut ringde jag till socialen varje dag men socialen trodde aldrig på mig Men tills slut erkände mina foster föräldrar att dom har gett mig stryk Så jag fick flytta till en annan foster familj jag saknar dom fortfarande och mina grannar Men i den nya familjen mådde jag så dåligt och jag började tänka på mina riktiga föräldrar Och min pappa hade jag inte ens sett hur han ser ut allt ting började gå dåligt för mig Socialen ville flytta mig till psyket för barn där gick allt ännu värre Så jag fick flytta till ett h v b hem men efter den andra veckan blev det katastrof jag Slog sonder mitt rum jag hotade personalen med kniv jag mådde så jävla dåligt Jag flyttade vidare till ett hem som log i Uddevalla där började allt gå väldigt bra Förutom att jag inte gick till skolan jag fick bra vänner där men efter 4 månader var jag Tvungen att flytta till ett annat behandlings hem där var det mycket äldre och starkare Elever än mig som hade makt personalen fick göra holding på mig varje dag I ett halv år jag hängde med i skolan började spela handboll jag fick mer och mer permissioner Jag fick tag på min pappas telefon nummer och jag har ringt honom en gång Han berättade att han har hållit på med droger och bor på ett behandlings hem Men skall snart flytta då sa jag att jag bor också på ett behandlings hem Och jag har bott här i två år och så jag skall också flytta jag skall flytta till min foster familj Om sex veckor och då skall jag börja praktisera jag är så glad att jag äntligen har hittat mit rätta jag. Simon

En bra dag på stan.

En bra dag på stan är när jag är på stan med mina kompisar och träffar brudar och kollar i några affärer. Vi ska träffa några tjejer och dra på bio senare. Vi kollar på lite kläder och köper några plagg, sen går vi till nästa affär. Den heter Kick´s och säljer mest parfymer, jag köper en flaska parfym och går vidare. Klockan har blivit 15:50. Vi måste gå och hämta tjejerna på stationen. Vi bjuder tjejerna på fika och pratar lite om kvällen.
Kvällen kommer och vi kollar på bion och tänker åka hem med tjejerna, men dom vill inte hem, så vi stannar ett tag till i stan och softar. Sen drar vi hem till Smedby och chillar med guzzarna. Amin

Vilket liv man lever

Jag har varit på behandlingshem i snart ett år. Skött mig exemplariskt. Jag blev placerad p.g.a. drogmissbruk. Jag har knarkat till och från i nästan fem år. De två åren innan jag blev placerad var rent ut sagt ett helvete. Hela dagarna gjorde jag absolut ingenting. Till skillnad från andra missbrukar tjejer hade jag det väldigt förspänt. Min dåvarande sambo och hans vänner hade gott om guld så att säga. För att tillgodose mina behov behövde jag bara vänta. Jag väntade i två år. På vad? Att få mina dagliga doser. Att bli bäng är inget att vänta på hela livet. Jag ville också ut och göra sattyg så att jag tjänade mina egna pengar så alt jag tog var mitt. Så jag slapp känna mig skyldig. Jag är en väldigt stark och envis tjej. Men jag fick inte göra detta för mina 2vänner”.
Tiden gick och jag fick höra mycket tjat av mina föräldrar och soc. En dag kom polisen för att hämta mej. Grisarna brukade aldrig vilja mej något! Men den dagen var det mej de frågade efter. Jag avlägsnade mej självklart fort ifrån platsen. Efter ca en månad kom grisen på besök igen och frågade efter mej. Jag var rätt så utslagen den dagen så jag gick med nästan friv8lligt. Jag hade inte ork att streta i mot. Jag kom till ett ställe med andra som staten tyckte var som jag. Jag stack från det extremt låsta stället. När jag kom tillbaka var jag positiv på proven varje gång. Jag orkade ingenting. Jag fick mer och mer mediciner och då orkade jag absolut ingenting. Tiden gick och snart flyttade jag därifrån och hamnade på en låsbar avdelning i Göteborg. Det gick bra där.

Jag har varit här i ett X antal månader nu. Jag har nu landat och kommit till ”insikt” som dom kallar det. Jag varken vill eller får ha kontakt med mina gamla ”vänner” och min pojkvän har jag brutit med. Han kan inte sluta längre. Eller visst alla kan väl sluta men… jag tror att man måste välja sin väg här i livet. Jag vill inte leva som någon jävla Svensson men jag vill heller inte punda bort mitt liv. Det finns så mycket jag VILL och KLAN göra. Det finns hopp. Idag har jag bra kontakt med min familj igen och jag går ur grundskolan med bra betyg. Snart kan jag leva mitt liv igen. Mitt riktiga liv.
Yohanna

