Långa texter

Berättelse

Den här berättelsen är tillägnad till alla dom som lever med alkoholister till föräldrar, förstår ni vad jag menar?

Jag föddes i Halmstad bodde i Andersberg, dom andra byggde kojor när jag lärde mig att sno. Hemma var det bra ett tag, men morsan gick åt fel. Jag och mina syskon visste inte hur man skulle spela Sveriges livsroll, farsan stack och morsan börja supa, bara Gud visste hur det skulle sluta. Socialtjänsten kom in när jag var åtta, tände en cigarett och på marken jag spotta.

Alkoholismen den finns i mina gener, jag kommer ihåg när man var tvungen att dra täcket över mamma, medans dom andra barnen leker. Sen flyttade jag längre in i Halmstads ”slummen” Andersberg och börjar i trean, ibland kom jag ihåg att jag tittade upp mot Gud och ville se han. Det värsta var när jag och min bror fick hämta morsan från den lokala krogen och sedan fick vi bära henne hem genom den där jävla mörka skogen. Vi gav henne medicin och drog till köket, satte oss ner och grät och förstod att det var ödet. Det var jobbigt när hon fråga om jag kunde hämta en flaska budorden hade bränts upp i aska. Försökte gå i skolan men kom hem till ett tomt hus, min morsa hade då dragit ut för att hämta sitt rus.

Jag undrar idag varför hon söp? Hon var en fin kvinna som pussa mig god natt och för den kalla pizzan är det självklart jag säger tack.

Det blev natt när hon kom hem och vingla, hon somnade direkt men jag låg kvar i timmar, hon vaknade ibland till och gav mig en kyss på pannan, men hennes andedräkt gör mig fett förbannad, kärleken fanns och jag och min bror höll kvar styrkan. Ibland brukade jag och min bror gå hand i hand till en kyrka i närheten. Sjukare och sjukare super för att bli fullare, vi syskon fanns där när magen bara kurrade. Mamma blev skummare men ändå så fin, jag drog till toan och spolade ner hennes röda vin. Vi syskon bara led, min storbrorsa fick bli både en farsa och en morsa för mig. Men tankar och funderingar kring det liv vi hade, första klunken blev hennes största tabbe, tänker tillbaka till när jag satt vid hennes sida och förstår vad hon känner när jag tar en klunk sprit.
Niclas

Soppåsen

Det var en besynnerlig pojke den där Joakim. Det hade jag alltid tyckt så länge jag kunde minnas. Hans ögon var tomma nästan kusligt döda. Hans ögon skrämde mig men jag kunde på samma gång inte slita mig ifrån dem. Så kom den dag då våra vägar korsades.

– Jag heter Joakim och jag har en hemlighet, sa han. Det är något som är konstigt men som ingen vet. Hans fingrar dansade över boken som han hade framför sig. Men eftersom det är en hemlighet får du lova att inte berätta för någon. Jag nickade ivrigt, utan att ens vara medveten om vad jag gjorde, för det var något magiskt med de orden som väckte en hunger som inte kunde mättas om han inte stillade min nyfikenhet.

Han tittade mig stint i ögonen en lång stund, sedan fortsatte han. Du förstår jag satt och bläddrade i den här gamla boken sa han och pekade på en sida med en tvärgående reva i. Den är fylld med gamla bilder och jag gillar den, för jag kan inte läsa men jag gillar att titta på bilderna. Jag tycker om att titta på dem och drömma mig bort. Det var så allting började för om man rör vid revan…

– Joakim! ropade mamman från köket, vad håller du på med?

– Ingenting, svarade han, och slog igen boken. Han sneglade lite finurligt mot köket och lutade sig mot mig. Har du tid en stund så kan du följa med mig om du vill, in i landet som bara jag vet vägarna till, viskade han.

– Hur då? undrade jag och rynkade pannan.

– Se inte så förbryllad ut, sa han och log. Joakim öppnade boken och pillade in fingret i revan och innan jag visste ordet av så befann vi oss i en helt annan dimension.

Där i landet möttes jag av en liten påse som genast stack handtaget i min hand precis som om han välkomnade mig. Jag vände mig ängsligt om och kastade en blick efter Joakim, men innan jag han öppna munnen sa påsen till mig att inte vara rädd. Rädd, hälften hade varit nog tänkte jag. Men samtidigt kändes det tryggt för det var precis som om påsen såg rakt igenom mig. Jag kände mig för en stund nästan mer genomskinlig än den lilla påsen som stod bredvid mig.

Påsen tog nu med oss till en av de största soptippar jag någonsin sett. Överallt såg jag sopor och åter sopor. Mat, gammalt bråte blandades med damm och stinkande odör. Lite här och var stack det upp en och annan påse, som var fylld med än det ena än det andra.

– Vad äckligt, hasplade jag ur mig och burrade ner ansiktet i tröjan för att undkomma stanken. Då kände jag ett ryck i handen från den lilla påsen som pekade på en liten Ica-påse som närmade sig.

När Ica, som han kallades, kommit lite närmare stannade han upp och tittade mot mig. Sedan sa han helt sonika:

– Om du visste hur frustrerande det är att vara en Ica-påse. Jag sitter här på soptippen och ser hur människor kommer och går och slänger de mest fantastiska saker och jag kan inte göra någonting. Här kastas mat i överflöd medan barnen i tredje världen svälter ihjäl av hunger. Varje dag tvingas jag se hur miljöförstöringen breder ut sig och som inte det vore nog så är jag en påse. Jag är en Ica-påse. Men det värsta av allt är att jag är en soppåse!

Jag har sedan plastens begynnelse bytt skepnad och vandrat från hus och hem. Jag har iakttagit människorna, vandrat med dem, cirkulerat runt dem. Men tragiskt nog har människorna alltid varit mer intresserade av mitt innehåll än av mig. De tittar oftast rakt igenom mig. Men för människorna själva verkar det ofta som om de vill ha det tvärtom. Jag önskar, att de kunde se igenom mitt tunna skal, medan de flesta människorna helst vill bli sedda för den de är. Ja, visst är det ironiskt sa påsen och suckade. Man vill alltid ha det man inte kan få.

Vi vandrade vidare. Joakim stegade upp bredvid mig. Plötsligt möttes jag av två av de vänligaste ögon som jag någonsin skådat in i. Jag förstod att det inte var hans ögon som varit tomma och kalla utan mina som varit grumliga och som gjort att jag inte kunde se riktigt klart. Vi stannade till. Jag märkte rätt snart att vi parkerat utanför återvinningscentralen. Då släppte plötsligt påsen min hand och säckade ihop precis som om luften gick ur honom. Det var tyst en stund men påsen repade snabbt mod och sa:

– Nu medan jag sitter här utanför återvinningscentralen måste jag bekänna en sak. Trots att jag varit här utanför många gånger tidigare kan jag inte låta bli att känna mig lite nervös, Jag har återvunnits fler gånger än jag kan minnas, men jag önskar bara att människors förtroende för varandra kunde återvinnas lika enkelt. Ni förstår, fortsatte han, jag ser många likheter mellan mig och en människokropp. Vi är båda tunna, genomskinliga och rymmer cirka fyra liter.

