Tyngsta narkomanerna glöms bort

13 oktober 2011

Svenska Dagbladet

Socialtjänsten är på väg att förlora sitt viktigaste verktyg, lagen om tvångsvård, för att hjälpa de tyngsta missbrukarna. En väl fungerande samverkansmodell riskerar nu att slås sönder, skriver Ewa Persson Göransson, SiS generaldirektör.

Missbruksutredaren Gerhard Larsson glömde de allra mest utsatta missbrukarna när han utredde missbruksvården i Sverige. På annat sätt går det inte att förstå hans förslag.

Mycket i Missbruksutredningen är genomtänkt, framåtsyftande och bra. Men, ett av de mer genomgripande förslagen handlar om att flytta ansvaret för de allra mest utsatta missbrukarna – de som behöver tvångsvård – från kommunerna och socialtjänsten till landstingen. Gerhard Larsson tycks tro att läkemedelsassisterad substitutionsbehandling, som sjukvården erbjuder, löser missbrukarnas problem. Men om enbart metadon och subutex vore räddningen för dessa människor hade de för länge sedan varit räddade.

Sedan några år tillbaka har det i stället blivit allt vanligare att unga människor tvångsomhändertas på grund av missbruk av just metadon eller subutex. Detta bekräftades också nyligen av uppgifter om att det läcker droger från en avdelning på Östra sjukhuset i Göteborg. Tidningsuppgifterna styrktes både av sjukhusets företrädare och av den ideella narkotikapolisföreningen i staden. Medicin som ska hjälpa heroinister att bli kvitt sitt missbruk säljs vidare på gatan.

För gemene man kan det kanske vara svårt att ha en bestämd åsikt om landstingen eller socialtjänsten ska vara huvudman för vården av den här gruppen klienter – de allra tyngsta missbrukarna. Spelar det någon roll? Huvud- saken är väl att de får den vård de behöver, inte vem som tillhandahåller den.

Ja, det spelar roll vem som tar hand om och ger denna utsatta grupp människor vård och omsorg. För dem är det en stor fråga, kanske livsavgörande.

Detta är individer som ofta saknar egen röst i debatten. Det är inte de som går till vårdcentralen bekymrade över att de kanske drack för mycket vin under semestern eller som inte kan låta bli att nalla ur en öppnad bag-in-box.

Den person som klarar av att självmant söka hjälp för sitt alkohol- eller drogmissbruk kommer aldrig att behöva omhändertas enligt LVM, lagen om tvångsvård för missbrukare. Och det gäller majoriteten av den nära en halv miljon svenskar som har alkohol- eller drogrelaterade problem och som många av förslagen i Missbruksutredningen handlar om. Dem vi talar om och som Gerhard Larsson glömde är i ett sådant tillstånd att de inte har förmåga att fatta avgörande beslut om sina liv. De lever i svår utsatthet och de flesta omhändertas akut när deras liv står på spel.

Forskning och missbrukarnas egna berättelser ger en stark och tydlig bild av deras situation och behov:

• 20 procent har vuxit upp i hem med missbruk.
• 22 procent har vuxit upp i hem med både missbruk och psykiska problem.
• Var femte har läs- och skrivsvårigheter.
• Hälften saknar egen bostad.
• En av tre har inkomster från kriminalitet.
• Tre av tio hade utsatts för övergrepp före missbruks- debuten.
• Sju av tio har allvarlig ångest.
• Nio av tio vill förändra sin drogkonsumtion.

Missbruksutredningen jämställer missbruk med allvarlig psykisk störning. Därför bör, menar utredningen, LVM avskaffas och missbrukare i stället tvångsvårdas på psykiatriska kliniker enligt den psykiatriska tvångslagen LPT.

En viktig skillnad mot idag skulle då vara att det enbart är den enskilde läkarens bedömning, utan annan insyn, som avgör om en person ska tvångsomhändertas eller inte. Socialnämnden, som är den instans som i dag ansöker om LVM hos förvaltningsrätten, förlorar då sitt viktigaste verktyg för att ingripa i akuta livsavgörande skeden. Det här gör mig riktigt bekymrad. Våra klienter söker aldrig upp vårdcentraler eller andra vårdenheter för sitt missbruk. Tvångsvården måste gå via socialtjänsten. Det är där kompetensen om den enskilda individen finns.

Socialsekreterarna känner sina klienter, vet hur deras livssituation ser ut och följer dem även när de befinner sig i en tvångssituation. Det är en trygghet för oss att veta att vår insats är en del i en vårdkedja och att socialtjänsten kan ta vid med till exempel psykosocialt stöd, boende, sysselsättning och försörjning när klienten kommer hem. Verktyget för den här processen är LVM.

Risken med att skrota LVM är att en väl fungerande samverkansmodell och en vårdprocess kring mycket utsatta människor riskerar att slås sönder. I stället för att föreslå en avveckling av LVM borde utredaren ha föreslagit det rakt motsatta – att LVM ska förstärkas och utvecklas. Steget måste bli att få med psykiatrin i den samverkan som redan finns mellan oss och socialtjänsten – för våra klienter behöver inte sällan psykiatriska insatser som komplement till den vård och behandling de får på behandlingshem och i öppenvårdsbehandling.

Det går att lagstifta om en skyldighet att samverka kring människor som bedöms behöva tvångsvård för att klara livet. Vi vill se en reformerad socialtjänstlag och hälso- och sjukvårdslag. Personer med komplexa vårdbehov som inte bryr sig om vårdval och vårdgaranti hamnar i dag mellan stolarna. Ska de i framtiden hamna helt utanför?

Ewa Persson Göransson
generaldirektör SiS,
Statens institutionsstyrelse

Läs alla nyheter