Rädslan gav mig min bästa ovän

Det var kriminalinspektören Pelle Jenvén och en annan man som jag inte minns namnet på som skjutsade mig till ungdomsanstalten. Den kallades Nereby och avdelningen jag skulle komma att bo på kallades Hällen. Jag var otroligt nervös. När jag klev in genom dörren låstes den snabbt bakom mig. Jag insåg att jag var inlåst. Paniken klättrade inom mig och jag svettades. Dom sa åt mig att gå in i ett rum med blå sönderslagna väggar och en stor plåtdörr med flera lås. Intrycket jag fick var väldigt skrämmande. Inga möbler prydde rummet. Det luktade tomt och ödsligt där inne. Dom sa till mig att ta av mig mina kläder inför en kvinnlig behandlingsassistent som hette Edina. Jag kände mig tom som ett skal inombords. Snart stod jag där i bara trosor. Jag rodnade inte ens, vilket jag i vanliga fall brukar göra. Hon bad mig ta av mig mina trosor, jag stod där naken. Det var inget jag funderade på då. Rädslan var större. Var är jag? Bor jag här nu? Hur länge ska jag stanna? Mina frågor var så många.
Efter jag hade duschat fick jag sätta på mig rosa välanvända trosor och en svart sporttopp som det stod HÄLLEN på. Edina tog med mig ut på avdelningen och vi satte oss i ett rum som dom kallade ”musikrummet”. Vi satte oss ner i två fåtöljer och började prata om vilka regler som fanns där. Jag fick veta att jag skulle bo där i åtta veckor. Jag skulle vara där på utredning. De skulle göra psykologiska och psykiatriska tester på mig och se hur jag skötte mig på avdelningen osv. Jag kämpade för att hålla inne tårarna som brände i ögonen på mig. – Du får inte gå ut under dessa åtta veckor. – VA?! Ni kan väl inte bara låsa in mig? Klart dom kunde jag tillhörde dom nu. Jag hade inget hopp. Jag sket i vilket. Det enda jag var rädd för var mig själv. Det var ju bara knarkare och alkoholister som satt på anstalt. Inte jag, inte Sara! Det kändes som en mardröm. Jag ville vakna nu. Jag kände mig som en brottsling som fastnat i något jag nog aldrig kan ta mig ur. Tårarna började sakta rinna ner för mina kinder, tårar av rädsla. Jag torkade hastigt bort dem. Då bestämde jag mig för att hålla upp en mask. Jag ville inte, orkade inte, vågade inte visa den smärta jag bar på. Inte ens för mig själv.

Än idag finns min mask kvar hos mig. Till den har jag en hatkärlek. Den ger mig trygghet och säkerhet. Utan den skulle jag känna mig naken, liten och rädd. Samtidigt ger den mig en känsla av klaustrofobi. Det är skönt att ha den där som en vän. Masken är min största fiende men ändå min allra trognaste vän som skyddar mig mot hatet, sveken och smärtan. Skulle jag ta bort masken så skulle jag vara där, men vet är egentlige jag? Sarah

Tack för att du hämtade mig

Mörkret låg som en tung dimma i rummet. Allt var svart. Svart som mascaran på hennes rödgråtna kinder. Andetagen var tunga. Hon kände sig fångad i sitt eget liv. Ljuset glimtade till. Hon vände sig bort. Bort mot mörkret och tryggheten igen. I ljuset tvingades hon att se sanningen. Hennes sanning. Hon hade alltid gjort allt för att slippa se sanningen mörkret var flickans allra bästa vän.

Hon satt på sin säng. Den pryddes av ett stort mörkblått överkast. I famnen hade hon en brun nalle. Nallen var ganska fuktig, av flickans tårar. Hon kände sig ensam.

Rullgardinen i rummet var nerdragen. Hon kände plötsligt en hand på sin magra axel. Handen tillhörde en ängel. Flickan berättade för ängeln om sin ensamhet och sorg. Ängeln satt länge och lyssnade och strök henne på pannan. Flickan kände sig lättad, som om en sten tagits bort från hennes bröst. De gick ut. Ängeln tog henne i handen. Hon vände sig om och såg sig själv ligga i sängen. Rädslan var långt borta. Det var nästan som att den känslan aldrig funnits i hennes kropp. De gick ut i nattens mörker. Mot månens sken. Hon hade inte längre ont och var inte ledsen. Detta var slutet på flickans liv. Det visste hon. Det var början på ett annat liv. Lugnet spred sig i kroppen. ”Tack för att du hämtade mig” sa hon till ängeln innan de svävade bort.
Sarah

Pölen och fjärilen

Det är grått ute. Snön smälter bort. Vinden skyddar mig från vintern som håller på att gå mot sitt slut. Det som brukade vara snö hade nu förvandlats till vatten. Iskallt vatten. Stora pölar täcker nu asfalten som små sjöar.
Jag klev i en vattenpöl. Jag förstörde den fina ytan och blottade den grumliga botten. Folk hade bara gått förbi pölen och aldrig sett att även den hade en mörk botten. Jag kände igen mig. Jag stannade upp ett tag. Tog en stund på mig och funderade på hur bra just jag har det som slipper att bära på den grumliga botten som pölen på gatan gör.