– Vissa av er människor känner er nog till och med som en skräppåse som man bara fyller med en massa skräp, istället för att vara tom. Jag förstod inte riktigt vad påsen menade men hans ord tog jag med mig på vägen tillbaka till verkligheten och det tog inte lång stund förrän jag förstod vad han menade. Plastpåsen låg nu som en tunn hinna över mitt tidigare undertryckta samvete. Jag förstod vad den menat. Människan är precis som en påse - tunn och innehållslös men des värde beror på vad man fyller den med.

Plötsligt ljöd en gäll stämma genom rummet.

– Vad har ni gjort? frågade Joakims mamma.

– Ingenting, svarade vi.

– Det blev så tyst, sa hon. Jag och Joakim tittade på varandra en lång stund och log lite för oss själva. Även om jag skulle berätta skulle ingen tro mig och dessutom hade jag ju lovat att ingenting säga.
Jessica

Mina tankar och sånt…

Knack! Knack! – God morgon. Dags att vakna! Hörde jag någon säga. Jag vände mig nyvaken mot klockan och såg att hon var halv nio. Trots det låg jag kvar i min säng. Hela kroppen kändes så tung som en sten som just blivit kastad från en brygga för att sen sjunka snabbt ner till sjöns botten. Jag kunde ju inte trotsa naturlagarna. Att en sten skulle kunna flyta upp till sjöns yta var ett mirakel som endast vår Herre själv kunde åstadkomma. Jag ville inte stiga upp ur sängen för jag kunde vara inte. Jag orkade inte mer. Det enda jag ville göra denna dag, denna dag av alla de dagar vi hade under ett år, var att upphöra att existera. Tro det eller ej. Ett mirakel skedde konstigt nog. Jag lyckades dock med viss motvilja, kliva ur sängen och med tvång klä på mig. Jag fick anstränga mig så till den yttersta grad för att kunna ta de få stegen det var till närmaste toalett. Jag kände mig så tung, liksom överbelastad på något sätt med all den sorg, smärta och ilska och besvikelse jag bar inom mig. Min packning var jag tvungen att bära dag efter dag, år efter år. Väl framme vid toaletten vände jag mig hastigt om för att se om jag lämnat något efter mig. Där fanns bara mitt förflutna. Framför mig låg ”bara” framtiden. En framtid jag inte visste något om, men som jag inte heller var så speciellt ivrig att få veta något om. Toalettspegeln var min bästa vän. Ibland inbillade jag mig att flickan jag såg framför mig, var en annan flicka som var lika ledsen som jag. En som hade gått igenom mycket som jag själv gjort. Vi var lika på många sätt. Vi levde för stunden. Tog en dag i sänder. Mer kunde vi inte klara av. För hög belastning skulle få oss att totalkrascha. Idag kunde jag inte se den flickan. Idag såg jag bara mig själv i spegeln och kände mig som clownen som aldrig log. Med vidd inre övertalning lyckades jag sen ta mig till matbordet där dagens morgonmöte skulle ske. Av alla ansikten jag såg lyckades jag urskilja två typer. Personalens överdrivet glada miner och oss ”elevers” sorgsna miner. Bakom varje sorgsen min fanns ett helt översvämmat hav av både känslor och tankar, ett inre kaos! Ett kaos vi alla var tvungna att bearbeta med viss tvång. Ett LVU var inte att leka med. Det var mer en börda än för vårt eget bästa. Plötsligt, just då under dagens morgonmöte började jag känna mig gråtfärdig. Något som snabbt accelererade till en känsla av tomhet. Jag såg läppar röra sig omkring mig, men jag kunde inget höra. Kort därpå vaknade jag till liv igen. Det ryckte i axeln på mig. Jag kände en hand och hörde en röst som sade; – Dags att gå till skolan! Jag var tillbaka i verkligheten. En verklighet som ej var värd att varken leva eller delta i. Ännu en dålig dag hade jag framför mig. Jag orkade inte mer! Plötsligt började solen skina in genom fönstret. Vet inte varför, men det kändes som om solen ville trösta mig på något sätt. Den ville ge mig en gnutta livslust och hoppet om att följande dag kanske skulle bli lite lättare att hantera. Jag ville inte leva, men jag ville inte heller dö. Jag ville något annat. Hoppet om ett lyckligt slut levde kvar inom mig. – Jag hoppas på ett lyckligt slut! se jag så högt att alla kunde höra. Alla stanna upp i de höll på med i ett hastigt ögonblick för att stirra på mig på ett konstigt, lite förvånat sätt. – Undra vad hon tänker på? hörde jag någon säga. Vem vet jag inte.
Veronika

Novellen om prinsen

Den dagen som jag för första gången såg hans ansikte. Drömmarna kom och gick. Aldrig förstod jag vad som pågick. Den dagen jag som mest mådde för djävligt, Men det var väldigt varmt, solen lös Men ingenstans kunde jag gå. För jag satt ingen annan stans än låst. Idag ska jag ner till matsalen, Det stället man får se alla, Det enda stället jag inte tycker om. När jag går ner för trapporna känner jag en sådan ångest. Jag vill verkligen inte titta ner. Jag vill inte bli uttittad Jag vill inte ge fler falska leende Jag vill inte börja skaka och rysa, Det rummet är som en isolering, Det är det värsta jag vet. Med all ångest och hela kroppen, huvudet säger till mig, Du borde gå tillbaka så är jag ändå tvingad till att gå ner. Till det kalla mörka uttittade rummet som jag numera börjat kalla det för. Som numera en tvångs mardröm jag var tvungen att möta varje vardag. Med ett leende på läpparna, Med en mask över huvudet står jag i kön igen. Jag tar min mat och fort som bara den sätter jag mig ner. Känner hur alla blickar är riktade mot mig. Vad vill ni mig? Vad har jag gjort er? Skriker en röst inne från min själ, Som inte någon hör. Bara jag hör den, bara jag genomgår och känner den. Men finns det någon som mer än jag som ser den? Det vill jag inte. Med alla känslor och ångest lyfter jag ändå mitt huvud högt upp, Slänger en blick hit och dit, Försöker dra ett skämt och ler en stund Så kanske de inte ser nått på en sekund, Kan känna hur starkare värmen blir, Ju mer allt starkare solen lyser, Desto snabbare hjärtat slår och desto fortare jag andas, Tänker jag på mina drömmar. Vem är prinsen? är det han? När lär jag få träffa honom, I någon sekund till får jag fantisera, Till det är en som avbryter mig. Det är han, nu står han framför mig. Jag svalnar till samtidigt som huvudet värms till och hjärtat eldas till. Det blir en brasa inom mig Som inte går att släcka, Där stannar jag till. Där står han, mörk är han, Exakt som jag vill. Leendet är som på en favoritbild Ögonen som säger mig en hel dikt Allt känns helt plötsligt lättare. Ångest försvinner Han är den som vinner Mitt hjärta han fångar, Mitt falska leende han slänger. Där är min prins tänker jag tyst för mig själv. Allting i mitt huvud fick mig och bara tänka till. All ångest, All smärta, All rädsla försvann Han kom som en vind och blåste iväg allting från mitt hjärta Nu öppnades det nått nytt i mitt hjärta, Ett leende på mina läppar som nu betydde TACK. För han kom och visade mig en ny dörr till mitt hjärta. Jag hörde ingen, Jag såg ingen Ja allt nu som var mitt allting var min prins som stod framför mig Den blicken han gav mig, Kände vilken trygghet jag fick Allt kändes så skönt Alla mina problem las nu på hans bröst Dagarna gick och gick, Kändes som allt omkring mig var så fritt Sen fick jag en ny känsla Som bestod av 3 olika saker Osäkerhet, Kärlek men mest av allt svek. Jag var numera osäker på om han ville ha mig lika mycket som jag ville ha honom Kärlek, fanns de vibbarna hos honom samma dag, slutade det eller finns det kvar Hos honom som en helbit Svek, kommer jag kunna lite på honom Eller kommer jag bli sviken igen Ska jag chansa vågar jag eller ej Nu mera var det Som var den stora gåtan. Samtidigt var jag glad och lycklig över att få träffa just honom Så fick jag en ny känsla av hur han kommer att behandla mig Genom det fick jag en slags förbannelse i mig Inte längre kunde jag äta Nu kunde jag bara låta tårarna falla Kan nån besvara mina känslor De var allt jag var ute efter Få svar Men mina svar är ännu inte besvarade Nu väntar jag bara på ett mirakel Som min gud som jag mest älskar och litar på, Ska en dag skänka mig en skvätt av lycka.
Leonora

Verkligheten som inte borde finnas!

Det första jag ser när jag kommer in i lägenheten är flera ölburkar och ölflaskor gubbens medicin på bordet. Två gubbar har däckat och ligger orörda på varsin plats i vardagsrummet. Det luktar så mycket spya att det börjar gå runt i magen på mig. När jag kommer längre in i rummet står där en tio liters hink med kiss och spy, antagligen är dom så packade att de inte hinner springa till toaletten när det blir nöd. Överallt på golvet ligger våta pappersservetter utspridda.

Gubben jag känner sitter på sin säng enbart i blöja som vanligt. Han börjar prata med mig och mellan orden tar han en klunk av ölen, jag får anstränga mig rejält för att höra vad han säger. Mamma sitter på soffan intill min fåtölj, tittar trött på mig under de hängande ögonlocken när hon försöker få fram nåt om att hon inte kan sitta på skinnsoffan för gubben har pissat där. Hon böjer sig fram och häver upp en vinflaska från golvet och dricker direkt ur den, jag lägger märke till att det står 10,5 % på den. Jag mår så illa av allting att jag bara har lust att spy. Jag vill egentligen inte se allt det här, jag kan inte förstå att vissa har det så här och mamma utav alla människor! Varför?!

Noggrant granskar jag mamma. Ölmagen hänger ovanpå de försmå byxorna, hon har knutit fast ett vitt snöre runt midjan eftersom knappen inte går att stänga och gylfen är helt trasig. Hennes ansikte är rödflammigt och hennes fingrar svullna. Jag höjer blicken och möter hennes ledsna, blodsprängda ögon.

Plötsligt bryts mina tankar av ett gällande ljud av dörrklockan. Kärringen reser sig, vinglar fram till dörren och släpper in en ung, mörk man med en enorm kartong med vinflaskor. När killen lämnat lägenheten snor de åt sig en vinflaska var och börjar dricka. Kärringen klagar på att hon har ont men hon sluddrar så mycket att jag inte hör vart. Hon hämtar två ipren och sväljer med en klunk vin. Mannen tar fram sina fötter som vart gömda under bordet. De är rödsvullna, alltså i dubbel storlek. Jag uppmanar honom att besöka doktorn men han vägrar och försöker förklara att det inte är så farligt ändå.

Oroskänslorna dyker upp men jag försöker sluta tänka på det. Vad skulle jag göra? De flesta där har druckit längre än vad jag är gammal! Det är ju alkoholen som bestämmer över dom och om han hamnar på sjukhus kommer han vara tvungen att sluta dricka, antagligen är han så rädd för abstinensen att han inte vågar fast han vill. Jag skulle inte bli förvånad ifall de skulle riskera sina liv för alkoholen. Jag vill inte ens tänka på det, det är så hemskt! Jag vill bara blunda. Det här är deras verklighet, deras liv, deras hem. De lever så här dag ut och dag in och det är ingen som reagerar eller vill se. Jag vill göra något. Jag vill göra något men först måste jag komma på vad, jag vill inte se mamma tyna bort med alkoholen, det gör så ont i mig att se henne så!

Gubbens ögon möter mina, de är kalla och tårögda. När han börjar berätta om sin barndom brister han ut i gråt. Jag känner hur mina egna tårar är på väg men försöker göra allt för att inte gråta, jag som ska hjälpa dom kan ju inte stå där och vara lika svag!

Mamma reser sig och går långsamt fram till balkongen med sina svaga ben. Hon öppnar dörren och ropar ”söpö” som betyder ”söt” på finska. En liten vacker fågel trippar in, helt orädd. Hon smular lite bröd och räcker fram till den medan hon ler för sig själv. En klump sätter sig i halsen när jag ser henne, hon är en så fin människa jag hatar verkligen att alkoholen kunnat förstöra henne så som den gjort!

Fågeln är deras glädje, tillochmed den lilla kan ge ett litet ljus i deras tillvaro. Hela min kropp blir varm när jag ser dom tillsammans.

Plötsligt vaknar en av gubbarna och tittar på mig helt nyvaken. Han säger att vi har fått en ängel i huset och pekar på mig, antagligen för mitt blonda hår.

Hela hans ansikte och händer är fulla av blod jag kan inte med och fråga varför så jag låter det vara. Han tar en sup och slumrar till igen.

Jag blickar snabbt upp mot klockan, den är ett på dagen!
Milla

Drogerna begravde honom

Vi gick långsamt mot Göteborgs centralstation, varför skulle vi stressa när tåget ändå inte gick förrän om tre kvart. Jag hade talat om för Linn att jag inte skulle komma tillbaka till Brättegården, att jag verkligen inte orkade det men på samma gång kändes det så dumt att lämna henne, den personen jag kommit närmast i hela mitt liv. I en tid som kändes som evighet satt vi där och väntade och till slut rullade tåget in på perrongen, en stor kram och en puss på kinden gav vi varandra innan hon snabbt hoppade på tåget som skulle tillbaka till Vänersborg. Jag kände mig så ensam på samma gång som frihetskänslan for genom mig, nu skulle jag få göra precis som jag ville utan någon son hela tiden hade koll och tjatade hål i huvudet på mig med en massa regler och annat.

Det var fortfarande en tid kvar till mitt tåg skulle gå så snabbt haffade jag upp mobilen ur fickan och ringde upp Marcus men på mobilen svarade han inte så jag ringde hans hem nr. Först efter fem signaler svarade hans lillebror:

– Hallå?