Solens starka strålar värmde pölen och tillslut fanns bara leran från botten kvar på asfalten. Pölen var nu ett minne blott för mig. Träden fick nytt liv och små gröna knoppar blottade sig på björkarna. Vinden var sval och behaglig.
Små blommor prydde det gröna gräset. Jag gick. Jag kom till en plats som jag väl kände igen. Kunde inte förstå varför. Jag såg då en mörk fläck på asfalten. Då kom jag ihåg pölen. En fjäril flög förbi mig. Den var gul. Citrongul. Fjärilen såg fri ut. Jag kände en liten tår rinna ner för min kind. Fjärilen satte sig på ett grässtrå. Solen lyste på naturen så som fjärilens gula vingar lyste på mig. Sarah

Detta är till en kompis som betyder mkt för mig

Jag var med dig, vi hade det jätte roligt. Efter 4 månader då jag kom tillbaka var du inte dig själv. Du hade börjat göra dumheter. Vi bråkade mkt mer. En dag, den 28 april försvann en bit från mitt hjärta och det var du. Du flyttade till ett ställe som är 21 mil ifrån mig. Varför? Nu har det gått 1 år och vi har fortfarande kontakten, men du fattar inte hur mkt saknad jag har. Vill bara att allt ska bli som förr. Det är så jävla tomt utan dig. Vi saknar dig, kom tillbax. Våra minnen glömmer jag aldrig. Glömmer aldrig dig
Sara

Mitt liv

Jag bor i Torslanda, min pappa bor i Bergsjön. En dag bråkade jag med min morsa och flyttade till min pappa. Jag började få kompisar i Bergsjön. Jag började hänga med dem varje dag ungefär. Efter 2-3 månader började jag rymma hemifrån. Allt det roliga började då, tyckte jag. Jag fattade inte att mitt liv går bara åt helvete när jag håller på såhär. Jag höll på med att göra dumheter, skita i familjen, rymma hemifrån, få polisanmälningar. Jag höll på såhär i 1år.
Min mamma orkade inte mer hon undrade vad som hade hänt mig? En dag bråkade jag allvarligt med min morsa. Då fick min mamma nog och ringde socialen. Hon sa: ”Jag vill att Sara ska ha en bra framtid. Kan ni hjälpa oss?” Socialen kom hem till oss och sa: ”Sara, du ska till ett utredningshem.” Jag ville inte dit. Jag grät och grät och sa ”Nej, förlåt mamma! Jag ska sköta mig. På ett sätt ville min mamma att jag skulle dit och på ett annat sätt ville hon det inte alls.
Efter det gick jag till Östra sjukhuset. Där frågade de mig massor med frågor. Jag ville rymma, men kunde inte. Då vi skulle åka sa jag: ”Jag ska bara ta en promenad. Socialen sa att jag inte skulle gå allt för långt. Nej, nej svarade jag då. Jag tänkte efter hela tiden, ska jag springa eller ska jag inte? Jag valde att springa till spårvagnen. Först åkte jag till Gamlestan och ringde mina kompisar för att berätta vad som hade hänt. Jag åkte till stan och träffade dem. Sen var det en kille, som jag verkligen älskar över hela mitt hjärta, som ringde min morsa och sa att jag var där med dem. Jag blev helt chokad jag trodde aldrig att han skulle göra nått sånt. Han gjorde det för mitt eget bästa, sa han. Sen tog polisen mig, jag var ju efterlyst. Jag fick komma till ett utredningshem. Nu har det gått en månad. Det är verkligen inte kul här, men man lär sig mkt. Jag träffar mina kompisar nu också. Det känns mkt bättre nu. Jag varnar er alla. Framför allt en tjej som betyder mkt för mig (har skrivit om henne ovanför). Sara

Våldtagen och sviken av alla!

Akta er att börja ett nytt liv i ett annat land. Det kan gå snett redan från början och det gjorde det. Jag hamna i helt fel gäng, när det gäller fritiden. Men jag har klarat mej det har jag. Visst har jag sår som aldrig kommer att läka. Våldtäkten skadade mig mest psykiskt. Den påverkar mig mest när jag har mina kompisar i min pojkväns närhet. Jag vill så klart inte att det ska göra så, men det blir bara så, visst han tror ju att jag misstänker honom men det gör jag inte utan mer mina kompisar. Folk säger att du inte är värdig men jag vet inte för jag älskar dig ändå, kan inte sluta älska dej, men jag vet inte hur jag ska göra om jag ska gå vidare eller inte men jag får se hur det blir med det när jag kommer ut härifrån. Visst, folk tycker mycket men det är kärleken som betyder nåt men jag är inte säker på om du älskar mig…! Du sa till min mamma att du inte vill ha någon tjej mer och till mig sa du att du ville ta det lugnt och inte ha en flickvän just nu men sen, så om du ska ha någon flickvän så ska det va jag sa du, men just nu vet jag inte om du tala sanning…! Våldtäkten påverkar mig så mycket men du förstår inte det tyvärr, jag försöker berätta för dig men du lyssnar inte så vad ska jag göra åt det då…?

Nu är jag inlagd och förstörs helt och hållet…! Mamma svek mig, min social svek mig också …! Jag hoppas inte min pojkvän gör det också, NEJ det får han inte…! *Snyft* CoLoMbIaNa