– Aa, de e Jannika, e Marcus hemma? jag kände att jag verkligen ville prata med honom hade ju inte hört av honom på över två veckor och han brukade höra av sig.

– Marcus?…ne, han finns…inte längre, hans röst lät så sorgsen.

– Va?...

– Han avled den 26:e december…jag är ledsen, har du någon du kan prata med? Begravningen är på måndag kl.11 i Lundby gamla kyrka.

– Ja, de e lugnt, svarade jag innan vi sa hejdå och lade på. Jag visste inte om jag hade hört rätt, vadå hade Marcus bara försvunnit utan att jag fått ge honom en sista kram, hade han försvunnit redan den 26:e december utan min vetskap?...Men det var inte så konstigt eftersom jag inte fått ha så mycket kontakt med mina kompisar under flera veckor. Men varför? Varför just han? Jag ringde snabbt upp Linn som redan åkt iväg.

– Hallå?

– Marcus e död! Han finns inte längre! hela min hals snördes åt och tårarna bara sprutade åt alla håll. Folken runt omkring bara tittade på mig som frågetecken.

Linn visste inte riktigt vad hon skulle säga, men det behövdes inte bara att hon fanns på andra sidan luren och lyssnade hjälpte. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag kände mig så chockad och ledsen att det inte fanns ord för att beskriva, hela världen bara rasade över mig. Jag kände bara att jag ville ha någon att krama men det kunde jag ju inte när Linn åkt iväg. Jag grät så jag skrek, aldrig har jag gråtit så mycket framför andra människor!

Jag brydde mig inte alls om vad de förbigående människorna tyckte eller tänkte jag ville bara ha ut all min sorg, jag hade ju inte förstått det förrän en stund efter att han hade dött. I chocken sparkade jag allt vad jag hade på tåget och vrickade foten men det kändes skönt på samma gång som det gjorde ont, det var det sista jag hade gjort för Marcus och det gjorde mig lugn på samma gång att jag skulle få känna smärtan över att han inte längre fanns i flera veckor efteråt.

Jag hade redan känt det innan att han inte skulle klara av drogerna men fast att jag visste ville jag inte tro att det skulle gå så långt, att drogerna skulle begrava honom.

Nu finns han inte längre och det kan jag inte göra något åt, det har gått som det gått så jag måste bara försöka lägga det bakom mig och gå vidare men det är inte helt enkelt, jag kan inte säga att jag ska försöka glömma det för det kommer aldrig att gå eftersom han tagit en så stor del av mitt hjärta ner i graven men att låta sorgen ta sin tid och leva vidare ska jag göra.

Marcus

Du kommer alltid att finnas djupt inne i mitt hjärta du har tagit en del av mitt hjärta ditt namn är som ett ärr i mitt huvud aldrig har jag känt så för en annan kille som för dig du var speciell och jag kommer alltid att minnas dig som en speciell du hade ett hjärta av guld fast du var helt drogad var du som en skyddande vakt för mig jag önskar verkligen att du kommer att ha det bra där uppe för du är värd så mycket om man kunde få sina önskningar uppfyllda så skulle jag utav allt önskat att du kom tillbaka
men det går inte och jag kommer aldrig att få ge dig en kram eller puss
hur mycket jag än vill men det får jag leva med

Älskar dej mer än allt annat Utan dig är jag inte hel!
Milla

Söndersliten själ

Gatan som sträcker sig framför henne är i mörker och tystnad. Gatlamporna lyser upp delar av den regnblöta asfalten. Nu står hon där helt utmattad och tom utan att ha någonstans att ta vägen eftersom varenda trappuppgång är låst. Regndropparna rinner långsamt ner för hennes bleka ansikte, man kan inte längre skilja på om det är droppar eller tårar. Sakta börjar hon släpa sig framåt igen men värken mellan benen tvingar henne att stanna och huka sig framåt innan hon försöker igen. De blöta kläderna klibbar sig fast på hennes bara hud, det ger henne rysningar.

I hennes blå ögon finns inte längre något hopp kvar, ingen lycka eller värme bara ensam- och övergivenhet. Aldrig har hon känt sig så liten, rädd och ensam! Bilarnas susande på vägen längre bort frestar henne att försöka lifta men smärtan i mellangärdet är för stor för att hon skulle orka ta sig dit bort. Hennes sönderslitna jeans hänger nästan vid knäna och den söndertrasade tröjan ger knappt nån värme. Tankarna bara for runt i hjärnan, fast att hon försöker komma till ro med dom funkar det inte. Rivmärkena och märkena efter slagen svider och bränner innanför kläderna.

De ytliga såren kommer försvinna med tiden men i själen kommer de alltid att finnas kvar. Det hade ju börjat som en lek, om hon hade sagt nej från början hade inget hänt men det gjorde hon ju inte och då får hon vara med på spelreglerna, eller? Det svarta sminket hon glatt målat i ansiktet tidigare under kvällen hade runnit ner för kinderna som smält kol. Hela tiden känner hon killarnas obehagliga närvaro fast att de inte längre är nära henne, hon försöker slå bort tanken men deras nervösa skrattande ekar i hennes huvud om och om igen.

Hon kommer aldrig mer kunna lita på någon, aldrig mer vilja ha en kram eller släppa någon nära. Aldrig.

Deras äckliga stönande fortsätter att gnaga i huvudet, fast att hon slår och bankar sina rödsvullna händer mot huvudet försvinner dom inte. Hon faller ner på knä. Huvudet bultar som om det snart ska sprängas. Hon tar ett stadigt grepp om håret, drar efter andan och börjar skrika, skriket skär som ett spjut genom tystnaden. Alla kan höra hennes smärta, sorg och ilska. Hon skriker ända tills rösten försvinner sen lägger hon sig i fosterställning på marken och blir liggande. Hon stirrar upp mot den stjärnklädda himlen som vilar som ett mörkt täcke över jorden. Regnet har fortfarande inte upphört, det faller mot henne och försvinner sedan ner i marken, hon önskar att hon var en regndroppe, sätter händerna för ögonen och blundar.
Milla

En berättelse ur mitt liv

Hag går ensam på den smala vägen, det är en snöig dag, kallt som fan, jag slänger ciggen som jag röker på och stoppar in mina frusna fingrar i jackfickan. Allt är skit, ångesten bara kryper i kroppen och ja känner hur tårarna fyller mina ögon, ja orkar inte mer ja vill bort härifrån nu. Men Abstinensen och tanken på att leva utan droger och vara inlåst igen tar över ångesten. Jag tar ett djupt andetag och intalar mig själv att jag ändå inte är värd en förbättring. Jag känner hur abstinensen börjar öka så jag går med raska steg till Danne och fixar mina grejor, sätter mej i soffan, jag drar i mej min lina, och lutar mig tillbaka, jag hör hur Danne pratar med mej, men ja orkar inte reagera, ja har ingen lust med att påbörja en diskussion med han nu, så jag sluter ögonen och slumrar in en stund. Jag vaknar någon timme senare och ser 2 skrämmande ögon titta på mig?

– Så du har kommit tillbaka till verkligheten nu gumman? – Danne lägg av det finns ingen verklighet. – Det finns faktiskt en verklighet, utan droger vare sig du tycker det eller inte, han ser allvarligt på mig. – Och det ska komma från rätt person? – Jag tycker du ska lägga av med det här, öppna ögonen, du är 16 år du har hela livet framför dej du kan fixa det bara du vill, du börjar redan se sliten ut, vill du verkligen leva såhär? – Jag vill inte leva alls jag har redan förlorat allt jag en gång hade säger jag och tittat med sorgsna ögon ner på det ostädade golvet. – Men gumman, han reser på sig sätter sej bredvid mig och tar tag i min hand,  jag vill bara ditt bästa, du är en jättefin tjej, du skulle kunna bli vad som helst du är intelligent och har allt man kan önska sej hos en person, tänk du kan börja jobba på djursjukhuset som du alltid velat gjort, han ler mot mej och kramar min hand hårdare. – Eh lägg av säger jag å reser mig hastigt upp från soffan och går och ställer mej vid fönstret. – Jaja det är ditt val suckar han och sätter på tv.

Jag står länge vid fönstret och tittar ut, tittar ut på ingenting, här står jag ensammaste i hela världen rädd och osäker, jag sjunker sakta ner på golvet och döljer mitt ansikte med händerna, och jag gråter, förbannade skit jag gråter, jag gråter mer än nånsin, min mamma kommer ständigt i tankarna när jag sitter där på golvet ihopkrupen, jag vill bara att hon ska komma och hålla om mig att säga att allt kommer bli bra, men jag har svikit henne, jag lämna henne bara den natten, hon hade varit så glad för att jag fått komma hem, hon trodde att allt skulle bli bra igen, att hon skulle få tillbaka sin dotter, att jag skulle fixa de här en gång för alla, jag bara lämna henne där, när hon låg och sov.

– Natalie hör jag en röst säga, jag tittar försiktigt upp samtidigt som jag försöker dölja mitt ansikte som är blött av tårar. Det är min syster, hon står vid dörröppningen, hon ser sorgset på mej, – Snälla gå säger jag med gråten i halsen. Hon kommer springande till mej, böjer sej ner och kramar om mej. – Min älskade lilla Natalie vad har hänt med dig? – Rebecca jag orkar inte mer. – Du orkar visst, kom igen nu, hon lyfter mej från golvet. – Jag åker i morgon och jag vill inte lämna dej i det här tillståndet, det räcker nu du har hållit på för länge jag vill inte veta att du är på rymmen nånstans, de ska fixa ok` – Mm, men jag pallar inte för att åka transport nu och sitta nere på arresten ja mår skit fattar du? jag lovar ge mej en dag, jag självanmäler mej imorron, jag orkar inte nu.

Det blir tyst en stund, jag ser hur hon inte vill men tillslut säger hon:
– Du vet att ja litar inte riktigt på dig nu, inte i ditt skick, men ok jag förstår om du inte orkar med allt nu, men ta inget mer tänd av och försök vila sen ringer jag dig imorron kl 10 på mobilen innan jag åker hem, hon pussar mig på kinden och går och pratar med Danne sedan lämnar hon lägenheten.

Jag går och sätter mig i soffan tittar på Danne som står i köket och grejar med något. Han tittar upp efter en stund och går några steg mot mig – Natalie det kommer folk hit ikväll det är lugnt va? – mm mumlar jag fram.
– Bra, jag fixar lite käk till oss säger han och går tillbaka till köket.

Den kvällen blev det inget tända av som jag lovat Rebecca, hela natten var jag igång, jag insåg inte min chans, jag styrde inte mig själv utan det var drogerna som styrde mig. Jag låg utslagen i sängen när kl slog 10 och som väntat ringde det på mobilen. Men jag svara inte, jag va ju för feg, för feg för en förbättring. jag stängde av mobilen, tittade runt i lägenheten människor låg överallt, ja suckade och sänkte ögonlocken igen men ja öppnade dom genast efter en stund när jag hörde att det plingade på dörren.

Jag kände skräcken inom mig jag reste mig hastigt upp och tittade mot dörren, Danne gick mot hallen medans han sa till mig att ja skulle vara lugn för det är säkert bara grannen, han öppnade dörren men där stod 3 män i blå uniform, han tittade snabbt bort mot mig, medans han sa – ja vad vill ni? – vi ska hämta Natalie vi vet att hon är här inne så du kan be henne komma ut eller så går vi in och hämtar henne, vi har sett henne, säger ena polisen och tittar stöddigt mot Danne. Två av poliserna tar några steg in i lägenheten och den ena säger – Där har vi henne med en nöjd ton. – Ja här har ni mig, säger jag och genast fattar två poliser tag i mina armar jag försökte streta i mot, men det var omöjligt jag hade ingen kraft. Ja såg inte åt Dannes håll, utan hängande i polisens armar gick jag ner till polisbilen.

Jag fick åka till polishuset och dom satt mig i arresten i väntan på transporten, jag fick vänta 6 timmar och tills slut kom de 3 kriminalare och sa att de var dags att åka, jag reste mig upp på mina skakande ben och följde dom till transportbilen, dom satt mig längst in mot fönstret, mina handleder värkte, handbojorna satt jättehårt och det sved som fan, jag bod om att få ta bort dom att jag va lugn men dom snackade bara om deras jävla säkerhet.

Bilresan tog 10 timmar och tillslut va vi framme, vi rullade sakta in på gården, dom stannade bilen öppnade dörren och förde mig ut – välkommen till ditt nya hem en tid framöver hör ja snuten säga med ett flin på läpparna, såna som du borde vara inlåsta för alltid jävla ungjävlar alltså.

jag vill försvinna…
Natalie 

Det var en lång väg!

Hon föddes för mer än 16 år sedan. Hon var en glad och energisk liten skitunge som levde bara tillsammans med sin mamma och som utvecklade ett starkt beroende av sin mamma. Hon träffade aldrig sin pappa och undrade ibland vart han fanns och varför han inte var där för henne.

När hon blev äldre började hon få problem. Varför var svårt att säga. Hon brukade få ett hetsigt humör och ett utagerande beteende. I skolan var hon bråkig och ställde ofta till problem. När det hänt något fick hon skulden även om det inte var hon. Om två barn hade bråkat och ord stod mot ord trodde ingen på henne, då hette det bara att det brukade vara henne fel, så då var det säkert det den gången också.

När hon gick i första och andra klass snattade hon godis i affären. När hon gick i tredje klass försökte hon strypa en tjej vid mer än ett tillfälle. När hon gick i fyran försökte hon dränka en kompis lillebror och det slutade med att hennes kompis och hon försökte dränka varandra. I fyran hamnade hon på en annan skola några dagar i veckan. Det var en speciell skola för bråkiga elever. Ibland gick hon där två dagar i veckan, när det var lite lugnare runt henne, men ibland gick hon där hela veckorna.

Hon gick där i två år. Hon var ensam tjej med bara killar. Vid ett tillfälle satte hon sig i fönstret på tredje våningen och sa att hon skulle hoppa om någon kom nära henne. Hon menade egentligen inte det hon sa men det var det enda sättet att få folk på avstånd. Hon stod inte ut med att människor hela tiden kom för nära henne. Det var då socialen började bli indragna i hennes liv på allvar.

Hemma var det bara bråk mellan flickan och hennes mamma. Det var helt ohållbart. Dom bråkade hela tiden och flickan blev mobbad för att hennes mamma hade peruk och började snart fatta att hennes mamma hade peruk. Hennes mamma erkände det aldrig så flickan ringde till sin mormor och fick veta att hennes mamma hade haft cancer. Flickan ville att hennes mamma skulle förstå att hon var samma mamma i alla fall. Mamman blev jättearg på flickan. Nu började flickan få höra att hennes mamma var en hora också i skolan. När flickan hörde det de första gångerna fattade hon knappt vad det innebar, men när hon blev lite äldre började hon tro att hennes mamma faktiskt var en hora. Det som hennes klasskompisar hade sagt om peruken hade ju stämt.

Flickan mådde allt sämre och började riva med naglarna på armar och ben för att ”bränna” fram sår. Hon gjorde det för att få uppmärksamhet med det var säkert också ett omedvetet sätt att hantera den psykiska smärta hon kände.

När flickan började sexan skulle hon komma tillbaka helt till sin vanliga skola. Redan första dagen stod en kvinna framme vid katedern. Läraren sa att hon skulle bli flickans nya assistent. Men flickan hatade henne från första stund. Hon tyckte inte om sin nya assistent. Dessutom förvärrades hennes reaktion av att ingen hade berättat i förväg att hon skulle få en ny assistent. Hon kände sig övertrampad och sviken. Men assistenten fanns ju egentligen med för att hjälpa till när det blev bråk runt flickan. Det gjorde hon också, men hon satt hela tiden med flickan på lektionerna och följde henne vart hon än gick. Flickan kände sig instängd. En dag slutade flickans assistent. Hon sa att hon inte orkade med flickan. Flickan kände sig fri igen. Men det hon hade gått igenom hade satt sina spår och flickans utagerande sätt fortsatte och hemsituationen blev ohållbar.

I början av andra terminen i sjuan hämtades hon en dag i skolan av socialen. Senare fick hon veta att hennes mamma och hennes nya assistent hade vetat om det hela tiden. Hon kände sig sviken. Samma kväll kom hon till barnpsyk i Jönköping. När hon kom dit var hennes mamma där. Dom frågade hennes mamma om hon ville ta hem flickan, men det ville hon inte. Flickan upplevde återigen en känsla av fruktansvärt svek.

Hon fick ett litet rum men kände sig ensam och rädd. En kille som bodde där gjorde närmanden på henne när dom spelade pingis och hon flydde till sitt rum och stannade där. Hon åkte därifrån dagen efter och färdades med polisbil till ett Utrednings- och Akuthem i Kungälv utanför Göteborg.

Det började med att hon fick ge ifrån sig alla saker och klä av sig sina kläder och duscha och så. Sen fick hon ta på sig kläder som inte var hennes som man fick låna. Sen ville personalen att hon skulle göra ett urinprov och när hon vägrade så fick hon inte sina saker. Dom gav henne ett rum och låste toaletten i korridoren. Sen låste dom korridoren också. Till slut gick hon med på att göra ett urinprov. Hon kände sig kränkt och trasig. Hennes redan så stora och höga försvarsmurar byggdes på ytterligare och det gjorde det svårare för andra att komma närmre henne. Hon kände sig rädd för alla andra som bodde där. Tjejen som bodde i rummet bredvid flickan berättade att dom andra satt där för knark och sånt. Det var saker som alltid hade skrämt flickan. Men hon gick slutligen ut på avdelningen i alla fall. Redan första veckan började en kille tafsa på henne. Hon drog sig undan och flydde. Men när han var själv med henne i köket och hotfullt frågade om hon ville bli tillsammans med honom vågade hon inte annat än nicka. Efter det gjorde hon snart slut och då undrade han om han inte fick ta på henne ändå. Hon sa ifrån fast hon var rädd. När killen var ute med sina kompisar på hemmet kallade han henne för hora och mobbade ut henne fullständigt. När han var själv med henne tvingade han henne att hångla med honom och sånt. Han visste hur rädd hon var och att hon inte skulle säga emot. Men en kväll var hon ute och simmade i poolen. Den kvällen kom han också dit och försökte tvinga henne att suga av honom och sen försökte han våldta henne. Flickan rusade in på toaletten och spydde och grät. Efter det byggde hon ännu högre försvarsmurar.

Någon månad senare flyttade hon till ett annat hem i Eksjö, dör hon inte trivdes så hon stack olovligt ut och blev utskriven eftersom man inte fick vara dör mot sin vilja. På kvällen när hon kom tillbaka ville dom först inte släppa in henne. Sen sa dom att hon fick stanna över natten och dom försökte få tag på socialen. Socialen sa att det var för sent att göra något den kvällen, men klockan ett på natten kom två poliser in och sa att hon skulle packa. Dom körde henne till barnpsyk där hon stannade en natt, sen fick hon åka tillbaka till hemmet två dagar innan hon flyttades till ett annat hem. Där skulle hon sen bo i nästan två månader, innan hon slutligen skulle flyttas till den avdelning som faktiskt blev hennes hjälp. Där fick hon hjälp att förstå saker och ting som hade hänt och hon fick en chans att känna trygghet. Ett och ett halvt år senare flyttades hon till en annan avdelning inom samma område och det var där hennes utveckling verkligen skulle ta fart. Första halvåret var ett stort bakslag, men senare skulle det vända. Efter ungefär ett år träffade hon en kille som hon blev intresserad av och dom fortsatte hålla kontakten. För snart tre veckor sen var hon hos honom och hälsade på och sen dess har dom varit tillsammans. Dom pratar med varandra i telefon i stort sett varje dag, och i morgon åker hon dit ner igen. Hon har fått en ärlig chans att hitta sig själv trots att det en gång såg så mörkt ut, och hon har slutligen tagit den chansen. Sen hon träffade honom har hon fått en ny styrka, nytt mod och nya krafter. Hon lever nu och är lycklig nu.

Under tiden hon mådde dåligt skar hon sönder både sina armar och ben, och för ungefär lite mindre än ett år sen hade hon allvarliga ätstörningar.

Nu har hon lämnat problemen bakom sig, och bara de sista hindren återstår. Nu letar hon lägenhet och ska börja i en helt vanlig skola efter sommaren. Hon har slagit sig fri, och hon är stolt…
Gabbi

Kärlek man kanske når

Nu spelar höstvinden i björkens krona. Den spelar både natt och dag. Aldrig så får man vännen man älskar, aldrig så får man kvinnan man har kär. Säg varför, varför har jag blivit lämnad, lämnad som ett tyst löv i höstvindens hus. Jag ska ta er till min ljuva barndom.

Jag var en medlem i familjen som hade det mycket svårt under min uppväxt. Fick inte den tryggheten som man behöver som barn, fick aldrig en pappas råd om livet. Min pappa var en alkoholist och min morsa en kristen människa, man jag såg upp till min pappa. Det existerade bara mäns hormoner i min kropp. Jag kan minnas en sak som hände när jag var tre år gammal, jag skulle ta en sked välling från min store systers tallrik. Jag gjorde det och min syster ropade åt farsan. Då slängde han mig i väggen och gav mig stryk. Då tänkte jag i min värld, vad har jag gjort för fel? Jag fattade inget, låg där avsvimmad ett tag, sedan vaknade jag i min mammas famn. Då kom han igen och ville inte att jag skulle få min mammas kärlek, jag var helt ensam i mitt känsloliv.

När jag blev 9 år gammal och drack min första flaska sprit, försökte jag redan då släcka törsten? Tre år senare rökte jag min första joint hasch. Sen fortsatte det hela tiden och kändes bra i flera år men till slut insåg jag efter åren som gått att det här gav ingenting. Jag vaknade på nätterna och tänkte att jag inte funnit någonting under dom här åren. Jag åkte ut till världen i 12 års ålder och fortsatte leta efter någon tröst och någon kärlek. Jag åkte fast och ska nu sitta 9 månader. För tre veckor sen blev jag kristen och jag tänker faktiskt ägna några rader om min kristendom och berätta samtidigt hur jag känner och mår nu.

Jag är i miljoner bitar, innan jag blev kristen ville jag bara ta mitt liv och komma härifrån till någonting bättre men jag hade bara hamnat i helvetet jag kommer nu och ta er djupt i mitt liv. Jag har ett särskilt rum i mitt hjärta som ropar till gud och Jesus dag och natt. Jag vill inte låta djävulen binda mig i något mer med sina lögner. Som han har gjort i mitt liv så många år. Det känns som jag har varit i bojor i flera år. Satan viskade med sin silkeslena röst i mina öron, han viskade - Leif släck din törst med vad värden jag kan ge och jag tömde alla flaskorna på bordet, slickade vad som fanns i botten och slog sönder flaskorna och slickade skärvorna rena och rev sönder mitt bröst i vredesmod. För varje klunk och för varje spruta och för varje pipa blev jag bara törstigare och gick längre och längre bort från Mästaren som älskar oss. Sen viskade satan igen - Leif ta nu din plats som gatans kung och jag lyfte mina nävar och svingade bladet som för mitt liv, men för varje slag jag slog och för varje hugg jag gav, så slogs min själ med djupa sår.

Men det fanns alltid något som var värre och jag gick bara längre och längre in i det hålet som finns där ute. Sen viskade satan igen - stjäl ihop din rikedom och jag stal, och jag åkte runt hela landet, stal hela dagarna men fick inte behålla en enda krona. Medan jag gick allt längre bort från mästaren tömdes hela mitt hjärtas rikedomar. Men genom Jesus Kristus blev jag fri till ett nytt liv, ett liv med glädje, ett liv där jag aldrig går ensam. Hoppas ni har förstått mig rätt allihopa. Jag vill säga till er som fortfarande lever i världen - Ni har inte så länge ni lever misslyckats i ert liv, så länge det finns liv så finns det hopp. Ge aldrig upp utan var en krigare. Kom ihåg min vän Gud älskar dig och vill ge dej ett nytt liv. Men han frågar dig först - Vad vill du mitt barn? Antingen väljer du livets väg i Jesus Kristus namn eller fortsätta ner i hålet. Gud tar 99 steg, människan behöver vara ta ett steg. Den som söker den finner, och till den som knackar på öppnas dörrarna. Hoppas att ni alla ska lycka till med era liv.

Gud välsigne er
Leif

Flickan med krafterna

Det var en gång, en mycket fager ung kvinna som levde i ett underbart land, ett land av berg och dalar, av ängar och skogar, av mörker och ljus, av glädje och sorg.

Men den fagra unga kvinnan, vars namn var Ramin, hade inte fått se eller uppleva mycket av detta underbara land, för hon bar på otroliga krafter, krafter hon inte själv kunde styra, och på grund av dessa krafter så var hon inspärrad i, just det, ett torn.

I sitt torn hade hon ett fönster, så att hon kunde se ut över landet. Runt tornet fanns ett magiskt skyddsfält, för att hennes krafter inte skulle nå ut och förstöra det underbara i landet. Det var hennes far, som hade låst inne henne i tornet och fått en trollkarl att hålla henne kvar genom kraftfältet. Hennes far ville så klart vara med sin dotter, men omständigheterna gjorde det omöjligt.

Det var nämligen så, att Ramin alltid hade haft ett fruktansvärt humör och alltid levt ut alla sina känslor till det yttersta. Detta var jobbigt, såklart, men det är ingenting emot hur det blev efter att hon hade fyllt tretton år…

Efter att hon hade fyllt tretton år, hade något oförklarligt hänt med Ramin. När hon grät, så regnade det i hela landet, när hon var glad (vilket inte var särskilt ofta) så blev det sommar i hela landet, när hon skrek av ilska gick alla fönster i landet sönder, när hon var sårad så frös hela landet till is, när hon hade tråkigt blev det torka.

Så här går det inte att leva, det förstår man. Hela landet led av handlingarna från en person, även om hon inte kunde hjälpa det. Hennes mor var bara ledsen, ibland försökte hon prata med sin dotter, säga att hon förstod att det var jobbigt, men Ramin ville inte lyssna. Hennes far var bara arg, han tyckte att han hade försökt med allt för att få detta att sluta, han hade till och med försökt allt för att hålla henne glad, så att det kunde vara sommar jämt och ständigt, men det var svårt att hålla denna flicka glad.

Men en dag hände det som inte fick hända. Ramin råkade göra något fruktansvärt. Det var en dag när hon stod och bråkade med sin far om hennes beteende som vanligt, men denna dag så var det väldigt hetsigt. Alla som arbetade eller bodde i deras slott hade hållit sig undan länge redan, utom de som städade undan alla glasskärvorna från fönsterna som hade gått sönder.

– Jag önskar att du inte var min dotter! Skrek hennes far till slut. En ohygglig tystnad uppstod i hela slottet, ja i hela landet, verkade det som. Ramins ögon fylldes med tårar som frös till is på hennes kinder. Ramin och hennes far stod mittemot varandra i den stora salen. Plötsligt kom modern in. Flickan fortsatte att stirra på sin far. Såg man ut genom fönstret hade man sett att det pågick de mest konstiga väderfenomen i landet, en tornado i öst, torka i väst, regn i söder och vinter i norr.

– Och jag, jag önskar, att jag inte var någons dotter, viskade hon samtidigt som hon oväntat vände sig mot sin mor och riktade sin hand mot henne. Med is på sina kinder höll hon handen stadigt riktad mot sin mor som stod där utan att till syntes röra en min. Tittade man noga kunde man se en tår av is på moderns kind.

Hon knöt sin hand och skrek ett skrik som hördes i hela landet, ett skrik som sent ska glömmas, ett skrik som innehöll all den sorg, desperation, frustration, förvirring och ensamhet som bara en tonårsflicka kan känna.

I samma ögonblick som hon skrek detta skrik, hände det mycket på samma gång. Marken skakade, det blixtrade och dundrade, haglade, snöade, regnade, blåste och var en hemsk oreda. Ramins hår blev till eld, hennes ögon till is och hennes kropp till elektriska blixtar. Och modern blev till sten, svart, svart marmorsten, utom hennes tår av is, som blev till blå ädelsten.

Ett extremt lugn la sig över Ramin och resten av landet när stormen försvann. Flickan sjönk ihop utmattad, vid sin moders fötter.

Det var efter denna händelse, som fadern valde att spärra in sin dotter i tornet. Den första tiden kände han ett starkt agg mot sin dotter, som hade förvandlat sin mor till sten. Han ville att hon skulle stanna i tornet för alltid. Men ju längre tid som gick, desto mindre agg kände han, och desto mer ville han hitta en lösning på problemet. Hennes far Akar satt ofta ute i sin trädgård, tillsammans med sin trollkarl, Kratius, som hade kraftkällan till kraftfältet.

– Jag vill ju släppa ut henne, men inte hennes krafter… Kratius, min vän, vad ska jag göra?

– Du vet lika väl som jag, Akar, att det finns inget som varken du, jag eller någon annan kan göra. Bara hon själv, och hon måste komma underfund med det själv. Du minns väl, att hennes mor var likadan?

De blickade båda upp mot tornet.

– Åh, Flamsan, hur länge tror du att min far ska hålla mig inlåst här uppe i tornet? När får jag komma ut? Jag kan ju inte hjälpa att jag är som jag är…

Ramin klappade sin lilla befjädrade eldsprutande drake, som han hade funnit i tornet när hon blev inlåst. Draken var vild från början, men han kunde inte heller ta sig ut, på grund av kraftfältet.

Ramin funderade ofta över den sista bilden hon kunde minnas av sin mor. Svart, svart sten. Har jag gjort det där? Kunde hon tänka. Hon visste inte varför, hon visste inte heller vad hon kunde göra för att återställa sin mor till sin ursprungliga form.

Ramin hade inga extrema humörsvängningar numera, inte nu när hon var inlåst i tornet. Dels för att hon blev rädd för sina egna krafter när hon förvandlade sin mor till sten, och dels för att blev hon så arg, att det blev storm, så drabbade det mest henne själv, eftersom det bara stormade innanför kraftfältet.

Åren hade gått och gick fortfarande, när Ramin en natt visste vad hon behövde göra. Hon var inte så säker på exakt vad det var, eller ens vad det skulle göra för hennes situation, men hon tänkte göra det i alla fall.

Nu var det så, att Ramin hade inte haft så mycket att göra inne i sitt torn, så hon hade lärt sig att styra både sitt humör och sina krafter lite grand.

– Flamsan, var rädd om dig, och se till att hitta kraftkällan, sa Ramin till sin drake innan hon lät draken slinka ut genom fönstret.

Flamsan klättrade längs väggen ända ner till marken, där hon väntade. Plötsligt blev det lilaaktiga kraftfältet till eld, och då kunde Flamsan ta sig igenom. Det var nämligen så, att Ramin hade lärt sig att styra sina krafter väl nog att kunna ändra vilken kraftkälla som helst till andra krafter eller fenomen såsom eld, under en kortare tid. Som tur var, så var Flamsans fjädrar inte antändbara - annars hade hon väl tänt eld på sig själv - så då kunde den lilla draken ta sig igenom.

Flamsan slank över trädgården snabbt som bara en drake kan. Hon tog sig in i slottet utan problem, ty dörren stod öppen, nu när det var fred i landet. Flamsan röde sig snabbt och smidigt, upp för alla trapporna, genom en sal, genom en korridor, upp för fler trappor och stannade utanför Kratius dörr. Hon gläntade på dörren med hjälp av en tass, och såg trollkarlen sova i sin säng. Han var visst lite drucken också, det kände Flamsan på lukten.

Halsbandet med glaskulan hängde på väggen. Det var nästan löjligt enkelt, tänkte Flamsan och började undra vad det var för hake hon inte såg. Men det fanns ingen hake, Flamsan tog halsbandet och tog sig ur slottet och upp i tornet lika fort och omärkligt, som hon hade tagit sig in.

– Bra, Flamsan. Mycket bra! Log Ramin åt sin drake och klappade henne på huvudet. Ett belåtet moln av rök pyste ur Flamsans mungipor.

– Och nu till handling, sa Ramin och krossade glaskulan mot sin vägg, och i samma ögonblick försvann kraftfältet.

Ramin och Flamsan satte direkt kurs mot den sal i slottet som de visste att modern stod i. De var så tysta de kunde, men de hade bråttom. Snart kom morgonen och då skulle Kratius märka att halsbandet var borta.

Plötsligt stod de framför moderns staty. Ramin rörde inte en min, hon bara stod och tittade i flera minuter innan hon sakta, sakta började röra sig närmare sin mor. När hon kom närmare så såg hon något, som hon inte kunde förstå, och det fick henne att fundera ganska länge tills hon plötsligt förstod, hon förstod massor av saker på en och samma gång och kämpade för att inte råka orsaka en storm eller så.

Ramin hade sett den blå tåren på moderns svarta kind.

– Du! Hur har du kommit ut? Ropade hennes far genom salen. Det ekade.

– Hon har… på något sätt (pust) tagit halsbandet! Flåsade trollkarlen när han, fortfarande drucken, kom ner, yrvaken.

– Min mor hade samma krafter som jag.

Akar och Kratius bara såg på henne, och Ramin förstod inte varför hennes far började le. Hon blev nästan arg, men hon kontrollerade sig. Ramin såg att de båda männen som hållit henne inlåst såg igenom henne, att de hade fäst blicken någonstans bakom henne. När hon vände sig om såg hon samma sak som dem. Tåren som började smälta på hennes mors kind, huden som blev ljusare. Hennes mor öppnade ögonen och, om än något stelt, omfamnade sin dotter.

Solen lyste, det var sommar och fred i landet. I slottets trädgård hade fadern kallat till fest. Det var mycket folk, ingen var för fattig och ingen var för rik. Det fanns vin att dricka, mat och frukt att äta, musik spelades och allting var frid och fröjd.

Under ett citronträd, avskiljt från festen, satt Ramin och hennes mor LiAna. Flamsan låg och slumrade på en gren i citronträdet.

– Så du förstår, att om jag hade berättat för dig att jag också hade krafter, så hade både dina och mina krafter försvunnit. Du var tvungen att komma på det själv.

- Jag vet. Men kanske hade det varit bättre om de hade försvunnit, de är bara i vägen, suckade Ramin.

– Men du, man kan ha ganska kul med dem också, skrattade LiAna och knäppte med fingrarna.

De hörde båda ett skrik bakom sig, och vände sig om och såg trollkarlen Kratius dyblöt försöka springa ifrån ett litet svart regnmoln som bara var ute efter att regna på honom.

– LiAna! Glöm inte att jag också kan trolla! Du ska få för det här!

Alla på festen skrattade, till och med Ramin log. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar…
Deidre